fredag 28 februari 2014

Domedag, igen

Och vips hade februari också tagit slut, utan att jag riktigt hann vänja mig vid tanken på att månaden hade börjat.

Mina månadslöften den här månaden voro trenne:

- Att göra tre övningar till i teckningsboken
 Resultat: Icke sa Nicke. Jag har inte ens tittat på boken under den gångna månaden.

- Att läsa tre böcker (som jag inte har läst förut)
Resultat: Jajamensan! Inte mindre än 6 böcker har jag läst ut under februari och även om två av dem var påtvingad kurslitteratur så innebär det ändå 4 helt fritt valda och enbart för nöjes skull avnjutna böcker. Bra jobbat!

- Att hålla liv i mina sådder
Resultat. Jodå. Det lilla som har grott lever än. Men nu börjar det bli dags för att så igen, känns det som.

Sammanfattning: Inte ens tre bollar lyckades jag hålla i luften. Det har varit en tuff och stressig månad och jag är glad att den är över. Att jag har kommit igång med läsningen är den enda ljuspunkten. Och alla vykort jag har skickat förstås. Men det får bli en alldeles egen blogpost.

söndag 23 februari 2014

The amazing technicolor sommarklänning

Ja, frågan är vad som klär mig...

Jag har ägnat en del hjärndöd kvällstid åt att kolla genom galleriet på postcrossing.com efter vykort jag gillar för att lägga till dem på min favoritsida. Resultatet kom lite som en överraskning för mig, om jag ska vara riktigt ärlig.

Färgglatt, var ordet, sa Bull, när han såg den färdiga sidan.

Regnbågens alla färger, gärna i nyanser som jag läst någonstans ska kallas för jewel tones. Ju färggladare och grällare desto bättre.

Ironiskt, när man tänker på att hela min garderob är svart som natten. Jag äger på sin höjd två plagg som inte är svarta, och de är subtilt, diskret blå. Går utmärkt att tvätta med allt det där svarta.

Och det är ju förstås hemskt praktiskt att kunna tvätta alla sina kläder i samma maskin utan att behöva oroa sig för att något ska missfärgas. Men det kanske inte är den enda måttstock man ska bedöma plagg efter, när det är fråga om nyanskaffningar.

Nej, nu ljög jag. För det finns ett färgglatt plagg i mitt hem. Inte i min vanliga garderob. Men i garderoben bredvid. Den så kallade Växa I Garderoben. Där jag förvarar kläder som jag köpt till minstingen i alltför god tid, för att ha något att dra på honom när han över en natt vuxit ur alla sina kläder på en gång. Längst till höger i den garderoben hänger en alldeles galet färgglad klänning.

Min drömklänning.

Jag har aldrig haft den på mig, och jag kommer aldrig att kunna ha den på mig. Jag köpte den för att minstingen skulle ha tyget till scenkostymer åt sina Minimello-gubbar. Men sedan råkade jag lägga undan den innan han fick sätta saxen i den.

Som av en händelse.

Den är tre storlekar för liten, och tjugo år för ung. Men den gör mig glad. Den fungerar som en påminnelse om att det inte alltid måste vara så här svart och dystert.

Och jag vet inte om jag någonsin kommer våga gå gatan fram i ett plagg som är ens en tiondel så färgglatt som den där klänningen.

Men jag hoppas det.

Första steget är att styra in självis-utmaningen på ett lite mer färgglatt spår. Innan sommaren är  här ska jag ha hittat minst en färg till som jag kan känna mig bekväm i. Och det gör man väl enklast genom att se sig själv på bild iförd plagg i alla regnbågens färger.

Något säger mig att det finns en hel del provrum i min nära förestående framtid. Helt utan kristallkula förutspår jag det.

onsdag 19 februari 2014

Frågan är vad som gör det

Nej, det är inte så att det skrivs så mycket här hemma. Det är det inte. Trots att jag fick en extra månad på mig att jobba med Konrad-boken innan jag ska lämna in 10 sidor till förläggaren som kommer på vårträffen i Vimmerby har jag inte skrivit ett ord.

Tragiskt.

Det enda sättet jag klarar mina deadlines på kursen är att rota fram gammal skåpmat ur skåpen och piffa upp det lite. Att skriva något nytt och inspirerat känns ungefär lika genomförbart som att gå till månen och tillbaka på lunchen.

Inte särskilt, alltså.

Det känns som att jag aldrig har någon tid, men sanningen är nog att jag inte hushåller något vidare med den tid jag har. Att sova dåligt och äta dåligt och allmänt stressa sönder sig rutinmässigt leder lätt till att man bara vill försätta sig off-line direkt efter middagen och bara stänga av frontalloberna helt och hållet med hjälp av ett avsnitt Call the Midwife eller Under the Gunn.

Men jag behöver ju mina frontallober om det ska bli någon bok.

Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja. Om jag bara ska ställa allting annat åt sidan, skita i jobb och hus och hem och familjen och livet och universum och alltihopa och bara dyka in i tavlorna med Konrad och skriva, skriva, skriva.

Eller om jag ska vara lite förnuftig, gå och lägga mig tidigt, äta ordentligt och avsätta små stunder här och där under veckan för att ägna mig åt skrivandet regelbundet utan att det ska gå ut över allt annat.

