fredag 27 december 2013

Lagoma tuggor

Äntligen, äntligen, äntligen kommer jag igång med att skriva på boken igen och även om det går så trögt, som om någon hade hällt en hel liter sirap i tangentbordet, så går det framåt, sakta sakta, och även om det bara blir +2000 ord på hela långa dagen, så är det det närmaste man kommer lycka en tråkig, grå och snorig dag i slutet av ett ganska tråkigt, grått och snorigt år.

Tack och lov är det snart över och 2014 kommer att bli året då jag skriver färdigt den här boken och försöker få den utgiven. Så där, nu är det sagt och då kommer det också, automatiskt, att bli så.

För så funkar det här i världen. Säkert.

Även om jag alltid brukar säga att ödmjuk is the new black, så är det inte tid för det nu. Nu är det tid för att räta på ryggen och se mig själv i ögonen (hur nu det ska gå till) och erkänna att det är det här som jag vill göra. Och om jag vill det måste jag vara beredd att anstränga mig för att det ska bli så.

2014 behöver bli ett annorlunda år. Jag har mer än 40 år av ganska mycket samma sak under bältet men nästa år behöver bli något annat. Det behöver bli ett förändringens år. En vändpunkt. Och det enda sättet något kan komma att bli annorlunda är om jag är beredd att göra något annorlunda.

Skrämmande tanke, men jag tror att jag är beredd att våga lite nu. Om inte annat av ren tristess. Jag vill inte känna så här nästa nyår igen. Som att ingenting har hänt, ingenting har förändrats.

Det här är inte vad jag vill. Alltså måste jag göra något annorlunda. Våga något. Försöka något. GÖRA något, istället för att bara drömma om att göra det.

Efter noga övervägande har jag beslutat mig för att jag inte kommer att kunna skriva om boken så att den lätt går att omarbeta till en julkalender. Det var mig helt enkelt övermäktigt. Men om det någonsin skulle bli aktuellt kan säkert tv:s manusdoktorer mecka ihop något. Jag får nöja mig med att skriva boken, så som det var tänkt från början.

En bok var målet. Inte en julkalender. Lagoma tuggor, är det som gäller, om man ska äta en hel elefant. Eller hur det nu var.

Förändring gör ont. Säkert. Men stasis är inte särskilt njutbart det heller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar