tisdag 17 september 2013

Att skriva barnlitteratur - Uppgift 2

Jag läser en kurs vid Linnéuniversitetet som handlar om att skriva för barn. Kursen är på distans, men med tre sammankomster på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Den här veckan handlar uppgiften om att introducera en gestalt och förutom att lämna in en egen kort text ska vi reflektera över hur andra författare gör när de gestaltar sina karaktärer.

Jag brukar sällan ha med några särskilda karaktärsbeskrivningar i mina texter. Det var något som klagades på när jag gick på skrivarlinjen för många år sedan, att man aldrig fick veta hur någon såg ut. Men jag vet inte hur jag ska göra det, utan att det verkar konstlat och stelt. Mina karaktärer är som jag, de vill inte märkas helt enkelt. De ser ner i golvet och försöker smälta in i tapeten och om någon lägger märke till dem och säger något till dem har de misslyckats.

Jag bläddrar snabbt igen de första sidorna i några av mina favoritböcker (Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam, Jasper Fforde - Thursday Next, Marika Cobbold - Guppies for tea, Wally Lamb - She's come undone) på väg till toa och i ingen av dem får man veta något om huvudpersonen på de första tre, fyra sidorna. Jasper börjar med en beskrivning av huvudpersonens pappa och övergår i en beskrivning av huvudpersonen, men bara väldigt ytligt, vad hon jobbar med och var hon bor. Utseendet och personligheten får vänta. Marika och Anna börjar med att beskriva de äldre kvinnor som kommer att spela centrala roller i deras respektive böcker, men inte ett ord om (de som jag uppfattar som) de egentliga huvudpersonerna. Wally börjar med ett barndomsminne, i och för sig med huvudpersonen i huvudrollen och visst säger det en del om hurdan hon var som barn, men någon direkt presentation är det inte.

Istället för regelrätta presentationer är de här böckerna fulla av gestaltning av alla de slag. Jag vet kanske inte precis hur karaktärerna ser ut, men jag känner dem bättre än jag känner några levande människor. De är verkliga i mitt huvud och om jag inte har läst om dem på ett tag saknar jag dem.

I barnböcker brukar man däremot börja med en mer formell presentation. ("Det här är Alfons Åberg", och sedan får man veta hur gammal han är i just den boken. "Det var en gång en gubbe som hette Pettson. Han hade en katt som hette Findus. De bodde i ett litet rött hus med snickarbod och hönshus och vedbod och utedass och trädgård. Runtom fanns åkrar och ängar och lite längre bort låg skogen." Om det är för att barn behöver att man etablerar ramar för berättelsen innan man börjar vet jag inte. Jag ska se om jag kan hitta böcker utan en sådan början.

Jag kommer att lämna det första kapitlet till boken om Konrad som Uppgift 2. Det skrevs för många år sedan, när jag gick en annan kurs i att skriva för barn och unga. Han har väntat otåligt på att få berätta resten av sin historia, men nu känner jag att det är dags. Jag har början och något som antingen utspelar sig längre bak i boken eller i en senare bok. Han känns äldre där, och tempot är högre. Kanske kommer jag att bli tvungen att skriva om det så att det passar ihop med den början jag har, eller också kanske jag får skriva om min början för att passa ihop med den andra scenen. Eller också sparar jag scenen med Mona-Lisa till en senare bok, där Konrad kan få vara lite äldre och handlingen lite tuffare.

måndag 16 september 2013

Here we go again

För ettusensexhundraelva dagar sedan gav jag upp tanken på att bli författare och lade ner min förra blogg som var tänkt att fungera som skrivdagbok och daglig påminnelse om att det var skriva jag skulle göra.

Lite annat har jag väl sysslat med under tiden, men inget har riktigt kunnat ta skrivandets plats, så därför börjar jag nu om.

Det här är (klichévarning!) den första dagen på resten av mitt skrivarliv, och jag börjar här. Med en ny blogg på en ny plattform som jag misstänker inte kommer bli helt lätt att sätta mig in i.

Målet är inte någon specifik tidpunkt eller händelse utan mer flytande, i form av en förhoppning att jag ska lyckas skapa en tillvaro där skrivandet har en självklar plats och är en del av min vardag. Författare kanske jag aldrig blir, men skrivare, det tänker jag försöka vara hädanefter.