onsdag 19 februari 2014

Frågan är vad som gör det

Nej, det är inte så att det skrivs så mycket här hemma. Det är det inte. Trots att jag fick en extra månad på mig att jobba med Konrad-boken innan jag ska lämna in 10 sidor till förläggaren som kommer på vårträffen i Vimmerby har jag inte skrivit ett ord.

Tragiskt.

Det enda sättet jag klarar mina deadlines på kursen är att rota fram gammal skåpmat ur skåpen och piffa upp det lite. Att skriva något nytt och inspirerat känns ungefär lika genomförbart som att gå till månen och tillbaka på lunchen.

Inte särskilt, alltså.

Det känns som att jag aldrig har någon tid, men sanningen är nog att jag inte hushåller något vidare med den tid jag har. Att sova dåligt och äta dåligt och allmänt stressa sönder sig rutinmässigt leder lätt till att man bara vill försätta sig off-line direkt efter middagen och bara stänga av frontalloberna helt och hållet med hjälp av ett avsnitt Call the Midwife eller Under the Gunn.

Men jag behöver ju mina frontallober om det ska bli någon bok.

Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja. Om jag bara ska ställa allting annat åt sidan, skita i jobb och hus och hem och familjen och livet och universum och alltihopa och bara dyka in i tavlorna med Konrad och skriva, skriva, skriva.

Eller om jag ska vara lite förnuftig, gå och lägga mig tidigt, äta ordentligt och avsätta små stunder här och där under veckan för att ägna mig åt skrivandet regelbundet utan att det ska gå ut över allt annat.

Nej, det får nog bli det där första alternativet.

Förnuft klär mig inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar