fredag 29 november 2013

November är alldeles för kort

I en rasande fart går november mot sitt slut och idag skrev jag även början av slutet av boken om Konrad och Klara och födelsedagstavlan. Jag har vetat hur det skulle sluta i nästan en vecka och har väntat otåligt på tillfälle att få skriva ner det, men jobbet måste gå före och vi har varit så sjuka här hemma allihop att allt annat har fått stå åt sidan. Om bara november hade varit några dagar längre kanske det hade gått, men nu ser det osannolikt ut.

Om man ändå hade fått räkna de nästan 50 000 ord som jag översatt den här månaden istället för att skriva min egen bok, men så bra funkar det inte här i världen.

Men 50 000 var aldrig målet, jag måste påminna mig själv om det. Boken var målet, och boken börjar ta form. Även om den bara är en streckgubbe än så länge, även om den behöver mycket arbete innan den kan få se dagens ljus, så börjar det likna en bok. 

Och för det får jag väl ge mig själv en liten medalj, om det nu inte uppfyller NaNo-kraven.

fredag 22 november 2013

Blogger, blogger, gamle vän, kan du någonsin förlåta mig???

Nej, nu har jag kämpat med den här förbannade WP i två månader och får det inte som jag vill ha det. Hela poängen med den var ju just att man skulle ha all kontroll, men om man inte är en av killarna i Big Bang Theory och inte kan skilja på en mypfp och en mysql är det fan i mig omöjligt att få det vare sig snyggt eller smidigt.

Nu glömmer vi den lilla indiskretionen och återvänder hem till vår gamla vän Blogger. Den kan man minsann alltid lita på.

Efter att jag meckat hela halva veckan bara för att kunna komma åt min blogg från mobilen gav jag upp och flyttade hela skiten till Blogger. Gick på fem små röda och nu är allting så blått och fint och jag hittar nästan överallt och allting ser ut som jag vill ha det...

Du och jag, Blogger.

Tror jag det.

P.S.
Och nu kan jag blogga från mobilen också. Lätt som en plätt! :-)

tisdag 19 november 2013

Tänk lite mindre, skriv lite mer

Det här med att göra synopsis och tänka ut en plan och strukturera sitt skrivande... Det är visst inget för mig. När jag vet vad som ska hända är det en sådan fruktansvärd uppförsbacke att skriva. Det är så tråkigt!
Hela förra veckan var en sådan uppförsbacke. Jag tror inte att jag skrev mycket mer än 300 ord på hela veckan. Och jag som skulle NaNo:a 1667 ord om dagen! Visst...

Men den här veckan, oj, vilken skillnad! När jag satte mig i går morse hade jag ingen aning om vad som skulle hända sedan i min berättelse. Men jag hade bestämt att det skulle vara en skrivdag, och då skulle jag skriva, oavsett vad det blev av det.

I slutet av dagen hade jag över 5000 ord med helt ny story och nya händelser och miljöer att väva ihop med det jag redan hade.

Lyckan i det, alltså.

Idag gick det inte lika bra, men nästan 2000 är inte illa det heller. Jag tror att jag måste låta mitt undermedvetna bearbeta de nya detaljerna ett tag innan jag kan komma vidare med berättelsen.  Men det gör inget, för jag har mycket annat jobb att ägna mig åt när det tar emot.
Men så mycket roligare det är att skriva när man inte vet vad som väntar!  De här barnen, alltså, vad de hittar på!
Jag kan knappt vänta på att få se vad de ska råka ut för imorgon!

wearewater
Och så har jag äntligen läst ut Wally Lambs nya roman. Usch och fy och kräk och blä, vad äcklig och jobbig den var och fy vad skicklig den mannen är. Men någon ny She's Come Undone var det inte.

Och tur är väl det. För vem har tid att läsa nu, när det bara är 12 dagar kvar på NaNo? Inte jag i alla fall. Om jag ska bli klar till sista november måste jag skriva 2789 ord om dagen! :-o

onsdag 13 november 2013

Ännu en spik i mesiga-Klara-kistan


Som sagt, man kan inte skriva hur som helst om man skriver om pojkar och flickor, för pojkar och flickor i formbar ålder. Och formbara är vi väl förhoppningsvis allihopa. Jag kände mig verkligen träffad av den ena genuspedagogens uttalande om att pojkarna i böcker genomgår en utveckling och flickorna är passiva. Stackars Klara som är den som kan och vet och fixar allting och stackars Konrad som är så klumpig och inte kan läsa och ändå får uppleva alla äventyr. Här hade man trott att man (en!?) hittat på ett par trevliga och intressanta karaktärer när man i själva verket bara spytt ur sig ett par klichéer för att cementera kommande generationer i sina könsroller.

Suck.

Det var verkligen inte meningen. Jag visste verkligen, uppriktigt, inte bättre än så här. Det där med Genus var inte uppfunnet under mina formbara år (ja, de är över, jag erkänner) och jag har hemskt svårt att vänja mig vid att se världen genom de glasögonen.

Men frågan är vad jag ska göra nu? Förutom att låta Klara tala i 12 punkter som alla andra. Ska hon få sitt namn på omslaget? Ska hon bli en co-huvudperson? Ska hon få bli huvudperson i någon av de andra böckerna, eftersom det trots allt är Konrad som hittar solglasögonen och blir huvudpersonen i den första?
Eller kan man få skriva en bok om en lagom klumpig och bortkommen pojke som upplever en massa äventyr med hjälp av en duktig flicka? Nej, när man ser det på det viset så blir svaret uppenbart nej. Om jag hade kört en sök och ersätt och bytt deras namn rakt genom allt jag skrivit, och Klara hade varit den som inte kunde läsa, som inte kunde klättra, som var allmänt klumpig och bortkommen, och Konrad hade varit den smarta, duktiga, som visste allt. Det hade aldrig gått. Och det får väl bli mitt eget lilla lackmustest. Om man inte hade kunnat beskriva den andra av dem på samma sätt, då måste jag skriva om. Det måste gälla samma lika för både Konrad och Klara.

lördag 9 november 2013

Hur man skriver fyra böcker på en gång

Tala om rubrik som jag aldrig kommer att kunna leva upp till! Men grejen är den att min bok om Konrad verkar ha förökat sig medelst delning, och nu ser ut att bestå av fyra olika delar, med lite olika inriktning och story, men med samma huvudpersoner och delvis samma bifigurer. Och hur ska jag, som är så rörig och grötig i min gamla hjärna lyckas hålla reda på alla dem?

Med teknikens hjälp förstås. Jag har hittat ett program som kanske inte är så mycket till ordbehandlare, men som verkar som gjort för att hålla reda på alla pusselbitar, karaktärer och detaljer i ett större skrivprojekt.

Scrivener heter det, och jag har i och för sig inte använt det särskilt länge men hittills verkar det som allt jag hade hoppats på. Som vanligt med den moderna tekniken kommer jag förmodligen inte att använda en bråkdel av alla finesser, och då har windows-utgåvan tydligen bara en bråkdel av mac-utgåvans alla talanger. Men det finns en anslagstavla där jag kan sätta upp små kort med korta sammanfattningar på alla mina textfragment och flytta omkring dem som jag vill. Det finns plats för karaktärsbeskrivningar, där jag kan anteckna allt jag använder för att beskriva mina karaktärer och sedan lätt kan hitta det när de dyker upp igen utan att behöva söka genom en massa word-dokument. Det finns plats för research och jag har kunnat lägga in alla tavlor i programmet så att jag alltid har dem nära till hands.

Det går att sätta upp mål i antal ord för hela projektet, eller för varje dokument för sig, och den håller koll på hur mycket man skriver varje session och hur mycket man är uppe i totalt. Det är mycket användbart just nu i november när jag ska försöka klämma ur mig 50 000 ord.

Visst, det kostade en slant, men om jag ska ha en chans att bli författare måste jag börja ta mitt skrivande på allvar, och om jag inte har ett eget arbetsrum med anslagstavlor och pärmar och postit-lappar överallt för att kunna överblicka det jag håller på med så kan jag åtminstone få ha det virtuellt.

tisdag 5 november 2013

Tuffa tjejer och mesiga killar

Att bestämma sig för att inte skriva var nog en bra idé. Istället lyckades jag över helgen, med hjälp av min man, resonera mig fram till vissa grundläggande detaljer för den kommande boken, (som vad den egentligen handlar om och hur allt fungerar...) och när det blev måndag var det bara att börja skriva.
Visst. Det funkar ju så här i livet.

Trots min eufori (nåja) över att ha kommit fram till svaren på vissa väsentliga frågor var det en enorm uppförsbacke vid tangentbordet igår. Visst, det blev över 3000 ord, men jag tvivlar på att något enda av dem kommer att gå att använda i det långa loppet. Det känns som att jag, nu när jag vet allting, inte längre är lika sugen på att skriva. Nu vet jag ju hur det slutar. Vad har jag då att se fram emot?

Dessutom var det jag skrev igår rätt så... tråkigt. Det var inga direkta nyckelscener utan mest transportsträckor i väntan på att något spännande ska hända eller på att någon ska komma på vad de behöver göra för att komma vidare i händelseförloppet. Det blir väl föremål för ett eget blogginlägg om transportsträckor vs tomrum, men det får jag ta en annan dag, för jag har inte hunnit tänka efter färdigt om det ännu.

Ett annat problem är att jag fortfarande inte riktigt har fått något grepp om huvudpersonerna och när jag skrev dialog igår så verkade de vara våldsamt personlighetskluvna från kapitel till kapitel. Och från mening till mening i vissa lägen. Hurdana är de egentligen, de här barnen? Tuffa, fega, viga, klumpiga, smarta, korkade osv? Framför allt Klara verkade å ena sidan vara väldigt kompetent och smart och duktig på att klättra och komma på planer, men å andra sidan kunde hon inte prata så folk hörde.

Jag hade nämligen skrivit all Klaras dialog i 8 punkter av någon anledning. Kanske för att jag tyckte att det var roligt, kanske för att jag hela mitt liv har blivit gnälld på för att jag pratar för tyst, eller kanske för att jag fick en liten hjärnblödning den dagen jag skrev det första kapitlet. Men ju mer jag skrev, desto mindre roligt blev det. Och så är det ju det här med genus, som jag inte riktigt begriper mig på, men ändå.
nedbrottslingarna
Senare på eftermiddagen gick jag därför ner i källarförrådet och rotade fram mina favoritböcker från när jag var i den åldern som jag nog, kanske, ungefär, försöker skriva för, nämligen Hans-Eric Hellbergs böcker om Dunder och Brak. Mats och Päivi kan gärna få stå modell för Konrad och Klara. Framför allt Päivi blev jag tvungen att titta närmare på.
Vill jag verkligen skriva en barnbok med en blyg liten flicka som är sidekick åt en käck liten pojke som dessutom kommer att få sitt namn på omslaget?  Nej, det vill jag förstås inte. Hellre då en Päivi, med tuffa åsikter, skinnjacka med märken efter björnklor och universalkniv i fickan.

Men hur gör jag då med replikerna i 8 punkter? Ska jag ta bort dem helt? Vi får väl se. Just nu tänker jag att Klara mycket väl kan bli lite målbunden när hon till exempel ställs inför den arge Rektorn, men jag tror att hon kan få lov att prata normalt med Konrad. Någon Päivi blir hon aldrig, men lite mer skinn på näsan behöver jag nog ge henne.

fredag 1 november 2013

NaNo - Oh No!

Som ett rekommenderat brev med mottagarbevis kommer den så klart, redan första dagen.

Prestationsångesten. Ska jag skriva en bok? Jag? En bok? Skrattretande tanke.

Det som kändes så lätt, så sent som igår. Men mig lurar jag inte i första taget.

Jag försöker olika knep. Läser genom de första kapitlen som jag redan har skrivit, för att "komma in i det".

Visst. Funkar inte alls.

Ändrar lite. Pillar lite. Lägger till och drar ifrån. Flyttar ytterligare ett par kapitel till den andra boken. (Den kommer att bli sjukt mycket bättre än den första. Synd bara att den aldrig kommer att bli skriven...)
Det är ju precis så man inte ska göra. Jag vet ju det. Man ska bara skriva, inte tänka, inte tvivla.

Men ok, ångesten får den här dagen. Ångesten och behovet av att sätta mig in i programvaran som jag tänker använda, för den var minsann inte lika lättanvänd som den såg ut. (Och då såg den ändå ganska komplicerad ut!)

I morgon blir det ogräsrensning och diverse röj och städ och stress. En helt vanlig lördag. Kanske går det att ägna lite tankekraft åt Konrad och hans bekymmer då. Gudarna ska veta att jag behöver komma bort från datorn ett tag. Alla sju.

Söndag är vilodagen och den helgar vi av princip aldrig, men däremot brukar jag vilja slappa en del, i synnerhet när jag har jobbat så mycket som jag har gjort den här veckan.

Men på måndag, då är det på det igen. Nya friska tag. Ångesten som bortglömd. Hela storyn uttänkt, bara att skriva ner.

Låter bra. Då säger vi så då.