lördag 15 mars 2014

Men Hallis, var kom du ifrån?

Veckans inlämning ska vara i sagoform, minsann, och det har jag heller aldrig tänkt mig att skriva. Men när jag i den inspirerande föreläsningen får höra att både Gittan och gråvargarna och Mio min Mio kan räknas som sagor släpper pressen.

Och så tänker jag att jag skulle vilja skriva något mer med en pojke och en flicka men lite mer genus-genomtänkt. Och så skulle jag vilja skriva något med en "non-blonde" i en av huvudrollerna. Och så skulle jag vilja skriva något om främlingsrädsla och om...

Ja, kära nån, vad mycket jag tycker att jag hade något jag ville ha sagt om. Men, men...

Jag får en bild i huvudet av en flicka som sitter på huk, barfota, uppe på ett stenröse. Jag vet inte vad hon tittar på eller var eller när det utspelar sig, men jag fortsätter att vrida och vända på den där bilden och försöker se vad som finns runt omkring. Och flickan som från början kanske är lite lik mig själv som barn, med tovigt, långt ljust hår och bekymrad blick, förändras. Hon blir mörkhyad och stark och klok och väldigt, väldigt intressant. Och så ser jag pilbågen hon har i handen och allting faller på plats.

Hon lever i ett samhälle med andra uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt. Där enbart kvinnor får jaga och ens handskas med vapen. Och genast vet jag att jag vill skriva om hur det är att vara pojke i ett sådant samhälle. Lite Egalias Döttrar-varning, kanske, men det måste inte bli klyschigt och dåligt.

Jag börjar skriva och plötsligt har jag de fem sidor som var max-antalet för uppgiften och huvudet fullt av tankar kring de här barnen och världen de lever i.

Den känslan... Tala om kick! Dels är det en ren njutning att känna sig inspirerad och känna att det finns en historia där, och bara jag kan berätta den för den kommer inifrån mig! Och dels trösten i att veta att det blir inte bara Konrad-boken. Det finns mer att ta av, inom mig.

Jag sökte till kursen för att få lite morötter och piskor för att kunna skriva klart Konrad-boken. Men kanske har det blivit mycket mer än så.

Kanske börjar det rent av bli en författare av mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar