måndag 31 mars 2014

Domedag nr 3

Så här lät det för en månad sedan:

I Mars Månad Ska Jag:
- Läsa minst 3 nya böcker
- Hitta minst 2 geocacher
- Göra minst 3 övningar i teckningsboken
- Påbörja en ny stickning och hinna tillräckligt långt att det ska gå och fota av ev mönster och färger till domedagsinlägget den 31 mars.


Men hur har det gått?

Tja, några tre nya böcker blev det inte tid till, eftersom jag läste om sju gamla. Till sist blev det bara en avslutad bok under mars månad. Jag har dessutom gett upp ett par och plockat bort dem från min Pågående-hylla på Goodreads. Men jag förlåter mig. Nu blir det mycket förelagd litteratur till kursen i Att skriva barnlitteratur framöver, så det lär bli fler böcker lästa under april månad, men det är samtidigt inte fritt valda böcker, så kanske borde de inte räknas? Fast, jo. Det gör de. Jag läser dem ju.

Två geocacher har jag hittat! Tack vare vackert väder och den första helgen på evigheter som jag inte var tvungen att jobba hela dagarna. Mer sådant, tack!

Det har bara blivit en enda övning i teckningsboken, men det är å andra sidan en mer än förra månaden, så jag klagar inte. Utvecklingen går helt klart åt rätt håll.

Jag har börjat sticka! Och det börjar synas, dessutom. Tyvärr är det helt fel garn, och förmodligen fel stickor, men jag fortsätter ändå, tills jag hunnit skaffa rätt material, bara för att få upp farten och testa lite olika varianter.

På det stora hela har det varit en stressig och körig månad, men jag har inte helt tappat koncepterna och jag håller mig fortfarande på benen. Det måste anses vara en seger.

Inför april tänker jag försöka bättra mig på följande fronter:

- Läsa minst fyra böcker som jag inte har läst förut.
- Skriva minst tre avsnitt av julkalendern.
- Skriva minst en novell. (Va? Var kom det ifrån?)
- Göra minst två ordentliga dagsverken uppe på lotten.
- Göra minst två övningar i teckningsboken.

fredag 28 mars 2014

Nu blev det plötsligt jul igen...


Jag går och grubblar på slutscenen i min bok om Konrad när jag plötsligt ser framför mig hur han träffar P S Krøyer och hans fru Marie där på stranden i tavlan här bredvid. Att han träffar dem har jag redan skrivit men jag visste inte riktigt varför. Konrad och Klara ska lämna Skagen via Krøyers tavla Hip hip hurra! men för den sakens skull behöver de inte träffa konstnären själv.

Men så ser jag hur Marie Krøyer tar något hon har på sig/ med sig och ger till Konrad. En brosch, kanske, eller något hon har i håret? Varför skulle hon göra det? 

Och så rasslar allt på plats. Konrad behöver en julklapp till sin mamma. Han har våndats hela december över att han inte kan hitta något riktigt bra. Mamma säger bara som mammor brukar, att hon inte önskar sig något förutom att Konrad ska ha det bra, och är inte till någon som helst hjälp. Och nu är det kvällen den 23 december och tiden är på väg att rinna ut. 

Så det skulle bli en julkalender i alla fall. Och Konrad och Klaras föräldrar ska självklart vara en del av berättelsen. Men det blir ingen bok. Inte i första taget. 

Det blir en julkalender. På tv. 

Hjälp. Jag måste skriva ett manus för en tv-serie.

Det kommer både som en lättnad, eftersom alla bitar plötsligt faller på plats, och som en medicinboll rakt i magen. Hur f*n ska jag klara av det här?

Men hur f*n ska jag kunna låta bli att försöka? När allting bara lägger sig snyggt och prydligt mitt framför fötterna på det här viset?

Jaha. Det var en julkalender du ville bli. Ja, men då blir det väl så då.

torsdag 27 mars 2014

You can learn a lot from Lydiaaaaaa





Nu när stackars Harry äntligen har haft ihjäl den där som inte får nämnas vid namn läser jag istället Hello, I Must Be Going, en biografi om den ojämförlige Groucho Marx. Jag älskar Groucho, men är inte så förtjust i kvinnan som skriver om honom så det går ganska trögt. Dessutom har jag fått den här låten på hjärnan.

Suck.

