onsdag 8 januari 2014

Början på slutet

Deadline idag på höstterminens stora uppgift, men sitter jag och skriver febrilt på boken? Nej då. Jag har lyckats välja ut fyra kapitel som tillsammans utgör precis så många sidor som ska lämnas in, och med det nöjer jag mig. Först hade jag tänkt lämna in de första kapitlen, för att liksom börja från början. Men de första kapitlen är så tråkiga. Sedan tänkte jag att jag egentligen hade velat ha feedback på alltihop, och att jag därför skulle lämna in något kapitel från början, något från mitten och något från slutet, med korta förklaringar till vad som pågår mellan de inlämnade partierna. Men så läste jag uppgiften en gång till och det skulle vara sammanhängande text, så det var bara att fimpa den planen.

Snyft.

För att få feedback på "det hele" har jag istället tagit mod till mig och lagt ut allt jag har till dags dato på Kapitel 1. Tanken var att jag skulle lägga ut kapitlen ett i taget med någon/några dagars mellanrum, för att hetsa mig själv till att skriva färdigt slutet men sedan beslöt jag mig för att bara lägga ut allt. Det är ändå ingen som läser det om inte jag läser och kommenterar deras bok först, så jag har tid på mig. Men bara vetskapen om att någon skulle kunna läsa alltihop och komma med svidande kritik hoppas jag ska leda till lite eld i baken med att få ihop ett komplett första utkast.

Nåja. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Det är i alla fall nu det börjar. Den mentala uppförsbacken. Självsabotaget. Undanflykterna. Jag-gör-vad-som-helst-för-att-slippa-skriva-färdigt-boken:fasen.

För tänk om jag skriver klart den, och så visar den sig inte vara särskilt bra. Så höga förväntningar som alla har, så kan man ju inte göra annat än att misslyckas. Så mycket som hänger på att det ska bli en riktigt bra bok, är det ju dömt att misslyckas.

Eller, mycket och mycket... Bara resten av mitt liv.

Då är det ju bättre att befinna sig här i bearbetningslimbo i all oändlighet. Så länge den inte är klar kan den inte bedömas vara otillräckligt. Och inte heller jag.

Som om någon på jorden inte redan visste det, menar jag.

Jag behöver komma på något bra knep för att lura mig själv att skriva klart boken. Något som kan distrahera mig från allt annat och få mig att glömma hur mycket som står på spel.

Inte spelar det någon roll om den här boken blir bra, intalar jag mig. En barnbok är väl ändå en världslig sak. Det går tretton sådana på dussinet, häromkring.

Men tror ni att jag går på det?

Inte då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar