tisdag 31 december 2013

Gott nytt... liv

Årets sista dag och det är inte utan att det känns lite skönt att få sätta punkt för det gamla och börja på något nytt. Inte för att jag tror att något magiskt kommer att förändras vid tolvslaget, men rent mentalt känns det skönt med milstolpar som man kan fästa blicken vid när alla dagar mest bara känns som alla andra.

Trots sen kväll igår var jag uppe i gryningen och fortsatte att hacka fram slutet, en runa i taget. Det vill inte riktigt än, men det kommer väl. För varje mening kommer jag längre och längre från det slut jag hade tänkt mig, men kanske finns det någon annan lösning som jag bara inte ser ännu. Nu är de i alla fall på den där stranden och saker och ting börjar falla på plats.

Sedan lade jag jobbet åt sidan och ägnade mig åt familjen en stund, närmare bestämt genom att släpa ut dem i det fina vädret för att placera ut våra två första egna geocacher. Det var kallare än det såg ut, och det visade sig vara näst intill omöjligt att hitta bra gömställen som inte genast skulle bli mugglade. Det där med gps:en och min skicklighet att fastställa koordinaterna till platserna vi valde ska vi inte heller tala så högt om. Men nu ligger två små plastburkar med vårt alias ute och väntar på att bli upphittade.

Jag känner starkt att nästa år behöver bli annorlunda. Jag vågade en del i år, främst med kursen och boken, men nästa år behöver bli mer. Kanske till och med mycket mer. Jag skrev nästan en hel bok i år. Nästa år vill jag skriva två.

Jag vill inte lägga ribban för högt, men samtidigt inte heller nöja mig med att ännu ett år ska passera utan någon synbar förändring. Det är så mycket jag vill, och så lite jag kan, men något... Något, kan jag.

Jag vill se den här boken och dess uppföljare växa fram. Jag vill se balkongen och odlingslotten blomma, mina barn utvecklas och mogna. Jag vill känna kärleken frodas och känna att jag hittar ett fotfäste i den här världen som jag lever i och att jag också kan få ta plats i den. Jag vill reda ut en del saker och få ordning på en del andra och allmänt känna att läget åtminstone för det mesta är någorlunda under kontroll.

Konrad och Klara kommer att ta sig hem från den där stranden, och fortsätta vidare på nya äventyr. Oavsett om någon kommer att vilja läsa om dem eller inte, vill jag skriva dem. Om inte annat kanske minstingen kan få någon glädje av dem.

Och jag.

Jag får glädje av dem.

söndag 29 december 2013

Inte så värst, i alla fall

En historia ska ha en början, en mitt och ett slut, men inte nödvändigtvis i den ordningen, som Jean-Luc Godard sa. Och nu har min första bok om Konrad och Klara det. Jag har skrivit en början, en mitt och ett slut. Tyvärr fattas det som sammanfogar de tre delarna i någon som helst ordning. Själva storyn, alltså...

Nu gäller det bara att foga samman de tre delarna med något som gärna bör vara rätt så logiskt, lite spännande och helst också lite underhållande.

Piece of cake, som tysken sa.

Idag har jag äntligen ägnat en dag åt min kurs, åt att läsa och kommentera de andras halvtidstexter och att kopiera över mina första 15 sidor till Word för att kolla genom innan inlämningen om en dryg vecka. Den första delen visade sig vara på ungefär 17 sidor så det var bara att hugga av hälen lite, så gick det.

Sedan har jag en avgrundsdjup tomhet och oändlig förvirring innan de nästa sammanhängande kapitlen jag skrivit, och jag vet inte alls hur jag ska få ihop hela storyn, men det är väl det som är hantverket och det är precis vad jag måste ägna mig åt de kommande dagarna/veckorna. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att få ihop hela alltet från början till slut. Min förhoppning var ursprungligen att det skulle varit klart innan jullovet var över, men det känns inte troligt nu, när mutantviruset from hell vägrar släppa taget. *host* *snörvel*

Jag behöver kanske 8000 ord till. Kanske någon liten storyline till, men inte nödvändigtvis. Det är inte så mycket. Inte oöverkomligt.

Jag kan skriva. Jag är inte rädd.

fredag 27 december 2013

Lagoma tuggor

Äntligen, äntligen, äntligen kommer jag igång med att skriva på boken igen och även om det går så trögt, som om någon hade hällt en hel liter sirap i tangentbordet, så går det framåt, sakta sakta, och även om det bara blir +2000 ord på hela långa dagen, så är det det närmaste man kommer lycka en tråkig, grå och snorig dag i slutet av ett ganska tråkigt, grått och snorigt år.

Tack och lov är det snart över och 2014 kommer att bli året då jag skriver färdigt den här boken och försöker få den utgiven. Så där, nu är det sagt och då kommer det också, automatiskt, att bli så.

För så funkar det här i världen. Säkert.

Även om jag alltid brukar säga att ödmjuk is the new black, så är det inte tid för det nu. Nu är det tid för att räta på ryggen och se mig själv i ögonen (hur nu det ska gå till) och erkänna att det är det här som jag vill göra. Och om jag vill det måste jag vara beredd att anstränga mig för att det ska bli så.

2014 behöver bli ett annorlunda år. Jag har mer än 40 år av ganska mycket samma sak under bältet men nästa år behöver bli något annat. Det behöver bli ett förändringens år. En vändpunkt. Och det enda sättet något kan komma att bli annorlunda är om jag är beredd att göra något annorlunda.

Skrämmande tanke, men jag tror att jag är beredd att våga lite nu. Om inte annat av ren tristess. Jag vill inte känna så här nästa nyår igen. Som att ingenting har hänt, ingenting har förändrats.

Det här är inte vad jag vill. Alltså måste jag göra något annorlunda. Våga något. Försöka något. GÖRA något, istället för att bara drömma om att göra det.

Efter noga övervägande har jag beslutat mig för att jag inte kommer att kunna skriva om boken så att den lätt går att omarbeta till en julkalender. Det var mig helt enkelt övermäktigt. Men om det någonsin skulle bli aktuellt kan säkert tv:s manusdoktorer mecka ihop något. Jag får nöja mig med att skriva boken, så som det var tänkt från början.

En bok var målet. Inte en julkalender. Lagoma tuggor, är det som gäller, om man ska äta en hel elefant. Eller hur det nu var.

Förändring gör ont. Säkert. Men stasis är inte särskilt njutbart det heller.

tisdag 24 december 2013

Julefrid

Nej, det här att vara sjuk kan jag verkligen inte rekommendera. Det tar så mycket tid och ork och ger verkligen inte särskilt mycket igen, om jag ska vara helt ärlig. Och det ska man väl.

Jag önskar att jag kunde säga att det äntligen är över, men så fort man säger så får man genast återfall, så jag nöjer mig med att säga att jag inte mår riktigt så dåligt idag som jag har gjort de senaste veckorna och det är skönt, eftersom det trots allt är självaste julafton, och den dagen har man ju faktiskt lite högre krav på än alla andra dagar.

Nu är julmaten äten, klapparna utdelade, Kalle och hans vänner har setts på och jag sitter i soffan med laptopen, lite julmust och lite julgodis och slappnar av för första gången på jag minns inte hur länge. Idag har jag inte jobbat, inte pluggat, inte ens städat, tvättat eller diskat och det känns rätt skönt. Sedan har jag förstås inte skrivit heller, och det var också väldigt länge sedan, men under de kommande två veckorna tänker jag lägga det lilla krut jag har på att färdigställa det första utkastet till Konrad-boken.

Så där. Nu sa jag det högt, så då kommer genast taket att rasa in eller något annat katastrofalt inträffa för att hindra mig från att färdigställa bokskrället. Vad var det han sa, psykiatrikern? Att det var hybris, att förvänta sig att universum skulle ordna sig utifrån mig...

Nå ja. Det kanske han hade rätt i. Men jag hoppas verkligen att jag har fel, och att jag innan jullovet är över kan läsa genom ett komplett första utkast från början till slut, utan luckor och non sequitur:er.

Men just i detta nu nöjer jag mig med att ta ett djupt andetag, luta mig tillbaka och låta kolan tysta mun.

onsdag 4 december 2013

Host host

Och i min strävan att bli lite mer genusmedveten bejakar jag min manliga sida och låter mig knäckas av en helt vanlig förkylning. Vi ses i Nangijala. Eller nåt.

fredag 29 november 2013

November är alldeles för kort

I en rasande fart går november mot sitt slut och idag skrev jag även början av slutet av boken om Konrad och Klara och födelsedagstavlan. Jag har vetat hur det skulle sluta i nästan en vecka och har väntat otåligt på tillfälle att få skriva ner det, men jobbet måste gå före och vi har varit så sjuka här hemma allihop att allt annat har fått stå åt sidan. Om bara november hade varit några dagar längre kanske det hade gått, men nu ser det osannolikt ut.

Om man ändå hade fått räkna de nästan 50 000 ord som jag översatt den här månaden istället för att skriva min egen bok, men så bra funkar det inte här i världen.

Men 50 000 var aldrig målet, jag måste påminna mig själv om det. Boken var målet, och boken börjar ta form. Även om den bara är en streckgubbe än så länge, även om den behöver mycket arbete innan den kan få se dagens ljus, så börjar det likna en bok. 

Och för det får jag väl ge mig själv en liten medalj, om det nu inte uppfyller NaNo-kraven.

fredag 22 november 2013

Blogger, blogger, gamle vän, kan du någonsin förlåta mig???

Nej, nu har jag kämpat med den här förbannade WP i två månader och får det inte som jag vill ha det. Hela poängen med den var ju just att man skulle ha all kontroll, men om man inte är en av killarna i Big Bang Theory och inte kan skilja på en mypfp och en mysql är det fan i mig omöjligt att få det vare sig snyggt eller smidigt.

Nu glömmer vi den lilla indiskretionen och återvänder hem till vår gamla vän Blogger. Den kan man minsann alltid lita på.

Efter att jag meckat hela halva veckan bara för att kunna komma åt min blogg från mobilen gav jag upp och flyttade hela skiten till Blogger. Gick på fem små röda och nu är allting så blått och fint och jag hittar nästan överallt och allting ser ut som jag vill ha det...

Du och jag, Blogger.

Tror jag det.

P.S.
Och nu kan jag blogga från mobilen också. Lätt som en plätt! :-)

tisdag 19 november 2013

Tänk lite mindre, skriv lite mer

Det här med att göra synopsis och tänka ut en plan och strukturera sitt skrivande... Det är visst inget för mig. När jag vet vad som ska hända är det en sådan fruktansvärd uppförsbacke att skriva. Det är så tråkigt!
Hela förra veckan var en sådan uppförsbacke. Jag tror inte att jag skrev mycket mer än 300 ord på hela veckan. Och jag som skulle NaNo:a 1667 ord om dagen! Visst...

Men den här veckan, oj, vilken skillnad! När jag satte mig i går morse hade jag ingen aning om vad som skulle hända sedan i min berättelse. Men jag hade bestämt att det skulle vara en skrivdag, och då skulle jag skriva, oavsett vad det blev av det.

I slutet av dagen hade jag över 5000 ord med helt ny story och nya händelser och miljöer att väva ihop med det jag redan hade.

Lyckan i det, alltså.

Idag gick det inte lika bra, men nästan 2000 är inte illa det heller. Jag tror att jag måste låta mitt undermedvetna bearbeta de nya detaljerna ett tag innan jag kan komma vidare med berättelsen.  Men det gör inget, för jag har mycket annat jobb att ägna mig åt när det tar emot.
Men så mycket roligare det är att skriva när man inte vet vad som väntar!  De här barnen, alltså, vad de hittar på!
Jag kan knappt vänta på att få se vad de ska råka ut för imorgon!

wearewater
Och så har jag äntligen läst ut Wally Lambs nya roman. Usch och fy och kräk och blä, vad äcklig och jobbig den var och fy vad skicklig den mannen är. Men någon ny She's Come Undone var det inte.

Och tur är väl det. För vem har tid att läsa nu, när det bara är 12 dagar kvar på NaNo? Inte jag i alla fall. Om jag ska bli klar till sista november måste jag skriva 2789 ord om dagen! :-o

onsdag 13 november 2013

Ännu en spik i mesiga-Klara-kistan


Som sagt, man kan inte skriva hur som helst om man skriver om pojkar och flickor, för pojkar och flickor i formbar ålder. Och formbara är vi väl förhoppningsvis allihopa. Jag kände mig verkligen träffad av den ena genuspedagogens uttalande om att pojkarna i böcker genomgår en utveckling och flickorna är passiva. Stackars Klara som är den som kan och vet och fixar allting och stackars Konrad som är så klumpig och inte kan läsa och ändå får uppleva alla äventyr. Här hade man trott att man (en!?) hittat på ett par trevliga och intressanta karaktärer när man i själva verket bara spytt ur sig ett par klichéer för att cementera kommande generationer i sina könsroller.

Suck.

Det var verkligen inte meningen. Jag visste verkligen, uppriktigt, inte bättre än så här. Det där med Genus var inte uppfunnet under mina formbara år (ja, de är över, jag erkänner) och jag har hemskt svårt att vänja mig vid att se världen genom de glasögonen.

Men frågan är vad jag ska göra nu? Förutom att låta Klara tala i 12 punkter som alla andra. Ska hon få sitt namn på omslaget? Ska hon bli en co-huvudperson? Ska hon få bli huvudperson i någon av de andra böckerna, eftersom det trots allt är Konrad som hittar solglasögonen och blir huvudpersonen i den första?
Eller kan man få skriva en bok om en lagom klumpig och bortkommen pojke som upplever en massa äventyr med hjälp av en duktig flicka? Nej, när man ser det på det viset så blir svaret uppenbart nej. Om jag hade kört en sök och ersätt och bytt deras namn rakt genom allt jag skrivit, och Klara hade varit den som inte kunde läsa, som inte kunde klättra, som var allmänt klumpig och bortkommen, och Konrad hade varit den smarta, duktiga, som visste allt. Det hade aldrig gått. Och det får väl bli mitt eget lilla lackmustest. Om man inte hade kunnat beskriva den andra av dem på samma sätt, då måste jag skriva om. Det måste gälla samma lika för både Konrad och Klara.

lördag 9 november 2013

Hur man skriver fyra böcker på en gång

Tala om rubrik som jag aldrig kommer att kunna leva upp till! Men grejen är den att min bok om Konrad verkar ha förökat sig medelst delning, och nu ser ut att bestå av fyra olika delar, med lite olika inriktning och story, men med samma huvudpersoner och delvis samma bifigurer. Och hur ska jag, som är så rörig och grötig i min gamla hjärna lyckas hålla reda på alla dem?

Med teknikens hjälp förstås. Jag har hittat ett program som kanske inte är så mycket till ordbehandlare, men som verkar som gjort för att hålla reda på alla pusselbitar, karaktärer och detaljer i ett större skrivprojekt.

Scrivener heter det, och jag har i och för sig inte använt det särskilt länge men hittills verkar det som allt jag hade hoppats på. Som vanligt med den moderna tekniken kommer jag förmodligen inte att använda en bråkdel av alla finesser, och då har windows-utgåvan tydligen bara en bråkdel av mac-utgåvans alla talanger. Men det finns en anslagstavla där jag kan sätta upp små kort med korta sammanfattningar på alla mina textfragment och flytta omkring dem som jag vill. Det finns plats för karaktärsbeskrivningar, där jag kan anteckna allt jag använder för att beskriva mina karaktärer och sedan lätt kan hitta det när de dyker upp igen utan att behöva söka genom en massa word-dokument. Det finns plats för research och jag har kunnat lägga in alla tavlor i programmet så att jag alltid har dem nära till hands.

Det går att sätta upp mål i antal ord för hela projektet, eller för varje dokument för sig, och den håller koll på hur mycket man skriver varje session och hur mycket man är uppe i totalt. Det är mycket användbart just nu i november när jag ska försöka klämma ur mig 50 000 ord.

Visst, det kostade en slant, men om jag ska ha en chans att bli författare måste jag börja ta mitt skrivande på allvar, och om jag inte har ett eget arbetsrum med anslagstavlor och pärmar och postit-lappar överallt för att kunna överblicka det jag håller på med så kan jag åtminstone få ha det virtuellt.

tisdag 5 november 2013

Tuffa tjejer och mesiga killar

Att bestämma sig för att inte skriva var nog en bra idé. Istället lyckades jag över helgen, med hjälp av min man, resonera mig fram till vissa grundläggande detaljer för den kommande boken, (som vad den egentligen handlar om och hur allt fungerar...) och när det blev måndag var det bara att börja skriva.
Visst. Det funkar ju så här i livet.