Inte lätt att koncentrera sig på något med den megahitten ekande mellan öronen. Men jag kan inte låta bli att beundra någon som kan rimma "rumba" och "social security numba'".

onsdag 26 mars 2014

Bitter, bittrare, Sandra

Veckans uppgift är att skriva en självbiografisk text, och den har jag fasat för sedan jag fick terminsplaneringen. Jag VILL INTE skriva om min egen barndom. Jag vill överhuvudtaget inte har något med min egen barndom att göra. 

Jag överlevde den knappt och återvänder inte frivilligt dit. 

Som inspiration tvingas vi läsa sida upp och sida ner av Selma Lagerlöfs lyckliga barndom och det är ju klart att man kan bli framgångsrik författare om allting alltid bara har varit fint och gulligt i hela ens liv och ens föräldrar älskade en och man aldrig någonsin har tvivlat på om man har något här på jorden att göra.

Ja, kära nån, så bitter man kan bli av en enkel liten skrivövning.

Vi ska dessutom skriva ett par sidor om vad man behöver tänka på när man skriver självbiografiska texter för barn.

Hm, låt se...

För det första, låt inte dödliga mängder bitterhet översvämma dina texter. Barn är känsliga för sådant och kan ta illa upp.

För det andra, ge inte dina unga läsare känslan av att livet på det stora hela inte kommer att ha varit värt ansträngningen. Det kan uppfattas som nedslående.

För det tredje... 

Stäng in mig i ett mörkt rum och släpp inte ut mig förrän den här veckan är över. 

tisdag 25 mars 2014

Tiddeli-pom, vad fina frimärken de har i England då!

Ok, det här får bli det sista frimärksinlägget på ett tag, jag lovar. Jag SKA skriva på min bok också. Vilken dag som helst.

Men snälla nån. Nalle Puh. Och inte den Disneyfierade varianten utan den riktiga!

Mitt hjärta!

söndag 23 mars 2014

Alla Tiders frimärken!

Och jag vet, det här är ju inga barnboksfigurer, men hur söta är inte de här frimärkena med Alla Tiders Barnprogram på?!? 

De kan jag ju inte skicka iväg till bortre Mongoliet till någon som kanske inte till fullo förmår uppskatta Beppes nattmössa. 
Nej, de får stanna här hos mig, och Lilla Syster Kanin och Harry och Dobby och de andra. 

Här får de det bra.

fredag 21 mars 2014

Årets första skörd!!

Min övervintrade toppstickling ger sig inte. Det är flera små tomater på gång!

Men det är en himla tur att familjen inte är beroende av mina odlingsfärdigheter för att inte behöva gå hungriga frampå vårvintern, för en liten Lizzano-tomat mättar dåligt delat på fyra.

För det är ju en Lizzano jag har närt vid min barm, och ingen Golden Sunburst, som jag hela tiden trott.

torsdag 20 mars 2014

Det är vår, baby! Vem behöver skor???


Jo, det gör jag. Och det helt och hållet revolutionerande med det här är att skorna inte är svarta. Inte det minsta lilla diskreta eller tråkiga eller självutplånande utan bara helt och hållet färgsprakande och opassande och och... alldeles, alldeles underbara!

Efter att ha burit enbart svart från topp till tå i över ett decennium är det här ett radikalt trendbrott! Förändringens vindar har skapat ett korsdrag här i vardagsrummet och jag vet inte var det här kommer att sluta.

Lyckan över det! Hisnande!


onsdag 19 mars 2014

Many different, beautiful stamps, indeed!


"I love stamps. Please use many different, beautiful stamps on the card you send me."

Dagens lärdom: Man ska vara väldigt försiktig med vad man önskar sig här i världen.

Bonus-lärdom: Jag älskar postcrossing! :-D

måndag 17 mars 2014

Harry Potter Forever

 Ja, det är inte bara i Sverige som man sätter personer ur barnböcker på sina frimärken. Men amerikanerna går omvägen om filmvärlden, för specialeffekternas skull och av upphovsrättsliga skäl, kanske. 

Och nu kanske är en bra tidpunkt att förklara att jag inte kommer att kunna hålla mitt nymånadslöfte för mars om att läsa tre nya böcker. Anledningen till det är att jag har läst om alla sju Harry Potter-böckerna. Jag tänkte att det kanske kunde få mig i den rätta stämningen för att skriva klart Konrad-boken. 


 Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där. Förutom att jag tänkte fel. Men att läsa sju skitbra bestsellers är INTE det bästa sättet att bli på humör för att skriva sin egen, halvdana debutbok. 

Det borde jag väl kunnat räkna ut, om jag fått använda båda händerna och en kulram.

