tisdag 5 november 2013

Tuffa tjejer och mesiga killar

Att bestämma sig för att inte skriva var nog en bra idé. Istället lyckades jag över helgen, med hjälp av min man, resonera mig fram till vissa grundläggande detaljer för den kommande boken, (som vad den egentligen handlar om och hur allt fungerar...) och när det blev måndag var det bara att börja skriva.
Visst. Det funkar ju så här i livet.

Trots min eufori (nåja) över att ha kommit fram till svaren på vissa väsentliga frågor var det en enorm uppförsbacke vid tangentbordet igår. Visst, det blev över 3000 ord, men jag tvivlar på att något enda av dem kommer att gå att använda i det långa loppet. Det känns som att jag, nu när jag vet allting, inte längre är lika sugen på att skriva. Nu vet jag ju hur det slutar. Vad har jag då att se fram emot?

Dessutom var det jag skrev igår rätt så... tråkigt. Det var inga direkta nyckelscener utan mest transportsträckor i väntan på att något spännande ska hända eller på att någon ska komma på vad de behöver göra för att komma vidare i händelseförloppet. Det blir väl föremål för ett eget blogginlägg om transportsträckor vs tomrum, men det får jag ta en annan dag, för jag har inte hunnit tänka efter färdigt om det ännu.

Ett annat problem är att jag fortfarande inte riktigt har fått något grepp om huvudpersonerna och när jag skrev dialog igår så verkade de vara våldsamt personlighetskluvna från kapitel till kapitel. Och från mening till mening i vissa lägen. Hurdana är de egentligen, de här barnen? Tuffa, fega, viga, klumpiga, smarta, korkade osv? Framför allt Klara verkade å ena sidan vara väldigt kompetent och smart och duktig på att klättra och komma på planer, men å andra sidan kunde hon inte prata så folk hörde.

Jag hade nämligen skrivit all Klaras dialog i 8 punkter av någon anledning. Kanske för att jag tyckte att det var roligt, kanske för att jag hela mitt liv har blivit gnälld på för att jag pratar för tyst, eller kanske för att jag fick en liten hjärnblödning den dagen jag skrev det första kapitlet. Men ju mer jag skrev, desto mindre roligt blev det. Och så är det ju det här med genus, som jag inte riktigt begriper mig på, men ändå.
nedbrottslingarna
Senare på eftermiddagen gick jag därför ner i källarförrådet och rotade fram mina favoritböcker från när jag var i den åldern som jag nog, kanske, ungefär, försöker skriva för, nämligen Hans-Eric Hellbergs böcker om Dunder och Brak. Mats och Päivi kan gärna få stå modell för Konrad och Klara. Framför allt Päivi blev jag tvungen att titta närmare på.
Vill jag verkligen skriva en barnbok med en blyg liten flicka som är sidekick åt en käck liten pojke som dessutom kommer att få sitt namn på omslaget?  Nej, det vill jag förstås inte. Hellre då en Päivi, med tuffa åsikter, skinnjacka med märken efter björnklor och universalkniv i fickan.

Men hur gör jag då med replikerna i 8 punkter? Ska jag ta bort dem helt? Vi får väl se. Just nu tänker jag att Klara mycket väl kan bli lite målbunden när hon till exempel ställs inför den arge Rektorn, men jag tror att hon kan få lov att prata normalt med Konrad. Någon Päivi blir hon aldrig, men lite mer skinn på näsan behöver jag nog ge henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar