onsdag 13 november 2013

Ännu en spik i mesiga-Klara-kistan


Som sagt, man kan inte skriva hur som helst om man skriver om pojkar och flickor, för pojkar och flickor i formbar ålder. Och formbara är vi väl förhoppningsvis allihopa. Jag kände mig verkligen träffad av den ena genuspedagogens uttalande om att pojkarna i böcker genomgår en utveckling och flickorna är passiva. Stackars Klara som är den som kan och vet och fixar allting och stackars Konrad som är så klumpig och inte kan läsa och ändå får uppleva alla äventyr. Här hade man trott att man (en!?) hittat på ett par trevliga och intressanta karaktärer när man i själva verket bara spytt ur sig ett par klichéer för att cementera kommande generationer i sina könsroller.

Suck.

Det var verkligen inte meningen. Jag visste verkligen, uppriktigt, inte bättre än så här. Det där med Genus var inte uppfunnet under mina formbara år (ja, de är över, jag erkänner) och jag har hemskt svårt att vänja mig vid att se världen genom de glasögonen.

Men frågan är vad jag ska göra nu? Förutom att låta Klara tala i 12 punkter som alla andra. Ska hon få sitt namn på omslaget? Ska hon bli en co-huvudperson? Ska hon få bli huvudperson i någon av de andra böckerna, eftersom det trots allt är Konrad som hittar solglasögonen och blir huvudpersonen i den första?
Eller kan man få skriva en bok om en lagom klumpig och bortkommen pojke som upplever en massa äventyr med hjälp av en duktig flicka? Nej, när man ser det på det viset så blir svaret uppenbart nej. Om jag hade kört en sök och ersätt och bytt deras namn rakt genom allt jag skrivit, och Klara hade varit den som inte kunde läsa, som inte kunde klättra, som var allmänt klumpig och bortkommen, och Konrad hade varit den smarta, duktiga, som visste allt. Det hade aldrig gått. Och det får väl bli mitt eget lilla lackmustest. Om man inte hade kunnat beskriva den andra av dem på samma sätt, då måste jag skriva om. Det måste gälla samma lika för både Konrad och Klara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar