fredag 31 januari 2014

Man lär sig något nytt varje dag...

... och i dag lärde jag mig att surikater heter Erdmännchen på tyska. Små jordmänniskor, alltså!

Joråsåatte...

På den nivån är det!

Domedag, i all enkelhet

Ja, ja. Det är lätt att vara efterklok, så där i förväg. Men så här i efterhand är det nästan omöjligt att säga varför det inte blev som det blev. Eller något i den stilen. För att parafrasera alla sportkommentatorer vars ord min man betraktar som lag.

Nu är i alla fall årets första månad avklarad, med undantag för en fredagskväll som jag hoppas inte innehåller mycket mer än På Spåret och paprikachips, och det är dags att summera årets första misslyckanden. (Om någon tycker sig ana en viss bitterhet är det ren och skär inbillning. Skäms på sig.)

Så här såg det ut för en månad sedan:

I januari vill jag: (en blygsam fanfar,  tack)
- Skriva klart det första utkastet till Konrad och födelsedagstavlan.
- Läsa två böcker (som jag inte har läst förut).
- Hitta två geocacher.
- Skicka ett nytt Postcrossing-vykort varje gång ett av mina kort kommer fram. 
- Prova två nya slow cooker-recept.
- Gå ner ett kilo till.
- Så årets första sådd. 
- Göra minst tre övningar ur teckningsboken.


Men hur gick det egentligen?
- Konrad-boken är inte klar. Nästan. Men inte helt. Slutet är fortfarande inte skrivet. Men det kommer inom kort, misstänker jag, eftersom jag nu läser ett par kapitel varje kväll för den stackars minstingen och inom ett par, tre dagar kommer han att kräva en upplösning. Så det kommer att bli skrivet. Resultat: #fail, men inte hundra procent misslyckat

- Läsa två böcker, hann jag inte alls. En och en fjärdedels, på sin höjd. Men den jag läste var bra. Resultat: #fail, men jag förlåter mig.

- Hitta två geocacher, har jag inte heller gjort. Bara en, men den var svår. Tyckte jag i alla fall. Resultat: #fail, kräver bättring inom kort.

- Skickat postcrossing-vykort, så fort ett har kommit fram, har jag gjort, och dessutom har jag just i dag skickat iväg 6 extra kort, utom tävlan, så att säga, i mitt livs första Round Robin. Resultat: #win

- Gå ner ett kilo till, eh ... #fail    Och så pratar vi inte mer om det.

- Så årets första sådd, har jag gjort. Och grott har den också!  #win

- Göra minst tre övningar ur teckningsboken, har jag gjort. #win

Okej, fyra-tre åt loserlaget. Jag tror att jag behöver dra upp en ny strategi inför februari-målen. Kanske är 7 alldeles för många olika saker att försöka ändra på. Kanske borde jag nöja mig med 5. Eller 3.

Eller bara 1. Bli bättre.

(Men det hade ju aldrig kunnat sluta på något annat sätt än #fail. And where's the fun in that?)

måndag 27 januari 2014

Skam den som ger sig

Man ska inte ge upp förrän den tjocka tanten sjunger! Igår lyckades jag minsann läsa ut både Ronja, Kulla-Gulla och Barnen från Frostmofjället och av bara farten läste jag även ut årets första nya bok: Drowning Rose av Marika Cobbold. Bra var den också.


Hennes Guppies for Tea och Frozen Music är båda två gamla älsklingar, så det var skönt att den här också var bra. Jag gillar hennes protagonister, som är lite defekta och förvirrade och överkänsliga, precis som jag (fniss). Om jag bara vore lika snygg som hennes huvudpersoner hade det nog inte gjort så mycket heller. Folk är i allmänhet beredda att ha överseende med mycket, om man bara är ung och vacker, tror jag.

Sedan dök första sådden upp, flera månader för tidigt. Det blev lite förvirrat innan jag kom på att de små groddarna kanske inte kan stå kvar i värmen på fönsterbrädan i det grådassiga skumrasket som rått de senaste dagarna, men nu har de fått flytta in i ett kallt rum och fått sig en liten lampa, så att de ska sluta sträcka på sig så hemskt. Aldrig i livet att jag kommer kunna hålla liv i dem innan det blir varmt nog att sätta ut dem på lotten, men det är tanken som räknas.

Precis när det började kännas genomförbart att få färdigt inlämningsuppgifterna innan helgen kom ett meddelande från en av lärarna på kursen. Om vi vill (Vill vi? Skulle nog tro det!) kan vi få respons från en livs levande förläggare på träffen i april. Men då måste vi lämna in våra texter (max 10 sidor) senast på söndag. Så nu får allt annat stå åt sidan medan jag kastar mig in i Konrad-boken och försöker ge den en ordentlig genombearbetning. Första steget? Att läsa den högt för minstingen och hoppas att han inte kräks.

lördag 25 januari 2014

Åderlåtning och vykort

För en gångs skull vågar jag mig in till stan en lördagsförmiddag, något som jag annars undviker i görligaste mån. Det är ju frilansarens privilegium, att aldrig behöva trängas på bussar eller i köer med annat löst folk. Men så var det dags att göra sin medborgerliga plikt igen, och igår hann jag inte, så det fick bli idag.

Blodcentralen har flyttat till nya lokaler så det blev lite vilset och förvirrat ett tag, men till sist blev det gjort i alla fall och jag kom hem utan incidenter. Dessutom passade jag på att jaga vykort över hela halva stan. Inte så enkelt som man skulle kunna tro, eftersom vykorten anses utdöda och obsoleta av de flesta, förmodligen, men jag fick med mig ett par dussin kort hem i alla fall och det borde väl räcka en vecka eller så. Kanske.

Till sist blev jag nämligen så avis på minstingens postskörd dag ut och dag in att jag skapade mig ett alldeles eget konto på Postcrossing, och nu blir det därför dubbla ransoner av kort och frimärken som ska införskaffas. Nu behöver dessutom inte allting vara så barnsligt längre, när jag har ett eget, riktigt vuxenkonto. Inte för att det kommer att bli en massa naket eller våldsamt, men jag hoppas få lite färre nalle- och dinosauriekort än vad sonen brukar få, och då kan jag väl i rättvisans namn inte skicka en massa sådant heller.

Egentligen har jag inte tid att springa omkring på stan, för nu har vi ny termin och nya uppgifter som ska lämnas in. Trots att jag inte lyckats läsa en enda av de två böcker som jag föresatt mig den här månaden är det nu meningen att jag på två veckor ska läsa tre böcker (Ronja Rövardotter, Barnen från Frostmofjället och Kulla-Gulla) och skriva ett par sidor om varje och svara på frågeställningar som jag inte ens förstår. Jag har på en vecka hunnit läsa halva Ronja, lite drygt, så det är ju uppenbart att jag aldrig kommer att hinna. Och det värsta är att även om jag hetsar i mig alla tre böckerna under den kommande veckan så räknas det ändå inte inför mitt nymånadslöfte, eftersom jag hade lovat att läsa två nya böcker, och de här tre har jag redan läst, för länge sedan. Med en viss behållning, vill jag minnas, men det har jag ju ingen glädje av nu.

Nej, istället för att läsa om kvällarna sitter jag och tittar ikapp på Arvingerne på dansk tv. Ännu en sylvass dansk dramaserie, som verkligen lyckas gripa tag med väldigt enkla medel. Bra manus, skickliga skådisar och överlag mycket högre kvalitet på produktionen än jag sett på svenska på väldigt länge. Och så kan man ju inte låta bli att undra hur man själv hade reagerat om man i vuxen ålder fått ett sådant besked. "Varsågod, här får du ett hus, värt 10 miljoner. Och by the way, det är jag som är din riktiga mamma."

Nej, man ska kanske vara tacksam för att man inte har mycket större bekymmer än hur man ska hinna med både jobb och plugg en helt vanlig, skitkall vecka i januari.

måndag 20 januari 2014

Men vad heter "Hejsan hoppsan, Lillebror" på ryska då?



Den här veckans första Postcrossing-kort kom från Archangelsk i Ryssland och jag tyckte mig minsann känna igen den där figuren på frimärket. En snabb googling gav mig rätt.

Det är Karlsson på Taket, fast på ryska. Och Lillebror. Men vad hunden och den oproportionerligt stora katten är för några figurer har jag ingen aning om.

Tydligen är Karlsson den ojämförligt mest populära av Astrid Lindgrens karaktärer i Ryssland, och det påstås att det beror på att den översattes till ryska av någon som inte kunde ett ord svenska... Översättaren gjorde så gott hen kunde, med hjälp av en ordbok och lite god vilja, men Karlsson blev tydligen väldigt mycket mer "rysk" än någon av de andra Astrid-figurerna, och har därför blivit väldigt folkkär där.

onsdag 15 januari 2014

Halvtidsrapport

Det här med nymånadslöften kan ha varit en av mina mindre sämre idéer, faktiskt. Även om det är svårt att bättra sig så finns de hela tiden med som ett kom-ihåg om att jag faktiskt har vissa saker som jag både borde och vill göra den här månaden.

Hur har det gått då, hittills? Ja, inte har jag skrivit klart Konrad-boken. Jag har inte ens rört den sedan jag lämnade in till respons för en vecka sedan, och det känns ganska skönt. Jag har koncentrerat mig på de andras texter, som det ska vara, och tänker inte plocka upp Konrad förrän jag har fått och hunnit smälta all respons från de andra. Inte har jag hunnit läsa två nya böcker heller. Inte ens en halv. Där får jag nog lägga på ett kol. Inte har jag gått ner mer i vikt heller, utan snarare tvärtom.

Vissa av löftena är lagom halvvägs avklarade, så här halvvägs genom månaden. Jag har hittat en ny geocache, av två planerade, en som jag har kämpat med och grubblat över länge. Och så har jag provat ett nytt slow cooker-recept, av två planerade. Med lite god vilja ska jag kunna klara av de löftena innan februari drar in.

Jag har skickat nya Postcrossing-kort så fort något har kommit fram, och det tänker jag fortsätta med.

Det är lite lustigt att det enda som redan är avklarat är att jag har gjort tre teckningsövningar. Om det var något av löftena som jag trodde skulle bli liggande kvar i vägrenen var det väl det...

Till helgen har jag även tänkt ge mig på årets första sådd. Det pirrar redan i fingrarna!

måndag 13 januari 2014

Responsrunda och Rorschacksnö

Jag jobbar för fullt med de andras texter. Det här är den bästa delen av responsen, när den bara är min. Då vågar jag tycka och tro och vara övertygad om både det ena och det andra. Jag ser allting så klart, i den här fasen. Sedan, när det blir dags att lämna kommer tvivlen och jag börjar stryka och ta tillbaka.

För en gångs skull har jag gott om tid och hyfsat med ork att ägna åt en uppgift på kursen och vilken skillnad det gör. Inte för att jag vet om mitt svammel kommer att vara av någon nytta för de andra, och visst kommer jag att ha precis lika mycket ångest när jag lämnar in mina kommentarer som jag har när jag bara har slängt ihop något "half-assed", men lugnet nu när alla deadline har nåtts eller kommer att nås, inget går upp mot det.

Det hindrar inte mitt undermedvetna från att ställa till med ett sabla ståhej om nätterna och jag vaknar varje morgon med total förvirring och vet knappt vad som är riktigt och vad som är påhitt längre. Hela dagen dröjde den sig kvar, den där lite jetlaggade känslan av att inte vara riktigt med.

Den första snön faller, sent omsider, och det blir inte mycket, men tillräckligt för att skapa häftiga Rorschach-mönster på dammen i parken på väg till skolan. Vad jag ser? Säger jag inte.

Snöflingorna blir till långa vita streck över de foton jag tar och jag önskar än en gång att jag hade råd, tid och ork att verkligen lära mig att fotografera.

Men jultomten har redan varit här och snäll nog för en hel systemkamera hade jag uppenbarligen inte varit.

fredag 10 januari 2014

Pust

På andra sidan deadline är det alldeles, alldeles tyst. Det enda som hörs är ljudet av en klocka som tickar, och cellerna i min kropp som sakta dör...

Stress, alltså. Inte alls min kopp te.

En kopp te, däremot!

Nu tänker jag ignorera både jobb och egna boken i några dagar och dels ägna mig åt kurskamraternas texter och dels försöka ta igen lite försummat trädgårdsarbete. Gruppisarnas projekt-texter ska läsas och kommenteras och lotten ska grävas och höströjas och förberedas inför vintern som tydligen tänker infinna sig i övermorgon. Även om det ska bli kul att sätta tänderna i de andras texter (det är så mycket lättare att se vad som behöver göras med andras texter, och alla stavfelen syns så tydligt, suck, gräset är alltid grönare, osv...) så är det nog det igenväxta potatislandet som lockar mest just nu.

Det är flera månader sedan jag senast var på lotten och verkligen jobbade (minst 3!) och det kommer nog att märkas. Men om det är någon tid på året som man kan försumma sina trädgårdsland och rabatter så är det väl på senhösten. Ogräset lär ha fått övertaget, men om jag bara hackar upp det lite lätt ur jorden kommer förhoppningsvis Jack Frost och tar hand om det värsta i nästa vecka. Med lite tur.

Dessutom, när jag tänker efter har det varit storm minst tre gånger sedan jag var på lotten senast, så det lär inte vara så mycket att städa undan kvar heller, för den delen...

Men de sista potatisarna ska grävas upp, den äldsta komposten ska tömmas och spridas ut över det gamla potatislandet, klätterrosen ska klippas ner och hösthallonen och krusbärsbuskarna och...

Ja, det finns nog att göra så här års också.

Någon höstsådd blir det nog inte tid till, tyvärr, men kanske, kanske en liten första vårsådd här hemma på fönsterbrädan? Hoppas, hoppas!

onsdag 8 januari 2014

Början på slutet

Deadline idag på höstterminens stora uppgift, men sitter jag och skriver febrilt på boken? Nej då. Jag har lyckats välja ut fyra kapitel som tillsammans utgör precis så många sidor som ska lämnas in, och med det nöjer jag mig. Först hade jag tänkt lämna in de första kapitlen, för att liksom börja från början. Men de första kapitlen är så tråkiga. Sedan tänkte jag att jag egentligen hade velat ha feedback på alltihop, och att jag därför skulle lämna in något kapitel från början, något från mitten och något från slutet, med korta förklaringar till vad som pågår mellan de inlämnade partierna. Men så läste jag uppgiften en gång till och det skulle vara sammanhängande text, så det var bara att fimpa den planen.

Snyft.

För att få feedback på "det hele" har jag istället tagit mod till mig och lagt ut allt jag har till dags dato på Kapitel 1. Tanken var att jag skulle lägga ut kapitlen ett i taget med någon/några dagars mellanrum, för att hetsa mig själv till att skriva färdigt slutet men sedan beslöt jag mig för att bara lägga ut allt. Det är ändå ingen som läser det om inte jag läser och kommenterar deras bok först, så jag har tid på mig. Men bara vetskapen om att någon skulle kunna läsa alltihop och komma med svidande kritik hoppas jag ska leda till lite eld i baken med att få ihop ett komplett första utkast.

Nåja. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Det är i alla fall nu det börjar. Den mentala uppförsbacken. Självsabotaget. Undanflykterna. Jag-gör-vad-som-helst-för-att-slippa-skriva-färdigt-boken:fasen.

För tänk om jag skriver klart den, och så visar den sig inte vara särskilt bra. Så höga förväntningar som alla har, så kan man ju inte göra annat än att misslyckas. Så mycket som hänger på att det ska bli en riktigt bra bok, är det ju dömt att misslyckas.

Eller, mycket och mycket... Bara resten av mitt liv.

Då är det ju bättre att befinna sig här i bearbetningslimbo i all oändlighet. Så länge den inte är klar kan den inte bedömas vara otillräckligt. Och inte heller jag.

Som om någon på jorden inte redan visste det, menar jag.

Jag behöver komma på något bra knep för att lura mig själv att skriva klart boken. Något som kan distrahera mig från allt annat och få mig att glömma hur mycket som står på spel.

Inte spelar det någon roll om den här boken blir bra, intalar jag mig. En barnbok är väl ändå en världslig sak. Det går tretton sådana på dussinet, häromkring.

Men tror ni att jag går på det?

Inte då.

tisdag 7 januari 2014

Rätt vad det är så blir man filatelist

De första inkommande Postcrossing-vykorten damp ner idag, och lyckan! över att få egen post var stor hos hushållets 6-åring. Ett kort från Taiwan och ett från Australien! Vilken bra idé det där är!

