söndag 25 september 2016

Tankar på hemvägen


Ja du, bloggen, varför utsätter man sig för det här, år efter år? Det är verkligen en fråga jag har ställt mig de senaste fyra dagarna. Eller inte så mycket "man" som jag. Vad har jag där att göra egentligen?

Jag hade trott att det skulle kännas annorlunda den här gången. Jag har trots allt några böcker utgivna vid det här laget, och ett par av dem till och med i faktiskt "på riktigt"-bokformat som jag har kånkat omkring på. Men jag har aldrig känt mig mer utanför på Bokmässan än jag gjorde i år. Aldrig känt mig mer osynlig. 

Kanske har det att göra med att jag genom åren har skaffat mig rätt bra koll (förhållandevis) på vem som är vem osv. Jag läser typ alla författarbloggar, skrivbloggar och bokbloggar som finns, är med i en del Fb-grupper och trots att jag är både ansiktsblind och namndöv har jag lyckats nöta in en hel del av de personer som rör sig i vimlet där nere. Och då menar jag inte bara Björn Hellberg och Jan Guillou, som jag faktiskt kände igen redan första gången jag kom hit någon gång för tiotusen år sedan.

Men nu har jag gått omkring här i flera dagar och igenkänningsmekanismen i hjärnan har hela tiden plingat till, där är ju hon och där är ju han och där är ju hen och där är minsann hin håle själv. Men alla de här människorna har inte lett igenkännande i retur utan bara glott rakt genom mig. Och om jag någon gång kände att jag kanske borde gå fram och säga hej så viftade jag raskt bort de tankarna. För även om jag vet att det där är hon vars blogg jag har läst i mer än tio år och det där är han som ibland kommenterar i samma trådar som jag i någon av författargrupperna på Fb så vet jag ju att det de kommer att svara om jag skulle gå fram att säga hej är antingen 1. vill du att jag ska signera något? eller 2. vem f@n är du?

Och 1. nej, det vill jag ju inte och 2. jag är ju ingen. I det här sammanhanget och i de flesta andra med, för den delen. Och den insikten har drabbat mig gång på gång de här dagarna och den har drabbat mig hårt. Jag vet, jag vet, jag vet, det är så här det måste vara. Jag kan inte ställa mig upp och säga "här är jag, kom och köp min bok". Och även om jag är väldigt glad i mina böcker och lite stolt över att jag har lyckats få ihop dem till sist så skulle det aldrig falla mig in att sticka någon av dem i handen på en av de författare vars böcker jag älskar. "Åh, jag älskade din bok, här får du min, hoppas att du ska tycka om den." Nä. Det skulle vara som att gå fram till Leonardo da Vinci eller Picasso med en av mina dagisteckningar och bara "ja, du är ju jätteduktig, men kolla här vad jag har gjort."

Kommer aldrig att hända. 

Så nu sitter jag på tåget hem och gråter lite diskret, så där så att det inte stör. (Tyst avdelning.) Och jag tänker att kanske blir det så att jag inte åker till Bokmässan nästa år. Hur mycket jag än hade längtat efter de här dagarna så blev det inte alls vad jag hade behövt just nu. Jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda. Haft mycket lägre förväntningar, förstås. Det är ju givet i alla lägen. Men kanske är det så att jag måste stanna ute i ensamheten. Kanske är det så att det pris jag får betala när jag går på stadens gator som en vanlig man tant är för kostsamt.

Och kanske är det så att jag borde överlåta författeriet åt mina pseudonymer, helt och hållet. De fixar det där mycket bättre än jag någonsin kommer att göra.

söndag 18 september 2016

Post-Traumatiskt Kalas Syndrom

Och så kom den äntligen, timmen jag väntat på. När alla kalas-barnen har gått hem, all jello är uppmoppad från golvet i festlokalen, födelsedagsbarnet leker med sina presenter, hämtpizzorna är uppätna och inget mer MÅSTE göras just precis idag. När jag kan hälla upp en skål med överblivna Frasiga Favoriter och en Coca Cola och slå mig ner i soffan och göra ganska precis ingenting en timme innan läggdags. Mmm ... göra ingenting, som Homer skulle ha sagt.

Kalaset gick väl inte riktigt som det var tänkt men alla kom helskinnade genom upplevelsen och födelsedagsbarnet var nöjt med tillställningen. Åtminstone bitvis. Eventuella bestående men är enbart själsliga. Och som vanligt tänker jag att ALDRIG mer. Det är tur att man glömmer hur jobbigt det är, annars hade det aldrig hållits några födelsedagskalas. Ever. När man föder barn får man åtminstone lustgas som lindrar.

Nu längtar jag bara till torsdag när jag får åka till Bokmässan och vila upp mig i lugn och ro ... Ja, jag vet, det är kanske inte den mest fridfulla platsen i universum, men om man inte har en massa måsten utan bara kan glida omkring lite på måfå, lyssna på lite seminarier, shoppa lite bra böcker, träffa trevliga människor att prata liv och skriv med, så är det inte alls så hetsigt. Och precis så hoppas jag att det kommer att bli. Jag har till och med drabbats av vanföreställningen att jag kommer hinna skriva lite också, när jag ändå har flera dagar för mig själv. Ha.

Sedan har ju livet en tendens att inte alls bli så som man har tänkt sig, men det tänker jag bortse ifrån. Om en vecka sitter jag nog på tåget hem, trött och tyngd av bokkassar men nöjd och glad och peppad nog för att kämpa vidare med alla dessa bokprojekt i några månader till.

Men några fler kalas, det blir det inte i första taget. Inte utan lustgas, i alla fall.




söndag 11 september 2016

Mig själv, minus två veckor

Ännu en helg då saker och ting har hunnits med, till och med lite avkoppling mellan varven. Jag vet inte vad det är som gör att det ibland bara inte går och ibland bara gör det. Jag kan inte se att det är någon egentlig skillnad på måstena från helg till helg. Förmodligen är det något mentalt, som vanligt.

Precis som med författarfotot som höll på att bli min död förra söndagen och måndagen. Tårar flödade och ångesten grep med iskalla klor. The usual stuff. Men på tisdagen, då bara gjorde jag det. Helt utan darr på handen gick det inte, förstås. Men det gick. Av bara farten bytte jag profilfoto på både Facebook och Google också, så nu har jag blivit en ny människa över hela webben.

Eller också har jag blivit en robot! Jag kuggade nämligen i en av datorvärldens "Är du en robot?"-prov häromdagen. Lite pinsamt, att jag efter så många års universitetsstudier inte lyckas bocka i en ruta på rätt sätt, men så kan det gå. Inte så att jag missade att klicka i rutan, nej. Jag bockade i den. Men datorn trodde mig inte. Ingen pondus. Det har jag aldrig haft.

Nu börjar nedräkningen till Bokmässan. Sent i år. Förr om åren skulle jag ha läst en massa böcker och kryssat för seminarier i halva katalogen vid det här laget. Nu har jag bara scrollat genom programmet i appen som hastigast. Seminarietidningen har jag inte hunnit titta i ännu. Men det ger sig väl. Förra året gjorde jag inte hälften av det jag hade planerat. Istället trillade jag in på programpunkter jag inte visste något om, hängde med på andras planer osv. Och det blev ju också lyckat. 

Förra årets loot i tygkassen

I år är jag lite sugen på att dra ner lite på irrandet bland montrarna och bara sitta på rummet och skriva istället. Så himla skrivsugen som jag är nu har jag inte varit på länge. Men tiden. Jag känner inte att jag kan ta mig tiden just nu. Inte om inte helgerna ska bli så där hemskt stressiga igen. Och det vill jag inte. Men de där fyra dagarna i Göteborg, de är mina. Bara mina. De enda dagarna på året då jag får gå efter min egen klocka. Äta när jag blir hungrig. Sova när jag blir trött. Skriva när jag blir sugen på det!!!

Kanske är det därför det har varit rätt schysst på sistone? För att jag ser så väldigt mycket fram emot det. Böckerna och seminarierna och vännerna och allt det andra också förstås. Men det att få tillbringa lite tid med Sandra. Det var länge sedan. Efter o-semestern i år är fyra dagar med me, myself and I precis vad jag behöver för att få ihop den här högen med pusselbitar till något som liknar en människa.

söndag 4 september 2016

Idag såg jag en livs levande råtta. Och lät min man ta ett författarfoto av mig. Gissa vad som var otäckast! Nej, inte råttuslingen, även om den var äcklig.

Jag befinner mig i lugnet efter en deadline och passar på att njuta av det lite. Promenerar, skriver, fotar lite, pillar med omslag till böcker som jag ännu inte hunnit skriva. Bakar scones! Å, vad lätt jag hade kunnat vänja mig vid det här men i morgon är det tillbaka ner i saltgruvan igen. Det är mycket jag vill hinna med innan året är omme [och det kunde man visst inte skriva påstår både maken och svenska akademin men hur kan det ordet inte finnas plötsligt när jag har använt det i fyrtiofem år?!?] och kanske rent av innan Bokmässan som är min mest synliga milstolpe på hösten. Om jag ska vara realistisk kommer det inte att hinnas med särskilt mycket innan Bokmässan för den är SNART och helgen innan jag åker till Göteborg ska här firas födelsedagsbarn och jag känner på mig att jag kommer att gå ner mig i Pinterest-träsket rejält i år. 


Det har framförts önskemål om ett söderhavsö-tema, nämligen. Och om man bara börjar nysta lite smått i ena hörnet av blogosfären visar det sig att det finns människor där ute som har bra mycket mer fritid än jag. Och som är bra mycket mer händiga än jag, dessutom. 


Men trots att jag vet att det jag eventuellt åstadkommer skulle passa bättre här kommer jag inte kunna låta bli att göra något kul med blå jello. Pinterest-träsket är knökfullt med tips och idéer, insprängda bland alla bottenlösa hål som man riskerar att försvinna ner i. Det är bara att vraka och välja. Hm. Ett vrak! Undrar om man ... 

Den här helgen är Konrad med i science fiction-författaren Patty Jansens megastora 99-cent science fiction och fantasy promo, stackars liten, alldeles ensam bland alla space cowboys, shapeshifters, zombies och vampyrer ... Han har förstås inte en chans i det sällskapet, men några köpsugna stackare har visst råkat klicka hem honom av bara farten. Kul för honom. Redan i veckan som kommer blir det promo igen, på Lazy Saturday Reads, trots att det blir på en onsdag den här gången. Sedan får det vara slut med promos för Konrad tills bok 2 är klar. September var det sagt. Det är inte troligt, men oktober skulle kunna gå om jag skärper mig. 

Jag försöker skärpa mig med mina osociala medier också och använde mitt gravt försummade twitter-konto för att förutspå årets julklapp i veckan. Eftersom ingen såg det där upprepar jag min spådom här. Självklart kommer tomten med en 4xKazoo-hållare i år, så att man kan jamma med polarna som de gör i  videon här nedanför. Själv önskar jag mig två. Och då har jag ändå inte polare så det räcker till en sådan där ...

söndag 28 augusti 2016

Tårta på tårta eller mycket vill ha mer

Är det inte underligt? Så fort man får något, så vill man ha något mer. Skriver man en bok, så vill man skriva en till. Får man en positiv recension så vill man ha en till. Säljer man en bok vill man sälja en till. Är man ledig en dag så vill man vara ledig en till. Äter man en chokladbit så vill man ha en till. Och så vidare.

Det som är nytt är att jag börjar vänja mig vid det här, acceptera det som sakernas naturliga ordning. Så har det inte varit alltid. Men jag måste säga att jag föredrar det här framför min gamla vanliga deppiga Cassandra-inställning: att något gott måste följas av något ont. Att något bra måste följas av något dåligt. Att ett lyckokast måste straffas med en olycka av minst motsvarande magnitud.

Jag vet inte vad som har föranlett den här oväntat positiva livsinställningen. Kanske en hjärntumör?  Ett obalanserat chi? Något i vattnet? Men jag tänker njuta av det så länge det varar. 

Medvind. Flyt. Ovant men skönt. Höstens hetaste trend, tror jag minsann!

Istället för att försöka förutspå vad som blir nästa trend tänker jag försöka vältra mig i allt som just nu bara funkar och blir bra helt utan anleding. Datorer som funkar. Kapitel som blir skrivna. Layouter som blir snygga. Bröd som jäser. Jobb som blir klara i tid till deadline. Kanske rent av förvänta mig mer av samma sak?

