onsdag 31 december 2014

Soundtrack of this New Years Night



Ok, ett litet nyårslöfte då.

2015 ska det bli mer sådant här.

Hellre gunga i kristallkronorna än att bara sitta och deppa.


Åt helvete går det väl hur man än gör, så då kan man lika gärna ha lite kul på vägen ner.






Ut med det gamla och in med det nya

Så var det nyår, igen. Det känns som bara ett par veckor sedan sist.

Den här gången tänker jag inte ens försöka sätta upp några mål eller ge mig själv några uppdrag. Det här året blev ju inte ens nästan som jag hade tänkt mig och det känns rätt så (läs: väldigt) jobbigt. 

Istället tänker jag försöka överraska mig själv under det kommande året, med att göra något bra eller roligt eller modigt, helt spontant, när jag minst anar det.

Ut med det gamla får i år symboliseras av att jag tillbringat nyårsafton med att röja ut årets tomatplantor från balkongen. De har gjort sitt nu, kan man väl säga. Inte längre i sina bästa år, efter de senaste dagarnas många minusgrader. Nästa år blir det inte lika många, tror jag. Det känns som att jag helst vill ha blommor där ute  just nu. Men en upp-och-ner-tomat blir det nog i alla fall. Någon liten godis-sort.

In med det nya får symboliseras av att jag, trots att jag redan bestämt mig för att jag inte hade varken tid, mod, råd eller talang, ändå har anmält mig till ett litet Mail Art-utbyte och därför satte igång att kladda på ett kuvert som ska skickas till Oak Harbor, USA. Det ligger vid Pugetsundet, och som av en tanke utspelar sig boken jag håller på att översätta just nu precis i de trakterna. 

Det här är i alla fall mitt första försök att skapa Mail Art. Det är inte säkert att det blir just det här kuvertet som går iväg till sist, men jag blev ändå underligt nöjd (en ovan känsla) med vad jag lyckades åstadkomma trots att jag inte hållit i en pensel sedan högstadiets bildlektioner.

Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha adressen nere till vänster med ljus penna eller uppe till höger med mörk. Det är hemskt jobbigt att göra det här analogt och inte bara kunna testa olika lager och Ångra om det inte blir bra! Hur bar folk sig åt förr i tiden, egentligen?!?


Min farmor jobbade på posten i hela sitt liv, och jag är lite rädd att hon kommer att hemsöka mig för den här helt reglementsvidriga placeringen av frimärkena. Så FÅR man inte göra! Men jag tar mig den friheten, väl medveten om att posten ändå kommer att förstöra kuvertet i sina automatiska stämplingsmaskiner, och att det kommer att se ut som att det blivit överkört av en asfaltsläggare när det väl kommer fram. Sedan kommer USPS att sätta en streckkod i nederkant också, som pricken över i.

Att man inte längre kan få ett kuvert handstämplat är mitt största I-landsproblem just nu. Stackars mig.

Det var banne mig bättre förr!

tisdag 30 december 2014

Om barndomens betydelse för skapande eller skapandets betydelse för barndomen, kanske?




Louisiana lade ut den här lilla filmen på sin Facebook-sida häromdagen och nu har jag äntligen hunnit se den. Det är mycket på det här temat som jag går och grubblar på nu, bland annat men inte uteslutande för att jag tror att det här med kreativitet och "mugglare" (o-kreativa människor) är temat för barnboken som jag håller på med.

Det var mycket jag kände igen mig i här och en del som gjorde lite ont. Men det var också skönt att se att människor kan hitta sätt att rädda sig själv ur en besvärlig situation.

Fler flottar åt folket!




söndag 28 december 2014

Soundtrack of my Week

Men åååh, Damien Rice har ju släppt en ny skiva i år! Varför har ingen sagt något?!?!?

Jag kan i och för sig inte höra hans röst utan att genast transporteras till busshållplatsen i Svalöv, den gistna, nedklottrade busskuren i trä och väntan, väntan, väntan på en gul buss medan huvudet snurrade av intryck och avtryck av egna och andras texter och samtal kring dem. 

Men ändå.

Det kan det väl vara värt.



fredag 26 december 2014

Tove Jansson på radio

Jag lyssnar sällan (aldrig) på radio, men häromdagen tipsade biblioteket här i Malmö om en radiodokumentär om Tove Jansson som sänts tidigare i år i serien SR Minnen/ Radiofynd, och det var jag förstås tvungen att lyssna på. 

Bästa citatet:


"- Jo, det var en gång, en av alla gångerna, jag körde fast och inte kunde skriva och inte kunde hitta nånting att skriva om, som ju händer för alla författare. Och så gick jag helt enkelt till henne, till min mamma, och sa att "Vad i HELVETE ska jag skriva om?"


Vilken tröst det är att höra sådant, från någon som man föreställt sig hade ett så avslappnat och lekfullt förhållande till sitt skapande.



torsdag 25 december 2014

Nej, se det snöar!



Så blev det en vit jul(dag) i alla fall och den berömda Malmö-vinden skapade fina ränder på trädstammarna i parken här intill. Och som om det inte räckte med snön som gnistrade och lyste upp efter allt det gråa och geggiga som har varit hösten -14, så kom solen också på besök.  

God jul till mig, minsann!

Gräset var grönt i botten av snöänglarna och snötäcket ligger nog inte kvar särskilt länge om man ska tro meteorologerna men jag är tacksam för det lilla vi fick. Det är så skönt att få uppleva lite årstidsväxlingar istället för att ha konstant grått och blött från oktober till mars.




onsdag 24 december 2014

En julönskan



Julefriden har till sist infunnit sig. 