Trots min eufori (nåja) över att ha kommit fram till svaren på vissa väsentliga frågor var det en enorm uppförsbacke vid tangentbordet igår. Visst, det blev över 3000 ord, men jag tvivlar på att något enda av dem kommer att gå att använda i det långa loppet. Det känns som att jag, nu när jag vet allting, inte längre är lika sugen på att skriva. Nu vet jag ju hur det slutar. Vad har jag då att se fram emot?

Dessutom var det jag skrev igår rätt så... tråkigt. Det var inga direkta nyckelscener utan mest transportsträckor i väntan på att något spännande ska hända eller på att någon ska komma på vad de behöver göra för att komma vidare i händelseförloppet. Det blir väl föremål för ett eget blogginlägg om transportsträckor vs tomrum, men det får jag ta en annan dag, för jag har inte hunnit tänka efter färdigt om det ännu.

Ett annat problem är att jag fortfarande inte riktigt har fått något grepp om huvudpersonerna och när jag skrev dialog igår så verkade de vara våldsamt personlighetskluvna från kapitel till kapitel. Och från mening till mening i vissa lägen. Hurdana är de egentligen, de här barnen? Tuffa, fega, viga, klumpiga, smarta, korkade osv? Framför allt Klara verkade å ena sidan vara väldigt kompetent och smart och duktig på att klättra och komma på planer, men å andra sidan kunde hon inte prata så folk hörde.

Jag hade nämligen skrivit all Klaras dialog i 8 punkter av någon anledning. Kanske för att jag tyckte att det var roligt, kanske för att jag hela mitt liv har blivit gnälld på för att jag pratar för tyst, eller kanske för att jag fick en liten hjärnblödning den dagen jag skrev det första kapitlet. Men ju mer jag skrev, desto mindre roligt blev det. Och så är det ju det här med genus, som jag inte riktigt begriper mig på, men ändå.
nedbrottslingarna
Senare på eftermiddagen gick jag därför ner i källarförrådet och rotade fram mina favoritböcker från när jag var i den åldern som jag nog, kanske, ungefär, försöker skriva för, nämligen Hans-Eric Hellbergs böcker om Dunder och Brak. Mats och Päivi kan gärna få stå modell för Konrad och Klara. Framför allt Päivi blev jag tvungen att titta närmare på.
Vill jag verkligen skriva en barnbok med en blyg liten flicka som är sidekick åt en käck liten pojke som dessutom kommer att få sitt namn på omslaget?  Nej, det vill jag förstås inte. Hellre då en Päivi, med tuffa åsikter, skinnjacka med märken efter björnklor och universalkniv i fickan.

Men hur gör jag då med replikerna i 8 punkter? Ska jag ta bort dem helt? Vi får väl se. Just nu tänker jag att Klara mycket väl kan bli lite målbunden när hon till exempel ställs inför den arge Rektorn, men jag tror att hon kan få lov att prata normalt med Konrad. Någon Päivi blir hon aldrig, men lite mer skinn på näsan behöver jag nog ge henne.

fredag 1 november 2013

NaNo - Oh No!

Som ett rekommenderat brev med mottagarbevis kommer den så klart, redan första dagen.

Prestationsångesten. Ska jag skriva en bok? Jag? En bok? Skrattretande tanke.

Det som kändes så lätt, så sent som igår. Men mig lurar jag inte i första taget.

Jag försöker olika knep. Läser genom de första kapitlen som jag redan har skrivit, för att "komma in i det".

Visst. Funkar inte alls.

Ändrar lite. Pillar lite. Lägger till och drar ifrån. Flyttar ytterligare ett par kapitel till den andra boken. (Den kommer att bli sjukt mycket bättre än den första. Synd bara att den aldrig kommer att bli skriven...)
Det är ju precis så man inte ska göra. Jag vet ju det. Man ska bara skriva, inte tänka, inte tvivla.

Men ok, ångesten får den här dagen. Ångesten och behovet av att sätta mig in i programvaran som jag tänker använda, för den var minsann inte lika lättanvänd som den såg ut. (Och då såg den ändå ganska komplicerad ut!)

I morgon blir det ogräsrensning och diverse röj och städ och stress. En helt vanlig lördag. Kanske går det att ägna lite tankekraft åt Konrad och hans bekymmer då. Gudarna ska veta att jag behöver komma bort från datorn ett tag. Alla sju.

Söndag är vilodagen och den helgar vi av princip aldrig, men däremot brukar jag vilja slappa en del, i synnerhet när jag har jobbat så mycket som jag har gjort den här veckan.

Men på måndag, då är det på det igen. Nya friska tag. Ångesten som bortglömd. Hela storyn uttänkt, bara att skriva ner.

Låter bra. Då säger vi så då.

tisdag 29 oktober 2013

NaNo NaNo - Tredje (fjärde?) gången gillt

sandra_r
November närmar sig och som om jag inte hade tillräckligt med tallrikar att snurra på så anmälde jag mig till årets NaNoWriMo.

Jag hade tydligen varit medlem där i 6 år, men det fanns bara ett gammalt projekt på min sida. Det var ett romanprojekt från förra året som jag helt och hållet hade glömt bort. Förmodligen hade jag väl något projekt i tankarna när jag anmälde mig för 6 år sedan, men om det har varit något där emellan kommer jag verkligen inte ihåg. Så det här blir tredje eller kanske fjärde försöket.

I år blir det i alla fall Konrad för hela slanten, eftersom jag då kan använda kurs-tiden till att skriva. Nu är det dags att börja jobba på det egna projektet för fulla muggar, fram till i januari någon gång, så att skriva 50 000 ord på en månad skulle sitta fint. När jag sökte till kursen trodde jag förstås att jag inte skulle ha så mycket jobb i vinter, men nu blev det inte så. Nu blir det till att vara lite kreativ och lära sig att hushålla med tiden och orken om det ska gå.

Å andra sidan är det bara en månad. Och om jag bara skulle skriva 25000 eller ens 2500 så är det ju faktiskt också en seger. I mina, lite mer överseende, ögon.

lördag 26 oktober 2013

Att skriva barnlitteratur på Näs - lördag

visst-finns-det-drakar

Hela andra dagen i Vimmerby var i princip ett enda långt författarbesök, närmare bestämt av Erik Magntorn som hade med sig en trave böcker som han läste högt ur och berättade om hur de hade kommit till. Den jag  gillade bäst är boken här bredvid, Visst finns det drakar, som jag tyckte var synd att jag inte hade hittat lite tidigare, eftersom  Rasmus nu är för gammal.

Det var kul att höra att det fortfarande går att skriva barnböcker på rim, eftersom det är något av det roligaste jag vet att läsa högt. Dessutom hade han en del kul historier om Lennart Hellsing.

2013-10-26 10.44.26
Det var svårt att inte se sig om på Näs och minnas hur skönt det var förra gången, den där helgen i september när det var så varmt och vackert väder, och hur roligt Rasmus hade i Lekhagen och i gungan under hängbjörken utanför Prästgården där vi sitter. Den hängde lite ensam och övergiven och såg ut att längta till nästa sommar när Vimmerby än en gång kommer att fyllas av små Pippi- och Emil-fans.

Efter lunch var det dags för skrivövning. Vi skulle skriva en historia helt och hållet (mer eller mindre) på bokstaven S, och fick bara en halvtimme på oss. Jag körde fast alldeles, började om fyra gånger, och när det var dags att läsa upp våra alster hade jag inget att komma med. Som om jag någonsin har det. Men i alla fall.

2013-10-26 15.22.08
Sedan blev det tack och hej och vi ses i april, och till sist ett par timmar i väntrummet på Vimmerby Resecentrum, innan det var dags att påbörja den långa resan hem igen. Bussen från Vimmerby var i tid, men Krösatåget från Mariannelund var lite försenat och om inte tåget från Stockholm också hade varit det hade jag blivit strandad i Nässjö för andra gången på två dagar. Och det var jag inte så sugen på.

Det är en särskild slags trötthet som infinner sig när man fått hjärnan så proppad med intryck, tankar och idéer att man blir alldeles mentalt mätt. Skönt då att bara kunna slappna av, öppna Kindle-appen och läsa om Barbara Havers upptåg i Italien, hela vägen hem till Malmö.

fredag 25 oktober 2013

Att skriva barnlitteratur på Näs - fredag

I dag var det dags att sticka iväg till Vimmerby igen, för den andra träffen med kursen jag läser på Linnéuniversitetet. Tåget var försenat redan ifrån Malmö och det fanns aldrig en chans att hinna med den anslutande förbindelsen i Nässjö. Nästan två timmar fick jag vänta på nästa förbindelse, men svedan och värken lindrades en aning av att SJ bjöd oss strandade stackare på lunch på Hotell Högland, mitt emot stationen. Det brukar de tydligen göra, så om man är sugen på Wallenbergare (och samtidigt lite snål) kan man boka in en tågbiljett med snävt byte i Nässjö vid lunchdags och hoppas på det bästa.

geo
Efter lunchen försökte jag hitta ett par geocacher som skulle finnas i närheten av stationen i Nässjö, men gps:en i mobilen stördes av något och kompassen pekade åt alla möjliga håll. Av två möjliga burkar hittade jag exakt noll och det var inte utan att jag var lite sur när jag till sist fick kliva på Krösatåget mot Mariannelund.

2013-10-25 14.15.43
I Hjältevad fanns det en stins, minsann, som kom ut och viftade med en sådan där spade innan vi fick åka vidare. Jag minns inte när jag såg en sådan senast. (Varken stinsen eller spaden).

Sedan var det byte till buss vid stationen i Mariannelund. Centralstationen, som jag inte kan låta bli att kalla den. Den är så söt, med sin enda lilla perrong.
Om allt gått enligt planerna skulle jag ha kommit ca fem minuter för sent, precis som förra gången, men nu blev jag istället två timmar försenad och det var inte alls lika jobbigt. Det var förstås inte alls mitt eget fel, och visst var det nesligt att jag missade författarbesöket som jag faktiskt hade förberett mig på, men ändå. Promenaden upp till Näs gick i rask takt, men inte hektiskt, och det fanns tid att njuta av de vackra höstfärgerna.

Jag ksiden-sammet-trasa-lumpom till sist fram i tid att höra sista kvarten av frågestunden med Solveig Olsson-Hultgren, vars bok här bredvid fanns med på vår litteraturlista till kursen och som jag läst eftersom hon skulle komma och prata med oss. Eftersom jag hade missat allt hon sagt var det inte läge att ställa några frågor, men det var intressant att höra det hon berättade om sitt arbetssätt, som gick ut på att sitta och grunna tills man hittat precis det rätta ordet innan man fortsatte, skriva och sudda och skriva och sudda, tills pappret blev alldeles svart.

Det skulle aldrig ha funkat för mig, som alltid har så bråttom att få ur mig alla tankar och idéer innan de försvinner i glömskan.

Sedan var det dags för föreläsning om Trender i barnboksutgivningen. Inför den föreläsningen skulle vi ha läst två böcker ur Barnboksinstitutets bokprovning för 2012. Jag hade valt Oblivion High av Johanna Koljonen och Nina von Rüdinger och Månfågel av Ingerlin Angerborn. Tyvärr hade jag inget smart att säga om någon av böckerna, men jag hade dem i alla fall med mig och kunde visa upp dem för mina kurskamrater. Alltid något.

På kvällen blev det pizza, hallonsoda och skrivarprat på Pizzeria Monte Carlo. Vi hade stället mer eller mindre för oss själva och stördes enbart av två pizzasugna flugor. Mätt och belåten somnade jag som en stock och lyckades för en gångs skull sova gott i en främmande säng.

fredag 18 oktober 2013

Att skriva barnlitteratur - Uppgift 5

Veckans uppgift: Skriv en dialog med konflikt, dramatisk tillspetsning och lösning.

Jag tog mod till mig och skrev 4 sidor om vad som händer efter att Konrad har träffat Lisa. Det var det första jag skrivit om Konrad på flera år, och jag var livrädd för att det inte skulle bli något, eller att det skulle bli hemskt dåligt och osammanhängande. Istället blev det en kort text som avslöjade en hel del om vad som hänt innan och om hur det fungerar i den här världen, så jag känner mig enormt taggad på att jobba vidare med hela boken.

Det börjar mer och mer kännas som att det här med Lisa inte händer i samma bok som den början jag har skrivit om när Konrad hittar solglasögonen för första gången. Om han är sju i början så är han snarare 10-11 när han träffar Lisa och då är det snarare fråga om bok 1 och bok 3 eller 4 i en serie. Det är lite hisnande, och säkert också tecken på att ett maniskt skov är på gång, men också lite spännande att tänka sig att det kanske kan bli något, och att det börjar ta form.

Det är förstås bara ett första utkast, och det kommer att kräva mycket arbete att få ihop det ordentligt, men det känns som att det finns något att jobba med, och att jag börjar få ett hum om hur jag ska få ihop det. Kul kul!

tisdag 17 september 2013

Att skriva barnlitteratur - Uppgift 2

Jag läser en kurs vid Linnéuniversitetet som handlar om att skriva för barn. Kursen är på distans, men med tre sammankomster på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Den här veckan handlar uppgiften om att introducera en gestalt och förutom att lämna in en egen kort text ska vi reflektera över hur andra författare gör när de gestaltar sina karaktärer.

Jag brukar sällan ha med några särskilda karaktärsbeskrivningar i mina texter. Det var något som klagades på när jag gick på skrivarlinjen för många år sedan, att man aldrig fick veta hur någon såg ut. Men jag vet inte hur jag ska göra det, utan att det verkar konstlat och stelt. Mina karaktärer är som jag, de vill inte märkas helt enkelt. De ser ner i golvet och försöker smälta in i tapeten och om någon lägger märke till dem och säger något till dem har de misslyckats.

Jag bläddrar snabbt igen de första sidorna i några av mina favoritböcker (Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam, Jasper Fforde - Thursday Next, Marika Cobbold - Guppies for tea, Wally Lamb - She's come undone) på väg till toa och i ingen av dem får man veta något om huvudpersonen på de första tre, fyra sidorna. Jasper börjar med en beskrivning av huvudpersonens pappa och övergår i en beskrivning av huvudpersonen, men bara väldigt ytligt, vad hon jobbar med och var hon bor. Utseendet och personligheten får vänta. Marika och Anna börjar med att beskriva de äldre kvinnor som kommer att spela centrala roller i deras respektive böcker, men inte ett ord om (de som jag uppfattar som) de egentliga huvudpersonerna. Wally börjar med ett barndomsminne, i och för sig med huvudpersonen i huvudrollen och visst säger det en del om hurdan hon var som barn, men någon direkt presentation är det inte.

Istället för regelrätta presentationer är de här böckerna fulla av gestaltning av alla de slag. Jag vet kanske inte precis hur karaktärerna ser ut, men jag känner dem bättre än jag känner några levande människor. De är verkliga i mitt huvud och om jag inte har läst om dem på ett tag saknar jag dem.

I barnböcker brukar man däremot börja med en mer formell presentation. ("Det här är Alfons Åberg", och sedan får man veta hur gammal han är i just den boken. "Det var en gång en gubbe som hette Pettson. Han hade en katt som hette Findus. De bodde i ett litet rött hus med snickarbod och hönshus och vedbod och utedass och trädgård. Runtom fanns åkrar och ängar och lite längre bort låg skogen." Om det är för att barn behöver att man etablerar ramar för berättelsen innan man börjar vet jag inte. Jag ska se om jag kan hitta böcker utan en sådan början.

Jag kommer att lämna det första kapitlet till boken om Konrad som Uppgift 2. Det skrevs för många år sedan, när jag gick en annan kurs i att skriva för barn och unga. Han har väntat otåligt på att få berätta resten av sin historia, men nu känner jag att det är dags. Jag har början och något som antingen utspelar sig längre bak i boken eller i en senare bok. Han känns äldre där, och tempot är högre. Kanske kommer jag att bli tvungen att skriva om det så att det passar ihop med den början jag har, eller också kanske jag får skriva om min början för att passa ihop med den andra scenen. Eller också sparar jag scenen med Mona-Lisa till en senare bok, där Konrad kan få vara lite äldre och handlingen lite tuffare.

måndag 16 september 2013

Here we go again

För ettusensexhundraelva dagar sedan gav jag upp tanken på att bli författare och lade ner min förra blogg som var tänkt att fungera som skrivdagbok och daglig påminnelse om att det var skriva jag skulle göra.

Lite annat har jag väl sysslat med under tiden, men inget har riktigt kunnat ta skrivandets plats, så därför börjar jag nu om.

Det här är (klichévarning!) den första dagen på resten av mitt skrivarliv, och jag börjar här. Med en ny blogg på en ny plattform som jag misstänker inte kommer bli helt lätt att sätta mig in i.

Målet är inte någon specifik tidpunkt eller händelse utan mer flytande, i form av en förhoppning att jag ska lyckas skapa en tillvaro där skrivandet har en självklar plats och är en del av min vardag. Författare kanske jag aldrig blir, men skrivare, det tänker jag försöka vara hädanefter.