Själva vykorten var väl inget märkvärdigt, men frimärkena på kortet från Taiwan! Du milde tid...



måndag 6 januari 2014

Fötterna på jorden och min feja i en regnig bilruta

Det är mycket nu, men jag gör mitt bästa för att inte tappa fattningen och sugen och förståndet och allt vad som nu brukar sitta löst. Inte hinner jag läsa eller slappna av eller ens sätta ner fötterna ordentligt när jag går, men på det stora hela är läget bara en aning utom kontroll. Och för att vara jag är det inte så pjåkigt.

Jag jobbar på för att komma ikapp efter helgerna innan veckans deadline och försöker också hålla ett öga på mina nymånadslöften. Efter mindre än en vecka på det nya året känns det fortfarande som en bra idé och jag går redan och funderar på vad som kan bli bra löften för februari.

Problemet är inte att komma på något att lova. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra eller göra annorlunda. Problemet är snarare att hejda sig och inte ta i för mycket.

När frökedjans kuvert med underbara små spännande påsar dök upp i brevlådan insåg jag till exempel att jag inte ägnat min stackars odlingslott en tanke på flera månader. Inte hade jag funderat på vad jag ville så för blommor nästa år och inte hade jag förberett de påsar som jag skulle skicka med till nästa man (fast alla på listan är kvinnor) istället för de nya fynd som jag bytte till mig. Som tur var kom kuvertet på fredagseftermiddagen så jag fick hela långa långhelgen på mig att googla och bläddra och gôtta mig med min skokartong full av fröpåsar.

Igår fick jag dessutom en väckarklocka i pallet när jag skummade igenom min Feedly-läsare. Tant Ninette hade skrivit ett väldigt klokt inlägg om Selfies och självbild, som verkligen träffade mitt i prick. Jag är inte så modig att jag vågar skriva en kommentar eller hoppa på hennes projekt, men jag tar mig an uppmaningen att ta en "självis" en gång i veckan under 2014. De kommer inte att publiceras här och inte på Instagram och jag kommer inte att skicka dem till Tant Ninette heller. Men de kommer att tas och de kommer att publiceras på nätet och jag har lovat mig själv (och min spegelbild) att arbeta med min självbild under det kommande året.

Se, nu blev det ju ett nyårslöfte i alla fall, fast att jag hade bestämt mig för att det inte skulle bli så. Typiskt mig.

Nästa år får jag se till att bättra mig...

onsdag 1 januari 2014

Små tuggor var det

Det vimlar av nyårslöften i bloggosfären idag och det är lätt att svepas med. Att lova vitt och brett och lägga ribban så högt att man knappt når upp att slå pannan i den i morgon.

Jag skulle också kunna göra långa listor på allt som jag vill/behöver ändra på.  Om det är något det finns gott om så är det utrymme för förbättringar. Men jag vet hur det blir. De enda förändringar jag har lyckats genomföra (-12 kilo!) (+ nästan en hel bok!!!)  är de som jag har smugit på mig själv,  nästan utan att jag märkte det.

Ibland är det bra att vara lättlurad.

Däremot kan jag tycka att det har varit skönt att fundera över bokslutet för det gångna året, och vad jag skulle vilja kunna klappa mig själv på axeln för nästa år. Men det är så väldigt länge till dess, och jag vet att jag inte kommer kunna hålla tråden så länge.

Men så tänkte jag: små tuggor var det ju.

Och så satte jag ihop en lista över mina löften. Inte mina nyårslöften.  Utan mina nymånadslöften.

I januari vill jag: (en blygsam fanfar,  tack)
- Skriva klart det första utkastet till Konrad och födelsedagstavlan.
- Läsa två böcker (som jag inte har läst förut).
- Hitta två geocacher.
- Skicka ett nytt Postcrossing-vykort varje gång ett av mina kort kommer fram.
- Prova två nya slow cooker-recept.
- Gå ner ett kilo till.
- Så årets första sådd.
- Göra minst tre övningar ur teckningsboken.

Genomförbart?  Visst.  Kommer jag att genomföra allt på listan?  Ytterst osannolikt.  
Men jag behöver inte vänta ända till nästa nyårsafton för att få utvärdera mina eventuella framgångar eller misslyckanden.  Den 31 januari är det dags för nya Nymånadslöften. 

Stay tuned!