Pepparkakshuset har kollapsat och granen barrar men det doftar hyacint, pepparkakor, clementin och gran och ingen förväntar sig något av mig på en stund. Väggen ovanför soffan är full av jul- och nyårskort från hela (nåja) världen och jag har valt ut min favorit. 

Han förstår, lille Nalle. 

Att det ska inte så mycket till. 

En liten gran. En liten present. 

En liten omtanke.

Det räcker långt. 


Just idag önskar jag mig bara en sak: 

Att alla människor på jorden kunde stanna upp och tänka sig för. Att de kunde visa välvilja. Att de kunde förstå att vi är precis lika olika allihop. Att vi hör ihop. 

Att ingen tog till våld, inte höjde några vapen. Inte hatade eller föraktade. Att alla förstod, hade överseende, förlät. 

En dag om året.

Jag tror att det är möjligt.

Men för säkerhets skull tänker jag inte kolla på nyheterna ikväll.







tisdag 23 december 2014

Tråkig TV är kanske inte det sämsta

Jag var en riktig tv-knarkare i min ungdom. Ni vet, förr i tiden, innan internet och mobiltelefoner och nutiden var uppfunnen. För det mesta hade vi bara två kanaler, utom åren i Norge då vi bara hade en, och antingen tittade man på ena kanalen, eller så tittade man på den andra. Var det inget på tv tittade man på testbilden.















Den såg ut ungefär så där. Då brukade man kunna höra radion samtidigt, så att det ändå hördes röster inifrån burken. Mer än så behövdes inte.

Jag brukar lägga hela äran för min eventuella allmänbildning på det faktum att vi bara hade två kanaler när jag växte upp. Och om det inte var något på ena kanalen såg man på den andra. Oavsett vad det var för program där. 

Alltså fick man se en himla massa program om en himla massa saker som man aldrig själv skulle ha valt att se ett tv-program om, och lite information fastnade allt, eftersom man var ung och hjärnan var mottaglig för sådant.

Nu för tiden tittar jag nästan aldrig på tv på tv:n. Och jag skulle aldrig se ett tv-program om jag inte i förväg hade bestämt mig för att det här vill jag se. Och då missar man förstås mycket. Man ser bara program som man vet att man tycker om och upptäcker aldrig något nytt, om det inte pushas för i någon tv-blogg eller på Twitter. 

Fördelen med nutiden är väl i så fall att om Twitter exploderar av lovprisande av ett visst program så kan man oftast kolla in det senare på SVT Play. Men oftast blir det ju inte av. 

Vem har tid att titta på tv? liksom. När internet sänder tjugofyra timmar om dygnet.

Men visst saknar vi det lite? Att alla såg på samma program och det var det som det snackades om på skolgårdarna, i rökrutorna och i fikarummen dagen därpå.

Visst är det därför TV-cirkeln är så poppis och därför som folk låter bli att ladda ner nya Homeland utan glatt väntar en dag för att kunna se den tillsammans med alla andra och diskutera det som sker på Twitter i realtid.

Det är väl det närmaste vi kommer live-TV.

Det är väl det närmaste vi kommer att känna samhörighet som folk, som nation.

Och kanske är det anledningen till att de här norska TV-satsningarna i TED-föreläsningen nedan har blivit så populära. För att de har varit något som alla har kunnat ta del av och interagera med, samtidigt, i realtid, i hela riket. Kanske även hemma på sin egen farstukvist, om man råkar bo längs järnvägen eller kusten.

Själv skulle jag hemskt gärna se ett flera dagar långt TV-program från Hurtigruten. Bara jag slipper tillbringa en natt till i sovsäck på golvet mellan en väggfast soffa och ett soffbord som var fastskruvat i golvet. För det blir sjögång ibland längs den norska kusten. Och det är inte så lätt att sova när man rullar fram och tillbaka och smäller i än den ena kanten, än den andra.

Det är mitt ena minne från Hurtigruten. 

Det andra är när en av killarna i min klass slänger ut en läskflaska (Solo!) från båten och en av de andra killarna kastar sin flaska efter och träffar den första, mitt i prick så att båda flaskorna exploderar i luften och det regnar glittriga glasbitar ner över vattnet. 

Det var det häftigaste mitt tolvåriga jag någonsin hade sett. Förmodligen ligger det fortfarande kvar på topp 10, mer än trettio år senare. Så mycket häftigt har jag inte sett i mitt liv att det skulle falla ur topplistan.

Undrar om det finns på Youtube. 



söndag 21 december 2014

En liten försmak av julen - Del 4

Four candles 5/52 2014 by Gabludlow, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Gabludlow 

Fjärde advent och den här veckan var det verkligen svårt att välja. Men till sist valde jag det här, från Harry Potter and the Philosophers Stone, Harrys första jul på Hogwarts.

***

     Before he could say or think anything else, the dormitory door flung open and Fred and George Weasley bounded in. Harry stuffed the cloak quickly out of sight. He didn't feel like sharing it with anyone else yet.
     "Merry Christmas!"
     "Hey, look - Harry's got a Weasley jumper, too!"
     Fred and George were wearing blue jumpers, one with a large yellow F on it, the other with a large yellow G.
     "Harry's is better than ours, though," said Fred, holding up Harry's jumper. "She obviously makes more of an effort if you're not family."
     "Why aren't you wearing yours, Ron?" George demanded. "Come on, get it on, they're lovely and warm."
     "I hate maroon," Ron moaned half-heartedly as he pulled it over his head.
     "You haven't got a letter on yours," George observed. "I suppose she thinks you don't forget your name. But we're not stupid - we know we're called Gred and Forge."
     "What's all this noice?"
    Percy Weasley stuck his head through the door, looking disapproving. He had clearly come halfway through unwrapping his presents as he, too, carried a lumpy jumper over his arm, which Fred seized.
     "P for prefect! Get it on, Percy, come on, we're all wearing ours, even Harry got one."
     "I - don't - want -," said Percy thickly, as the twins forced the jumper over his head, knocking his glasses askew.
    "And you're not sitting with the Prefects today, either," said George. "Christmas is a time for family."
     They frog-marched Percy from the room, his arms pinned to his sides by his jumper.

***

Soundtrack of my Week

Ja, kära nån. Det är ju det här med att hitta balansen i tillvaron. Att ta i lagom mycket och lägga ribban där man har en chans att komma över den.

Det är inte precis det jag är mest känd för, om man säger så. Och om det har varit ett lite (ha!) småpissigt år vill man kanske gärna kompensera det med en sjuhelvetes jävla J-U-fuckin'-L som får det att tindra till och med i mina trötta, rödsprängda ögon.

Men orka, som ungdomarna säger. Det gör man ju inte. Om man alltid bara måste jobba och har en Att göra-lista som aldrig tar slut och dagarna bara blir kortare och kortare och stubinen lika så... Då är det dags att ge sig, igen.

Igen.

Och så accepterar man att det inte blir någon übermysig Disneyfierad superjul i år heller. Granen kommer inte att kunna mäta sig med den på Rockefeller Center och julbordet kommer inte att digna under överflödet och granen kommer inte att vingla på ett berg av genomtänkta och vackert inslagna och rimmade klappar. Och så nöjer man sig med ett kok kola, en julmust eller två, ett paket eller två till barnen och två eller kanske rentav tre dagar i sträck då jag inte tänker jobba. 

Och inte heller tänker ha dåligt samvete för att jag inte jobbar.

Då är det kanske bäst att undvika de mest maniska av julhitsen och istället varva ner lite med något som det här. Och tänka att nej, inte den här julen, men kanske nästa?

Kanske.

tisdag 16 december 2014

Vikten av att kunna uttrycka sig

Eftersom det inte är något bra på tv nu för tiden kollar jag mer och mer på TED och annat klokt jag hittar på nätet. Den här tyckte jag var så bra att jag var tvungen att se den en gång till. Jag skulle aldrig ställa mig på en scen, varken med något jag själv skrivit eller någon annans texter, men jag har också upplevt den där känslan av att få höra från en annan att de blivit berörda av något jag gjort och vet hur enormt mäktigt det är. 

I dessa tider av rädslor och förtal och fördummande fördomar som grasserar genom samhället är det väl viktigare än någonsin att vi lär oss att tala ut, att tala öppet och ärligt och berätta precis hur det känns, att vara just jag, att leva i just den här kroppen, högt och tydligt så att alla andra hör och förstår att vi allihop är precis lika olika som alla andra.

Ironin i att just jag skrev just den meningen... Suck.

Jag ska vara tyst nu, jag lovar.

söndag 14 december 2014

Soundtrack of my week

Den här veckan har jag behövt pepp, något upplyftande, hoppfullt och en lite snabbare rytm än jag brukar röra mig i takt med.  Och så hittade jag den här låten på en workout-spellista som jag slumpade fram en morgon på motionscykeln och den funkade perfekt. Nästa vecka kommer jag kanske att kräkas på den men den här veckan har den gått på repeat.



En liten försmak av julen - Del 3

Den tredje julskildringen jag kom på var den här, från Tillsammans är man mindre ensam eller Ensemble, c'est tout av Anna Gavalda, när Camille precis har följt Philibert till tåget. Den engelska titeln är Hunting and Gathering och nej, jag har inte sett filmen.

***

   She decided to walk back, but took a wrong turn without realizing it. Instead of heading left down the boulevard Montparnasse as far as the École Militaire, she went straight and ended up on the rue de Rennes. It was beacause of the boutiques, the Christmas garlands, the atmosphere.
   She was like an insect, drawn to the light and the warm blood of the crowds.
   Camille wanted to be one of them, to be like them - busy, excited, in a hurry. She wanted to go into shops and buy silly things so she could spoil the people she loved. She began to walk more slowly: who, in fact, did she love? Come on, come on, she scolded, lifting the collar of her jacket, don't start, please, there was Mathilde and Pierre and Philibert and her comrades of the mop. Surely here in this jewellery shop she could find some pretty things for Mamadou, who was so careful about her looks. And for the first time in a very long time, Camille did the same thing everyone else was doing at the same time everyone else was doing it: she was walking along, trying to work out how much her bonus would be. For the first time in a very long time she stopped thinking about tomorrow. And that wasn't just a manner of speaking. It really was about tomorrow, the very next day.
   For the first time in a long time the very next day seemed... conceivable. Yes, that was exactly it: conceivable.

***
candles by Carlo Err, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Carlo Err 

fredag 12 december 2014

Plötsligt händer det!

Och så plötsligt en dag, när man minst anar det, så börjar tanten skriva igen.

Och går i mål!!!
















Visst, det är mycket kvar innan boken är färdig. Men jag skrev tretusen ord på en dag! Helt nya, alldeles oanvända, splitter nyuppackade, blanka och fina ord! Flera scener som jag inte ens hade en aning om skulle in i boken!

Den känslan!

Den lyckan!

Om man kunde spara den i en ask...

onsdag 10 december 2014

Antagligen antagen



Om man svarar på sitt antagningsbesked nästan en timme innan man får antagningsbeskedet, är man lite ivrig att komma in på en kurs eller två då?

Eller är man rent av synsk?

Making Mail - om bara Om inte fanns...

Å, om jag bara hade tid, om jag hade råd, om jag hade konstnärliga talanger, om jag hade någon att skicka ett brev till, om jag vågade, om jag hade något att säga, om jag hade förmågan att uttrycka mig visuellt....

Om, om, om.

Då hade det här varit en given nästa älsklingshobby.







söndag 7 december 2014

En liten försmak av julen - Del 2







Till den andra advent har jag rotat fram en jul-smakbit ur The Time Traveler's Wife. (Som Audrey Niffenegger håller på att skriva en uppföljare till!!! Förväntansfull? Vem, jag???) 

***

Henry: It's a dark winter afternoon. I'm in the basement in Meadowlark House in the Reading Room. Clare has left me some food: roast beef and cheese on whole wheat with mustard, an apple, a quart of milk, and an entire plastic tub of Christmas cookies, snowballs, cinnamon-nut diamonds, and peanut cookies with Hershey's kisses stuck into them. I am wearing my favorite jeans and a Sex Pistols T-shirt. I ought to be a happy  camper, but I'm not. Clare has also left me today's South Haven Daily; it's dated December 24, 1988. Christmas Eve. This evening, in the Get Me High Lounge, in Chicago, my twenty-five-year-old self will drink until I quietly slide off the bar stool and onto the floor and end up having my stomach pumped at Mercy Hospital. It's the nineteenth anniversary of my mother's death.

***




A dos velas by melibeo, on Flickr

Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  melibeo 

Soundtrack of my week


Kajsa Grytt ställer in sin turné på grund av allt näthat hon överösts med efter sin medverkan i tv-programmet Så mycket bättre skrev Dagens Nyheter i veckan. 

Näthat är ett obegripligt fenomen som väl ingen hade kunnat förutspå när de kopplade ihop de där första datorerna för bara några få år sedan.

Kanske skulle de ha låtit bli? Kanske blir det en gång så illa att vi väljer att släcka ner skiten för att slippa det där giftet. Livet är väl ändå svårt nog utan att vi ska använda den nya tekniken för att förstärka mänsklighetens allra sämsta sidor?

Jag har fått så mycket tröst av att se Kajsa göra sin grej, vara precis sig själv, på bästa sändningstid lördag efter lördag. Jag har vuxit någon millimeter i strumplästen av att se någon inte kompromissa, inte skämmas, inte låtsas hela tiden bara för att passa in. Av att se att någon som är så annorlunda också har fått lov att vara med. Vara en i gänget.

Så att jag nästan vågat hoppas på att en gång få uppleva det själv.

Men bara nästan.

Det de där näthatande grobianerna inte begriper är att vissa dagar är det här det enda som hjälper. Vissa dagar är det här det enda som håller oss vid liv. Kajsa Grytt är inte här på jorden för att underhålla dem. 

Hon är här för min skull.


tisdag 2 december 2014

Konsten att be om hjälp




Just nu håller jag på att läsa den här boken som jag har haft svårt att undvika eftersom jag följer Amandas man på Twitter och han förstås är väldigt stolt över vad hon har gjort. Men precis i början av boken berättar hon om sin TED-föreläsning och då blev jag tvungen att byta ut min Moon+ Reader-app mot TED-appen och kolla in den först, innan jag kunde läsa vidare. Och det var ett väldigt bra och inspirerande och hoppingivande och skönt föredrag, så det ville jag inte glömma att tipsa om. Och för en gångs skull gjorde jag inte det! Heja mig!

Så, nu ska jag bara läsa boken också. 

måndag 1 december 2014

Aaaargh!

Å nej. December. Inser ni vad det här innebär? Det innebär att året snart är slut. Och har jag skrivit klart min bok? Nej, det har jag inte. Har jag lyckats med alla mina NyMånadsLöften och blivit en avsevärt bättre människa? Nej, det har jag förstås inte. Och finns det tid att rätta till de här bristerna innan klockan slår tolv och vi slår över till 2015?

Inte en chans.

Men okej då. Livet går vidare, med lite tur, och det är inte kört förrän den tjocka tanten sjunger så det är väl bara att bita ihop och kämpa vidare, lite smått.

Det var så mycket jag ville det här året, som det inte blev något av. Det är tyvärr inget nytt. Nyårsaftnar är traditionellt en dag för att gräma sig och älta sina misstag och gripas av panik när man ser alla nya rynkor, gråa hår och kilon kring midjan. 

Jaså, är det bara jag? Ni andra går på fest, säger ni? Klär upp er, äter god mat och minglar med era nära och kära?

Ja, ja. Gör ni det.

Jag sitter här och gråter en skvätt istället. Suckar över alla drömmar det aldrig blev något av, alla förhoppningar som rann ut i vasken och alla dörrar som stängts utan att några fönster har öppnats istället.

Lär jag mig sedan av mina misstag och låter bli att lägga ribban så förbaskat högt nästa år?

Knappast. Det skulle ju ha varit ett framsteg.


Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.


Den första december. Den första riktigt kalla morgonen för säsongen och nu räcker det inte med benvärmare, nu åker vinterjackan på. Vinteroverall för de som har en sådan. Det är en ynka plusgrad på termometern när vi går till skolan och himlen är isblå. Molnen är på väg in samtidigt som solen är på väg upp och det blir vackra rosa, glödande kanter och konturer där borta i öster. Det är hopplöst att försöka fånga dem ostört på bild om man inte är hundra meter lång och kan sträcka sig över alla träd och hustak. Men jag försöker i alla fall. 

För en månad sedan var det dimma och fuktigt och grått. Om en månad är det kanske snö och glittrigt frostigt överallt. Men idag är det måndag i Malmö och det känns som att det kommer bli vinter.

söndag 30 november 2014

En liten försmak av julen - Del 1

The Candle by Rickydavid, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License

   by  Rickydavid 



Första advent och jag tänkte försöka komma på fyra julskildringar jag gillar för att kunna bjuda på smakbitar under de här fyra söndagarna.

Den första som slog mig var den när Amelia i Guppies for Tea har checkat ut sin mormor från ålderdomshemmet för att hon ska få fira jul hemma:


***
     Christmas Eve morning was mild and misty. Dagmar rang the doorbell at Ashcombe and Amelia opened, snatching her inside. "Did anyone see you?"
     Dagmar looked offended. "Happy Christmas, Amelia. What do you mean, 'Did anyone see me?'"
     Amelia took her into the kitchen and Dagmar wrinkled her nose at the newly installed, leaded, dark oak cupboards that had replaced Selma's white and blue painted ones. "Ye olde yuk," she said, sitting down.
     When Amelia had finished explaining, Dagmar burst our laughing. Then she said, "How will you get her to go back?"
     Amelia was pouring water into Selma's silver coffee pot. "I don't know." She put the kettle at the side of the old beige Aga, left from Selma's days, and sat down. She smiled at Dagmar but she kept rubbing her forehead hard with her fingers. "I don't know," she said finally. "I just don't know."
     "But that's no good," Dagmar said, getting up and pouring herself a cup of coffee.
     "All right!" Amelia shouted. "I'll tell more lies, that's how I'll do it. I'll tell lies until I can't tell any more and then I'll have to drag her back and that'll destroy her and Sister Morris will tell me she always knew it would end like that, and you'll say something helpful like 'Amelia, that's no good', and bloody Uncle Robert will make a miraculous return to England just in time to tell me I should never have interfered. Of course the only person who won't come back is Henry because he really would be of some use and we can't have anything nice happen now, can we?"
     "Now you're being silly," Dagmar said.
***

Kom ihåg

... att den här senaste månaden har varit ett undantag. 

Jag kan inte föreställa mig att jag kommer att blogga dagligen, någonsin igen. Så mycket har jag inte att säga.

Men det har varit en kul övning. En väldigt stor del av mig trodde aldrig att jag skulle klara av det. Den delen brukar ha rätt om sådana saker, så därför är det extra skönt att skriva det här sista inlägget, mot alla odds. Jag har bloggat varje dag, hela den här månaden! Heja mig, litegrann.

Jag har lärt mig massor om bloggande på de här trettio dagarna, både om själva skrivandet och om det tekniska runt omkring. Jag har skrivit inlägg som jag aldrig trodde att jag skulle skriva och publicerat dem, dessutom. 

Men framför allt har jag lärt mig massor om mig själv. Vad jag tycker om att skriva om. Vad som inte känns riktigt lika bra. Hur och när det passar mig att skriva mina inlägg. Att jag behöver låta dem ligga och mogna lite innan jag trycker på Publicera. 

Och det är bra att ha med sig inför framtida inlägg. För att inte tala om resten av livet. 



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

lördag 29 november 2014

Det var onekligen väldigt roligt när…





.. jag grävde upp de sista potatisarna häromdagen. Det var inte utan att jag hajade till när jag såg vad jag hade fått upp.

Sedan gick jag hela vägen hem och funderade på hur nyheten måste ha rapporterats i media. 


"Familjetragedi på Östra!

"Grannarna i chock: Inte ens hunden klarade sig!"

"PotatisNytt har förgäves sökt Storpotäten för en kommentar."


Man har inte roligare än man gör sig, eller hur var det nu?





(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

fredag 28 november 2014

Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

Jag är väldigt snabb med att lägga till en massa bloggar i Feedly när det är något speciellt ämne som fångar min uppmärksamhet (matlagning, odling, geocaching, vykort, skrivande, osv). Sedan tröttnar jag och rensar ganska våldsamt när det blir för mycket poster och jag inte hinner läsa.

Men den sista bloggen jag kommer att plocka bort är också en av de jag har följt längst.


too much august not enough snow



Sherry O'Keefe bloggar inte särskilt ofta, men när hon gör det är det nästan alltid så att jag tappar andan av beundran. Det är så klarsynt. Så vackert. Hon är poet, och det märks. Jag läser aldrig lyrik, men älskar det här.

Och när jag blir rik ska jag köpa ett av hennes vackra halsband på Etsy.






(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

torsdag 27 november 2014

Ibland skulle jag vilja…

... att det spelade någon roll vad jag ville. Eller att det jag ville inte bara stannade vid en viljeyttring eller kanske bara en tanke utan faktiskt förändrade någonting. 

Att vilja men inte kunna, det är det värsta öde som kan drabba en människa.

Det är ju så tragiskt mycket jag vill. Jag vill bo någon annanstans. Jag vill kunna skriva alla de här böckerna som bara irrar omkring inuti mitt huvud och letar efter utgången. Jag vill kunna leva ett fullgott liv trots alla mina brister och jag vill kunna vara allt som mina nära och kära behöver att jag är.

Men i vardagen är det nog så att det enda jag kan påverka är vad vi ska äta till middag eller om jag ska köra vittvätten eller kulörtvätten först. 

Och det är faktiskt inte alls samma sak.






(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

onsdag 26 november 2014

Kolla! Här jobbar jag.



Visst har jag ett skrivbord någonstans, men det försvann en dag under en massa stök och sedan dess sitter jag här och jobbar. Ergonomiskt är det kanske inte helt optimalt, men det är det inte mycket i mitt liv som är. 

Drömmen är förstås, som jag tidigare har skrivit om, att ha ett riktigt arbetsrum med utsikt över något vackert och rogivande, men i nuläget är det så att jag sitter i soffan och jobbar hela dagarna. Eftersom det är en bit till fönstret är det ganska mörkt och svårt att ta bild med stackars mobilen, men i gengäld slipper jag se utsikten över parkeringsplatsen, och det tycker jag helt klart att det är värt.