Nej, det får nog bli det där första alternativet.

Förnuft klär mig inte.

söndag 9 februari 2014

Stressig söndag

Nej, så mycket skrivande blir det inte, vare sig här på bloggen eller på Konrad-boken, där det kanske mest hade räknats. Det är bara jobb, jobb, jobb, och så lite plugg vid sidan om. Resten av livet får klara sig bäst det kan.

Att inte kunna koncentrera sig på något som helst mer än 90 sekunder åt gången gör att allting blir halvdant och jag lever i ett konstant tillstånd av surhet som börjar gå både mig och min omgivning på nerverna. Men någon ljusning finns inte i sikte. Nu är det så här det är. Åtminstone fram till sommaren. Och det ska jag vara jävligt tacksam för. Alternativet, inget jobb, hade inte varit ett dugg bättre.

Att ständigt försöka fokusera bara precis på det som måste göras NU, idag, har underlättat. Annars blir jag lätt sådan att jag stressar upp mig över allt jag bara kan komma på att stressa upp mig över och det är en ganska lång lista, när jag kommer igång.

Men att bara tänka på vad jag MÅSTE göra, och vad jag måste göra IDAG har lättat lite på trycket. Det är fortfarande alldeles för mycket, men det är för det mesta hanterbart.

Tyvärr innebär det att allt det där man gör för njutnings skull, som till exempel skriva på en bok som kanske aldrig kommer att bli klar, aldrig någonsin kommer upp på Att Göra-listan. För det MÅSTE jag ju inte göra, inte just IDAG.

Istället blir det en massa tråk, endast uppbrutet av stress och oro över allt jag inte hinner med eftersom dagarna envisas med att bara ha ett begränsat antal timmar.

Man vet att man är stressad när...

När man vaknar klockan 5 varenda morgon, oavsett om det är söndag eller tisdag och oavsett om man varit uppe sent kvällen innan eller inte.

Alltså är det dags för Operation Av-Stressning!

På Att Göra-listan för den här söndagen står nämligen:
- Ta en lång promenad
- Posta tre vykort (Polen, Tyskland, Ukraina)
- Titta till våra geocacher, så att inte inlandsisen eller vårfloden har tagit dem med sig
- Äta god mat som jag inte behöver laga själv (!)
- Läsa en bok (Inte något självvalt, tyvärr, men förhoppningsvis inte helt onjutbart)
- Kolla på Flygplan med minstingen
- Äta paprikachips

Det ser mycket ut, men jag tror att om jag bara ger mig den på det kan jag nog beta av det mesta på listan innan dagen är omme.

Åtminstone den där sista punkten.

tisdag 4 februari 2014

Änglar finns! Men de är få...

Vissa saker jag gör när jag egentligen borde skriva (eller jobba) är mer njutbara än andra. Som till exempel när jag bestämmer mig för att skicka ett ängel-paket till en person som blivit utan i en tidigare omgång av Postcrossing-forumets International Candy Swap.

Det enda som kan tänkas vara lite jobbigt med en sådan uppgift är att det inte är så lätt att hitta just svenskt godis nu för tiden, när alla företag har blivit uppköpta eller gått ihop med multinationella megakonglomerat. Kanske kan den stackars mottagaren köpa precis allt det här i kjollen nere på hörnet i Klaipeda, Litauen.

Men ändå. Jag skulle bli rätt så tickled pink om jag fick ett oväntat paket som visade sig innehålla allt det här. Dessutom är mottagaren frimärkssamlare, och jag lyckades få posttanten på Coop att sätta så många olika frimärken som hon bara kunde på paketet...

söndag 2 februari 2014

Ständigt dessa deadlines...

Än en gång släpar jag mig på händer och knän fram mot en deadline, för uppgifter som jag knappt ens förstår. Dessutom ökar stressen exponentiellt genom att jag inbillar mig att jag idag även måste lämna in tio sidor av Konrad-boken. De som gör det kan nämligen få sina sidor lästa och kommenterade av en livs levande förlagsredaktör på träffen i april.

Jag stressar och sliter och trots att jag inser att det inte är alls så bra som jag skulle vilja försöker jag i slutet av dagen att lämna in de där 10 sidorna, eftersom de ju ändå är bättre än inget alls... Bara för att upptäcka att det inte går att lämna in något i den mappen. Det finns ingen knapp, ingen länk, ingenting. Och efter en halvtimmes frustrerat klickande, svärande och letande inser jag att det inte står söndagen den 2 februari i inlägget.

Det står söndagen den 2 mars.

Förbannade februari till att ha ett antal dagar som är jämnt delbara med 7!

Om det bara hade varit skottår...

Eller om jag inte hade stressat så förbannat och läst hela meningen, kanske man också hade kunnat säga.

Men vad är det för sätt att se på saken?

lördag 1 februari 2014

Ny månad, nya misslyckanden...

Februari månads löften blir som följer:

- Att göra tre övningar till i teckningsboken

- Att läsa tre böcker (som jag inte har läst förut)

- Att hålla liv i mina sådder!!!

Eftersom det inte gick så bra med januaris löften nöjer jag mig med tre den här månaden. Det är så mycket annat som också ska hinnas med.