tisdag 31 december 2013

Gott nytt... liv

Årets sista dag och det är inte utan att det känns lite skönt att få sätta punkt för det gamla och börja på något nytt. Inte för att jag tror att något magiskt kommer att förändras vid tolvslaget, men rent mentalt känns det skönt med milstolpar som man kan fästa blicken vid när alla dagar mest bara känns som alla andra.

Trots sen kväll igår var jag uppe i gryningen och fortsatte att hacka fram slutet, en runa i taget. Det vill inte riktigt än, men det kommer väl. För varje mening kommer jag längre och längre från det slut jag hade tänkt mig, men kanske finns det någon annan lösning som jag bara inte ser ännu. Nu är de i alla fall på den där stranden och saker och ting börjar falla på plats.

Sedan lade jag jobbet åt sidan och ägnade mig åt familjen en stund, närmare bestämt genom att släpa ut dem i det fina vädret för att placera ut våra två första egna geocacher. Det var kallare än det såg ut, och det visade sig vara näst intill omöjligt att hitta bra gömställen som inte genast skulle bli mugglade. Det där med gps:en och min skicklighet att fastställa koordinaterna till platserna vi valde ska vi inte heller tala så högt om. Men nu ligger två små plastburkar med vårt alias ute och väntar på att bli upphittade.

Jag känner starkt att nästa år behöver bli annorlunda. Jag vågade en del i år, främst med kursen och boken, men nästa år behöver bli mer. Kanske till och med mycket mer. Jag skrev nästan en hel bok i år. Nästa år vill jag skriva två.

Jag vill inte lägga ribban för högt, men samtidigt inte heller nöja mig med att ännu ett år ska passera utan någon synbar förändring. Det är så mycket jag vill, och så lite jag kan, men något... Något, kan jag.

Jag vill se den här boken och dess uppföljare växa fram. Jag vill se balkongen och odlingslotten blomma, mina barn utvecklas och mogna. Jag vill känna kärleken frodas och känna att jag hittar ett fotfäste i den här världen som jag lever i och att jag också kan få ta plats i den. Jag vill reda ut en del saker och få ordning på en del andra och allmänt känna att läget åtminstone för det mesta är någorlunda under kontroll.

Konrad och Klara kommer att ta sig hem från den där stranden, och fortsätta vidare på nya äventyr. Oavsett om någon kommer att vilja läsa om dem eller inte, vill jag skriva dem. Om inte annat kanske minstingen kan få någon glädje av dem.

Och jag.

Jag får glädje av dem.

söndag 29 december 2013

Inte så värst, i alla fall

En historia ska ha en början, en mitt och ett slut, men inte nödvändigtvis i den ordningen, som Jean-Luc Godard sa. Och nu har min första bok om Konrad och Klara det. Jag har skrivit en början, en mitt och ett slut. Tyvärr fattas det som sammanfogar de tre delarna i någon som helst ordning. Själva storyn, alltså...

Nu gäller det bara att foga samman de tre delarna med något som gärna bör vara rätt så logiskt, lite spännande och helst också lite underhållande.

Piece of cake, som tysken sa.

Idag har jag äntligen ägnat en dag åt min kurs, åt att läsa och kommentera de andras halvtidstexter och att kopiera över mina första 15 sidor till Word för att kolla genom innan inlämningen om en dryg vecka. Den första delen visade sig vara på ungefär 17 sidor så det var bara att hugga av hälen lite, så gick det.

Sedan har jag en avgrundsdjup tomhet och oändlig förvirring innan de nästa sammanhängande kapitlen jag skrivit, och jag vet inte alls hur jag ska få ihop hela storyn, men det är väl det som är hantverket och det är precis vad jag måste ägna mig åt de kommande dagarna/veckorna. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att få ihop hela alltet från början till slut. Min förhoppning var ursprungligen att det skulle varit klart innan jullovet var över, men det känns inte troligt nu, när mutantviruset from hell vägrar släppa taget. *host* *snörvel*

Jag behöver kanske 8000 ord till. Kanske någon liten storyline till, men inte nödvändigtvis. Det är inte så mycket. Inte oöverkomligt.

Jag kan skriva. Jag är inte rädd.

fredag 27 december 2013

Lagoma tuggor

Äntligen, äntligen, äntligen kommer jag igång med att skriva på boken igen och även om det går så trögt, som om någon hade hällt en hel liter sirap i tangentbordet, så går det framåt, sakta sakta, och även om det bara blir +2000 ord på hela långa dagen, så är det det närmaste man kommer lycka en tråkig, grå och snorig dag i slutet av ett ganska tråkigt, grått och snorigt år.

Tack och lov är det snart över och 2014 kommer att bli året då jag skriver färdigt den här boken och försöker få den utgiven. Så där, nu är det sagt och då kommer det också, automatiskt, att bli så.

För så funkar det här i världen. Säkert.

Även om jag alltid brukar säga att ödmjuk is the new black, så är det inte tid för det nu. Nu är det tid för att räta på ryggen och se mig själv i ögonen (hur nu det ska gå till) och erkänna att det är det här som jag vill göra. Och om jag vill det måste jag vara beredd att anstränga mig för att det ska bli så.

2014 behöver bli ett annorlunda år. Jag har mer än 40 år av ganska mycket samma sak under bältet men nästa år behöver bli något annat. Det behöver bli ett förändringens år. En vändpunkt. Och det enda sättet något kan komma att bli annorlunda är om jag är beredd att göra något annorlunda.

Skrämmande tanke, men jag tror att jag är beredd att våga lite nu. Om inte annat av ren tristess. Jag vill inte känna så här nästa nyår igen. Som att ingenting har hänt, ingenting har förändrats.

Det här är inte vad jag vill. Alltså måste jag göra något annorlunda. Våga något. Försöka något. GÖRA något, istället för att bara drömma om att göra det.

Efter noga övervägande har jag beslutat mig för att jag inte kommer att kunna skriva om boken så att den lätt går att omarbeta till en julkalender. Det var mig helt enkelt övermäktigt. Men om det någonsin skulle bli aktuellt kan säkert tv:s manusdoktorer mecka ihop något. Jag får nöja mig med att skriva boken, så som det var tänkt från början.

En bok var målet. Inte en julkalender. Lagoma tuggor, är det som gäller, om man ska äta en hel elefant. Eller hur det nu var.

Förändring gör ont. Säkert. Men stasis är inte särskilt njutbart det heller.

tisdag 24 december 2013

Julefrid

Nej, det här att vara sjuk kan jag verkligen inte rekommendera. Det tar så mycket tid och ork och ger verkligen inte särskilt mycket igen, om jag ska vara helt ärlig. Och det ska man väl.

Jag önskar att jag kunde säga att det äntligen är över, men så fort man säger så får man genast återfall, så jag nöjer mig med att säga att jag inte mår riktigt så dåligt idag som jag har gjort de senaste veckorna och det är skönt, eftersom det trots allt är självaste julafton, och den dagen har man ju faktiskt lite högre krav på än alla andra dagar.

Nu är julmaten äten, klapparna utdelade, Kalle och hans vänner har setts på och jag sitter i soffan med laptopen, lite julmust och lite julgodis och slappnar av för första gången på jag minns inte hur länge. Idag har jag inte jobbat, inte pluggat, inte ens städat, tvättat eller diskat och det känns rätt skönt. Sedan har jag förstås inte skrivit heller, och det var också väldigt länge sedan, men under de kommande två veckorna tänker jag lägga det lilla krut jag har på att färdigställa det första utkastet till Konrad-boken.

Så där. Nu sa jag det högt, så då kommer genast taket att rasa in eller något annat katastrofalt inträffa för att hindra mig från att färdigställa bokskrället. Vad var det han sa, psykiatrikern? Att det var hybris, att förvänta sig att universum skulle ordna sig utifrån mig...

Nå ja. Det kanske han hade rätt i. Men jag hoppas verkligen att jag har fel, och att jag innan jullovet är över kan läsa genom ett komplett första utkast från början till slut, utan luckor och non sequitur:er.

Men just i detta nu nöjer jag mig med att ta ett djupt andetag, luta mig tillbaka och låta kolan tysta mun.

onsdag 4 december 2013

Host host

Och i min strävan att bli lite mer genusmedveten bejakar jag min manliga sida och låter mig knäckas av en helt vanlig förkylning. Vi ses i Nangijala. Eller nåt.