(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

tisdag 25 november 2014

5 grejer jag alltid har i kylskåpet

1. Mjölk. Massor av mjölk av olika slag. Mjölk är livet. Så det så.

2. Lagrad prästost. På kex, macka, pizza eller gratäng. Funkar i alla lägen.

3. Philadelphia. Har börjat ersätta både grädde och crème fraiche. Smarrigt i pastasås och är hemligheten bakom världens godaste köttfärssås.

4. Massor av frukt. Det finns de som gillar sådant.

5. Vissna och ledsamma grönsaker. Det är det ingen som äter här hemma, men jag köper det ändå, eftersom man måste.



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

måndag 24 november 2014

Månadens klädesplagg är givetvis…

...benvärmarna!

För nu är det dags igen. Även om vi har haft en extremt varm och mild höst så är det bara en tidsfråga innan vargavintern är över oss och om man då enbart har leggings i garderoben är benvärmarna en given livförsäkring.

Jag rensade ur garderoben i våras och slängde då alla mina benvärmare utom ett par, eftersom de hade sett sina bästa dagar. När nu löven började gulna greps jag en aning av panik. Tänk om modet hade vänt. Tänk om det inte fanns några benvärmare i butikerna i år?!?

Och det fanns det minsann nästan inte.

Hittills har jag inte hittat några som jag gillar, men jag har köpt sammanlagt åtta par och borde därför kunna överleva en genomsnittlig skånsk vinter. Men blir det vargavinter på riktigt får jag gå i ide.




(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

söndag 23 november 2014

Hepp! Dagens måltidstips!


När jag inte vet vad jag ska laga till middag, då blir det pizza. Vi har alltid alla ingredienserna hemma, alla tycker om det och det går att variera i all oändlighet om man mot förmodan skulle tröttna på det.


Nu är jag ingen sådan som kan laga mat, så om ni vill veta hur man egentligen ska göra får ni googla det. Men så här gör jag.

Först en deg:


Micra 5 dl mellanmjölk i 2.5 min. Häll under tiden lite salt, lite sirap eller brun farin, lite olivolja och lite Milda i bunken till matberedaren. När mjölken piper häller jag över den och slår på maskinen. Sedan häller jag i ett paket röd torrjäst, någon deciliter grahamsmjöl och drygt en liter Manitoba Cream. (Jag är ledsen, Kungsörnen, men det finns inget annat mjöl för mig,) Matberedaren får gå i tjugo minuter och under de första fem häller jag i ett par, tre deciliter mjöl till, tills degen fått rätt konsistens. Den ska inte vara klibbig när man petar på den, men får gärna vara lite mjuk. 

Efter tjugo minuter slår jag av matberedaren, drar upp kroken och lägger en ren handduk över. 

Sedan plockar jag fram allt som finns hemma som kan vilja vara med på dagens pizza. Har man lite smårester över från olika middagar är det här de ska användas. Jag har lagt typ allt på pizza genom årens gång och det blir aldrig något annat än gott. Visst, vissa pizzor blir godare än andra. Men även en misslyckad pizza blir godare än mycket annat jag kan prestera i köket.

Just nu gillar vi bäst rester av slow cooker-kyckling eller fejkad pulled pork (också från slow cookern). Men om vi inte har några sådana rester blir det bacon och/eller något smörgåspålägg. 

Ja, vi är köttätare, allihop. Vill ni ha vego-recept får ni googla. Men jag har hört ryktas att det går att lägga grönsaker på pizza också. Själv har jag aldrig träffat en grönsak som inte vissnade och dog på vägen hem från affären, så jag håller mig till bacon.

Och nu själva pizzan:


När allt är framplockat, strimlat, rivet osv smörjer jag två plåtar. På den ena gör jag en liten, rund pizza till minstingen som är lite (ha!) petig med maten. Eftersom jag är en enkel människa kör jag med ketchup i botten. Det går att koka tomatsås i timmar om man gillar sådant. Jag gillar ketchup.




Sedan är det bara att ösa på allt det andra. Minstingen hade en bra dag, just den här dagen och kunde minsann tänka sig både skinka och ananas och banan. Åtminstone i teorin. Vid matbordet skrapade han sedan av allting, eftersom han kommit på att han inte gillade ost...




Överst ska osten vara.



Skjuts in i ugnen på 225 grader tills det ser gott ut. Knacka lite med nageln på kanten om du är osäker på om botten är klar. Om pizzan blir bränd skulle du förstås ha tagit ut den för länge sedan.

Medan den lilla pizzan är i ugnen gör jag en pizza till. Det blir en helplåtsvariant med lite mer avancerade smaker för oss andra i familjen. (Ha! Skojar bara. Oftast är den enda skillnaden att  jag har pizzakrydda på den stora pizzan när jag har tagit ut den från ugnen.)



Av degen som blir över gör jag frallor, En näve deg rullas till rund, slät boll, får jäsa under bakduk ca 30 minuter eller tills vi har ätit färdigt (eller tills min man påminner mig om att jag har frallor på jäsning...). Gräddas i 13 minuter på 225 grader. Låt svalna på galler under en ren kökshandduk.











(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

lördag 22 november 2014

Kolla! Här bor jag

Och det är väl ungefär lika kul som det ser ut. Dvs inte speciellt. Men det är lugnt och stilla för det mesta och nära till makens jobb och minstingens skola.

En fullt adekvat bostad är inte samma sak som ett hem. 

Jag borde inte klaga. Det bor människor i tält här i stan. Tält som hjärtlösa svin sätter eld på för att de inte kan hantera sina känslor och frustrationer.  Jag har tak över huvudet och uppskattar det inte ens efter förtjänst. 

Men jag har utsikt över en parkeringsplats. Och allt är rakt och vinkelrätt och standard och bara precis... adekvat. 

Det finns ingen skönhet här. Ingen skapade de här husen av kärlek. Ingen kan tycka att de är vackra.

Inte jag heller.






(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

fredag 21 november 2014

5 saker jag blir irriterad på i vardagen


1. De där små klistermärkena som sitter på varenda jävla frukt. De är mina ärkefiender. Mitt första beslut som Universums Härskare blir att förbjuda klistermärken på frukt. 

2. Att det ska vara så himla svårt att göra ganska enkla saker. Att hitta nya filter till en dammsugare som har en tre-fyra år på nacken kräver helt orimliga ansträngningar. Jag har ändå pinsamt många års universitetsstudier bakom mig och är en jävel på att googla och borde klara av lite enkel research.  Det slutar med att jag ger upp och köper en ny dammsugare istället

3. Att den här valfriheten som skulle bli en sådan välsignelse har gjort samhället helt omöjligt att leva i. Det är hopplöst att få en tid på vårdcentralen om man inte är alldeles lagom sjuk. Det har blivit helt omöjligt att få plats på en bra skola till sina barn om man inte har stått i kö sedan man kom hem från bb. Det går inte att få en bostad om man inte redan har en annan bostad att byta med. Det går inte att få ett jobb om man inte redan har något och du får bara låna pengar på banken om du kan bevisa att du inte behöver dem. Vi stressar ihjäl oss över om vi har valt rätt elbolag, rätt försäkringsbolag, rätt bank, rätt mobiloperatör, rätt kabeltv-paket och rätt kö på Konsum. Och om man trots stressen lyckas överleva till pensionsåldern och vill ha något att leva på under de sista ljuva åren är det nog bäst att börja skrapa Trisslotter med detsamma.

4. De där som inte kan hantera det faktum att vi har 40 i hela Malmö sedan länge och klistrar fast sig på dragkroken varje gång jag är ute och kör. Jag önskar att jag hade en Bond-bil som kunde såga upp grillen på dem eller något.

5. Mig själv. För att jag låter sådana här världsliga saker irritera mig. Jag har faktiskt riktiga problem att stressa ihjäl mig över.



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

torsdag 20 november 2014

Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…


... inget nytt under solen, precis... 

Jag har många gånger tänkt att jag glatt skulle byta alla mina knäppheter och dårskaper mot städmani eller något annat användbart, men ovanor? Vill jag ha fler sådana? Jag tror att jag har så jag klarar mig på den fronten, ärligt talat.

Vad ingår egentligen i kategorin Ovanor? Att rapa efter maten och peta i näsan? Eller att avbryta folk  när de pratar och ligga för nära framförvarande bil när det är halt? Inget av det lockar mig speciellt.

Nej, om jag inte kan få utveckla städmani får jag väl bli arbetsnarkoman. Det måste väl räknas som en ovana, att bara jobba hela tiden och inte bry sig om något annat. 

Då kanske jag äntligen skulle få något gjort.









(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

onsdag 19 november 2014

Kolla! Det här åt jag idag.

Idag var det Jorden Runt-pannkakor på menyn här hemma hos oss. Det är pannkakor som är fyllda med kyckling, bacon, ananas och currysås och serveras med sallad och vinägrett. De är inspirerade av men har egentligen inga som helst likheter med de enormt smarriga pannkakorna som man kan äta på Café Jorden Rundt som ligger vid Strandvejen på väg ut ur Köpenhamn om man åker norrut, mot till exempel Louisiana. Och det gör man ju gärna.

Det syns inte på den här bilden men på andra sidan vägen ligger stranden och Öresund och utsikten är lika läcker som pannkakorna. Den runda byggnaden byggdes ursprungligen som toaletter här vid ändhållplatsen för en spårvagnslinje, och det är ju en kul detalj att briljera med om man skulle ta med sig någon hit för att käka någon gång.

café JORDEN RUNDT by Blastframe, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Blastframe 





(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

tisdag 18 november 2014

Ibland retar det mig att…

... jag är så fruktansvärt dålig på namn. Att försöka berätta om en film jag har sett eller vilka som är med i den där nya tv-serien jag börjat kolla på utan att ha Google eller IMDB nära till hands kan lätt förvandlas till minnesterapi-onsdag på demenscentrum. 

"Men du skulle gilla den, hon är med, hon som du gillar."
"Vem?"
"Hon som var med i den där filmen vi såg, kommer du ihåg?"
"Vilken film?"
"Den där hon spelade mot han, du vet, som var så rolig i den där andra filmen, där de rånade en bank."
"???"
"Du vet, den som var så rolig. Och han var med där, och han var också med i den där andra filmen, där han spelade hennes man, hon som var med i den här filmen som jag såg igår."
"Vem talar du om nu?"
"Du vet, hon. Med håret. Du gillar henne."
"???"

Det är bara att se det som repetition inför vad som komma ska. Alla kvinnor i min släkt har blivit dementa när de blivit gamla och enligt de senaste rönen får man mer eller mindre garanterat alzheimer om man är orolig och stressar mycket under lång tid. Så där har jag ännu en anledning att oroa mig.

Suck.









(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

måndag 17 november 2014

Hepp! Dagens tv-tips!

Å, tv. Det är ju något av det bästa jag vet. Men att välja bara en serie att rekommendera här... Uj, det är omöjligt.

Men om jag av någon anledning blev förvisad till en öde ö utan wifi i 10 år eller så och bara fick ta med mig en bärbar dvd-spelare och 5 dvd-boxar skulle jag ta med mig följande.


Gilmore Girls



Om ensamma mamman Lorelei och hennes dotter Rory och deras liv i småstaden Stars Hollow.

För att man får både skratta och gråta åt varje avsnitt och för de rappaste dialogerna på tv sedan Buffy.

Om du bara tänker se ett avsnitt: Scene in a Mall. (Säsong 4, avsnitt 15)







Buffy



Om tonårstjejen Buffy som får veta att hon är utvald för att döda vampyrer och rädda världen. Samtidigt som hon måste göra läxorna och vara hemma innan mamma börjar oroa sig.


För att man får både skratta och gråta åt varje avsnitt och för de rappa dialogernas skull, så klart.

Om du bara tänker se ett avsnitt: Musikalavsnittet Once more with feeling. (Säsong 6, avsnitt 7).










The West Wing


Om den amerikanska presidentens närmaste medarbetare som jobbar i Vita husets västra flygel.  

För att det är det bästa och smartaste som gjorts för tv, någonsin. För att man får både skratta och gråta åt varje avsnitt (är det någon mer än jag som börjar se ett mönster här?!), och för de fantastiska walk and talk-sekvenserna, så klart. Bartlet for president!

Om du bara tänker se ett avsnitt (så måste du se två): Säsong 2, avsnitt 1&2: In the Shadow of two Gunmen.





Mitt liv som död




Odrägliga tonåringen George dör när en toasits från rymdstationen MIR trillar ner i huvudet på henne under lunchrasten. Men det är inte över för det. Hon får jobb som Lieman (-kvinna) och i uppdrag att samla in själar från personer som ska dö. Hennes chef spelas av underbara Mandy Patinkin som jag älskat sedan Chicago Hope och numera njuter av i Homeland

Hemskt kul, mörk humor och en påminnelse om att hur jobbigt det än är så kan det alltid bli värre! 

Om du bara tänker se ett avsnitt: se då det första.


Mitt så kallade liv


Och på tal om Homeland, så var Claire Danes fenomenal på tv långt innan hon blev knäpp och började jobba för CIA.

Det här är nog tidernas bästa ungdomsserie för alla åldrar. Långt innan OC fick de vuxna egna storylines istället för att bara vara gnälliga kulisser och till och med lillasysterns karaktär tas på allvar (av manusförfattarna, om än inte av de andra karaktärerna).

Om du bara tänker se ett avsnitt: Other people's mothers ( Avsnitt 10)







(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

söndag 16 november 2014

Kolla! Så här ser min autograf ut.

Nu skriver jag av förklarliga skäl inga autografer, men häromdagen skrev jag under ett kontrakt och det ser väl ungefär likadant ut. 

Jag har på fullt allvar tänkt att jag inte kan bli författare eftersom jag inte kan signera böcker med den där gräsliga så kallade handstilen, men nu tänker jag att det kanske går att lösa på något annat sätt. 

Om inte annat känner jag (typ) en tjej i Malaysia som är en hejare på att karva stämplar. Jag skulle kunna leja henne till att karva ett stiligt bomärke åt mig som jag bara kan stämpla i varje bok. Bonk bonk, bara. Jag blir snabbaste signeraren på hela bokmässan. 

Eller så får jag gå en intensivkurs i kalligrafi.



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

lördag 15 november 2014

5 saker jag blir glad av i vardagen














När jag hittar fina vykort i brevlådan. (Händer ganska ofta.)

















När jag lyckas odla fram något fint från ett ynkligt litet frö. (Händer rätt sällan.)




När jag ser barn så uppslukade av lek att de är helt omedvetna om omgivningarna och bara ÄR I LEKEN. (Händer alltför sällan.)


När jag (äntligen) får tid att skriva en stund och orden bara faller på plats. (Händer alldeles för sällan!)












När jag glömmer hur gammal jag är och irrar mig in på Youtube och hittar något som det här, De är så jäkla duktiga och de verkar ha så himla kul. Vad di kan, ungdomarna! (Händer rätt sällan.)







(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

fredag 14 november 2014

Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…


...filateli! Och det hade jag väl aldrig trott, så sent som för ett år sedan. Där ser man.


Men det finns ju så många fina frimärken här i världen, och oavsett vad man har för intressen eller vad man går i gång på så kan man säkert hitta frimärken på det temat. 

En kvinna i USA som jag skickade vykort till ville ha så många frimärken som möjligt på sitt kort. Anledningen till det var att hon ansåg att frimärken var "affordable art" och det hade hon faktiskt rätt i. Många frimärken är små konstverk, även om man kanske inte ser det så lätt om man inte scannar in dem och förstorar dem på datorn.



Eftersom barnböcker är lite fokus för min uppmärksamhet just nu har jag plockat fram lite exempel ur samlingen. 


















De här finska Mumin-märkena är så fina och jag älskar att de har gjort speciella Airmail-klistermärken också.




















Finaste Nalle Puh har fått egna frimärken, av originalteckningarna förstås.




Stålmannen fyllde 75 bast förra året men ser fortfarande ut att vara i fin form.

















Det här är en illustration från en australisk barnbok som heter "Who sank the boat?" Det ena djuret efter det andra vill åka med i båten och till sist kommer en liten mus och sätter sig högst uppe i masten och då kapsejsar skutan. Och det var förstås den lilla musen som var för tung och inte kon, hästen, grisen eller fåret.










Varje år ger de europeiska postverken ut frimärken på ett gemensamt tema, så kallade Europa-frimärken. 2010 var temat barnböcker.



Italien bidrog med Pinocchio.
















Och Åland med Sandvargen.















(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)