Det är en helt främmande tanke, men jag tänker testa den ett tag. Att när det är som allra bäst hoppas att det ska bli ännu bättre. För ärligt talat, visst kan det alltid bli bättre? Oavsett om man är på topp och får uppleva något helt overkligt coolt som man kanske har drömt om i hela sitt liv. Då kan man antingen bara njuta av stunden eller också hoppas på något ännu bättre. Som till exempel att någon kommer in med tårta på scen.

Jante kan dra åt skogen. Jag har deppat länge nog nu. Hit med min tårta!


söndag 21 augusti 2016

Något är så mycket bättre än inget

Förra sommaren lyckades jag på något förunderligt vis skriva 1000 ord om dagen som till slut blev ett helt råmanus (som jag av någon outgrundlig anledning inte har lyckats färdigställa än) men den här sommaren blev det inte så. Jag har förmodligen inte skrivit mycket mer än 5000 ord totalt på hela sommaren, i ett par rejäla ryck, fördelat på tre eller fyra olika manus. Men 5000 ord är bättre än inget.

Jag var tvungen att jobba igår, men idag har jag varit ledig och varit på utflykt och roat mig och haft lite quality time med man och barn. Inte dumt alls, faktiskt. Sommaren kom tillbaka och solen sken och glassen var god och jag lyckades nästan helt och hållet låta bli och stressa över allt jag egentligen borde ha gjort. En halv helg är mycket bättre än ingen helg.

Ett köksfönster på vårt utflyktsmål. Å, vad jag önskar att det här var mitt köksfönster! Men jag har i alla fall ett köksfönster och det är det inte alla som har. Ett köksfönster är bättre än inget köksfönster. 


Det är bara att acceptera att loppet är kört, att flera olika lopp faktiskt är körda och jag kommer inte hinna få ut Konrad 2 innan bokmässan och definitivt inte innan Patty Jansens megapromo nästnästa helg. Men vad bra det hade varit om jag hade hunnit det. Jag kommer inte heller hinna klart med den svenska utgåvan av Konrad 1 och definitivt inte släppa den andra romanceboken innan bokmässan, eftersom jag inte ens har börjat skriva den än. Förmodligen kommer inte heller någon av de många påbörjade eller åtminstone plottade novellerna bli klara innan dess. Heja mig, nej, inte speciellt. Men jag har ändå släppt två böcker sedan förra bokmässan (eller tre eller sex, beroende på hur man räknar) och det är definitivt bättre än inget.



söndag 14 augusti 2016

Gå och lägga sig tidigt? En mycket bra idé!

Livet, du kan vara lite av en utmaning ibland. Ärligt talat. Något av en uppförsbacke. 45 graders motlut. Ibland känns det som att du och John Blund har snackat ihop er om att lägga fälleben för mig. Som när ni väcker mig klockan halv fyra en söndagsmorgon, helt utan anledning. Hur tänkte ni då, egentligen?

Visst, de där första timmarna gick det ju bra. Över tvåtusen ord skrivna, i en rasande fart. Och på rätt bok och allt. (Eller en av dem, i alla fall.) Och flera gamla förfallna Måsten hann jag med efteråt, som äntligen kunde bockas av från Att göra-listan. Men sedan. När det blev morgon. När resten av familjen vaknade och ville ha en pigg fru/mamma. 

Not so much.

Hur trött jag än är, så är jag ändå på ganska gott humör. För jag fick en idé i går morse, mitt i tandborstningen. Och det kändes som att det skulle kunna vara en ganska bra idé, men jag var inte säker. I morse (natt) skrev jag ett par tusen ord, och det såg bra ut till en början men plötsligt körde jag fast och trodde att jag hade ställt till det för mig rejält. Sedan diskuterade jag saken med min man och hittade vad som verkar vara en bra lösning. Ett par sömnlösa nätter till så får vi se om det verkligen är det.

Goda idéer som funkar. Det är ett koncept som jag kan ställa upp på. Mer sådant, tack.
Min lysande idé? Ja, kanske det.