Men jag fick i alla fall läsa om alla sju Harry Potter-böckerna. Och det är inte fy skam.
Nu har jag dessutom införskaffat de här superfina Harry Potter-frimärkena, raka vägen från Amerikatt, minsann, och de är så fina att jag knappt vågar ta i dem. 

Det börjar likna en samling nu, så jag tvingas ompröva min bild av mig själv som en sådan person som inte samlar på saker. 
Men var ska det sluta? Hur många länder har egentligen satt barnboksfigurer på sina frimärken? Och ska jag bara spara på sådana som jag känner till, eller rent av har läst själv?

Kanske måste man inte bestämma sådant, så här, alldeles i början. Kanske kan man bara tillåta sig själv att glädjas över sina fina, nya frimärken.  
Och se fram emot vad nästa tillskott till samlingen skulle kunna bli.

lördag 15 mars 2014

Men Hallis, var kom du ifrån?

Veckans inlämning ska vara i sagoform, minsann, och det har jag heller aldrig tänkt mig att skriva. Men när jag i den inspirerande föreläsningen får höra att både Gittan och gråvargarna och Mio min Mio kan räknas som sagor släpper pressen.

Och så tänker jag att jag skulle vilja skriva något mer med en pojke och en flicka men lite mer genus-genomtänkt. Och så skulle jag vilja skriva något med en "non-blonde" i en av huvudrollerna. Och så skulle jag vilja skriva något om främlingsrädsla och om...

Ja, kära nån, vad mycket jag tycker att jag hade något jag ville ha sagt om. Men, men...

Jag får en bild i huvudet av en flicka som sitter på huk, barfota, uppe på ett stenröse. Jag vet inte vad hon tittar på eller var eller när det utspelar sig, men jag fortsätter att vrida och vända på den där bilden och försöker se vad som finns runt omkring. Och flickan som från början kanske är lite lik mig själv som barn, med tovigt, långt ljust hår och bekymrad blick, förändras. Hon blir mörkhyad och stark och klok och väldigt, väldigt intressant. Och så ser jag pilbågen hon har i handen och allting faller på plats.

Hon lever i ett samhälle med andra uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt. Där enbart kvinnor får jaga och ens handskas med vapen. Och genast vet jag att jag vill skriva om hur det är att vara pojke i ett sådant samhälle. Lite Egalias Döttrar-varning, kanske, men det måste inte bli klyschigt och dåligt.

Jag börjar skriva och plötsligt har jag de fem sidor som var max-antalet för uppgiften och huvudet fullt av tankar kring de här barnen och världen de lever i.

Den känslan... Tala om kick! Dels är det en ren njutning att känna sig inspirerad och känna att det finns en historia där, och bara jag kan berätta den för den kommer inifrån mig! Och dels trösten i att veta att det blir inte bara Konrad-boken. Det finns mer att ta av, inom mig.

Jag sökte till kursen för att få lite morötter och piskor för att kunna skriva klart Konrad-boken. Men kanske har det blivit mycket mer än så.

Kanske börjar det rent av bli en författare av mig.

onsdag 12 mars 2014

Fina Astrid-frimärken!


Ja, det finns ju fler fina frimärken med barnbokstema. Där ser man.

Och jag vill ha dem allihop!

måndag 10 mars 2014

Och så var svaret på den ultimata frågan inte längre 42

Vissa födelsedagar känns mer än andra. Till exempel dem där man blir äldre än en av sina föräldrar.

Egentligen hade jag tänkt att fira min 43-årsdag med all pompa och ståt som gick att uppbåda, men så här i deadline-helvetet kändes det inte genomförbart. De har säkert inte ens någon pompa här nere på Tempo.

Istället ägnar jag dagen åt att grubbla och känna mig tacksam för att jag har fått uppleva den här dagen.

Att fylla 43 kanske inte är så märkvärdigt. Men det är inte alla förunnat.

Det är kanske den av mina prestationer som jag känner mig mest stolt över just nu.

fredag 7 mars 2014

Vill ha!

Jag har aldrig varit en sådan som samlar på saker, men däremot kan jag hastigt och lustigt drabbas av habegär inför vissa föremål, trots att jag inte egentligen har någon som helst användning av dem. 

Som de här frimärkena, till exempel. Man skulle kunna tro att det vore användbart och käckt att sätta dem på något vykort och skicka ut i världen, men se det går då rakt inte. De här frimärkena bara måste jag ju ha. De måste jag äga och spara och se på och älska så mycket en medelålders kvinna nu kan älska fyra små gummerade papperslappar.

Ja, jag älskar böckerna om Lilla Syster Kanin. Ja, jag har läst dem för båda mina barn, med stor behållning för både liten och stor. Och kanske handlar det om att jag vill klamra mig fast vid de lässtunderna, nu när vissa av barnen är vuxna och andra börjar läsa för egen maskin. 

Snart är det slut på sagostunderna.

Men mina frimärken, de tänker jag behålla!

tisdag 4 mars 2014

Goda nyheter är inte nödvändigtvis dåliga nyheter

Det finns mycket jag behöver jobba med, men en sak önskar jag framför allt att jag kunde lära mig.

Att kunna ta emot beröm. Att inte skrumpna ihop och skämmas som en hund om någon säger något snällt om mig eller något som jag har skrivit.

Att tillåta sig att stanna i det positiva ett ögonblick och inte bara mumla tack och rusa vidare.

Men det är svårt, det är det.

Jag fick en väldigt ingående och genomarbetad och framför allt positiv respons på en av mina inlämningsuppgifter och det har verkligen besvärat mig och plågat mig på flera olika sätt. Och jag förstår ju att det är fel. Så ska man inte göra.

Det är meningen att man ska bli glad, jag fattar det. I teorin.

Jag hade själv aldrig velat att någon reagerade som jag gör om jag mot förmodan sa något snällt någon gång.

Men som jag har lidit! Och skämts. Och hade jag haft en tagelskjorta i garderoben hade den genast åkt på.

Jag vet inte vad det är som har gjort att jag har blivit som jag har blivit, men jag ska försöka bättra mig.

Den där responsen är för stor och för bra för att jag ska kunna ta till mig den. Men nästa gång jag får ett överdrivet glatt Hurra-meddelande från någon som har fått ett av mina Postcrossing-vykort ska jag inte genast spara undan det.

Jag ska läsa det igen.

Och försöka slappna av och se om det inte kan kännas lite skönt att ha gjort någon glad. Jag tänker att det borde kunna göra det. Om jag bara tillät mig.

söndag 2 mars 2014

I'd rather have a deadline than a flatline

Ännu en dag, ännu en deadline.

Den här veckans inlämningsuppgift skulle bestå av 5 styck dikter, minsann. Jag har aldrig skrivit dikter för barn förut, och det gjorde jag nog ärligt talat inte den här gången heller. Men jag gjorde mitt bästa, och skam den som ger sig och det är tanken som räknas och de andra i gruppen kommer säkert att komma över traumat så småningom för tiden läker alla sår.

Det blev en brokig samling i alla fall. Tim Gunn hade genast skickat hem mig för bristande "cohesion". En av dem var en Gruk-wannabe och ett par ville hellre vara Hellsing, men den som mest bredde ut sig vet jag inte vad den försökte föreställa.

Det blev en dikt i tre delar om något hemskt som hände två flickor som lekte i en park, och jag önskar att den där tekniken från "Eternal sunshine..." fanns tillgänglig ibland, så att jag kunde få radera de delar av min hjärna som producerar sådant.

Fast även om den fanns så hade jag väl ändå inte haft råd, så jag får leva med mina mörka, hemska sidor ett tag till.

Jag hade även en extra liten deadline på 10 sidor av Konrad-boken eftersom en av gästerna på nästa Vimmerby-träff erbjudit sig att läsa lite av det vi har skrivit. Först trodde jag att deadline var 2 februari och stressade som en galning för att hinna. Jag önskade så att jag kunde ha fått lite mer tid på mig, så att jag hade hunnit skriva om lite mer. Och så vips gick min önskan i uppfyllelse, och jag fick en hel månad extra.

Det märks tyvärr inte på det färdiga resultatet, för hela den månaden har gått åt till jobb och andra inlämningsuppgifter.

Stackars lille Konrad, kommer alltid sist i kön.


lördag 1 mars 2014

Tredje gången gillt

Så gör jag då ett tredje försök med de här nymånadslöftena. Undrar om jag kommer att hitta ett lagom läge för ribban innan året är över...

I Mars Månad Ska Jag:
- Läsa minst 3 nya böcker
- Hitta minst 2 geocacher
- Göra minst 3 övningar i teckningsboken
- Påbörja en ny stickning och hinna tillräckligt långt att det ska gå och fota av ev mönster och färger till domedagsinlägget den 31 mars.

Lycka till, mig själv. (Det kan jag behöva!)