måndag 12 februari 2018

Februari, alltså. Man kan hålla sig för skratt.

Jag älskar att jobba hemifrån. Att ha ett eget företag är inte alltid roligt, i synnerhet inte i deklarationstider, men oj vad det är värt det att inte ha någon chef som kladdar på en vid kopiatorn.

Och för det mesta är det också nästan bara fest att vara frilansare. Nya spännande uppdrag månad efter månad, och är det något som inte är så kul så är det ju snart över och sedan får man jobba med något helt annat.

Det är lätt att invaggas i en falsk trygghetskänsla när uppdragen alltid kommer som på löpande band. Att tro att bara för att det alltid har varit så förut, så kommer det alltid att vara så i framtiden.

Men det behöver det ju inte.

Om jag fick ont i magen av att behöva ringa ett telefonsamtal i förra veckan är det inget emot hur ont i magen jag får av misstanken att jag kanske är på väg att förlora min främsta uppdragsgivare. Nästan hela min inkomst. Bara poff. Så var det tomt i plånboken. Kanske. Jag vet ingenting säkert i nuläget.

Pengar är en världslig sak, förstås, och inget som man ska låta styra sitt liv.

Men ekonomisk stress är något av det farligaste jag vet. Det var det som drev mig in i väggen förra gången och det kan mycket väl göra det igen.

Mitt mantra för dagen: Jag vet inte om det blir så. Just nu finns det inget jag kan göra, mer än vänta.

Hur många dagar i sträck kan en människa hålla andan, egentligen?

Det enda jag har skrattat högt åt den här veckan:


Deras serier är nästan alltid för smarta för att jag ska förstå dem, men den här begrep jag och jag försöker ha den i bakhuvudet när jag nu börjar det tröstlösa sökandet efter nya uppdragsgivare. Jag har jobbat som översättare i tio år! Något har jag väl att komma med, ändå?

Eller?

Suck!

måndag 5 februari 2018

Osynliga tanten med magsår


Vissa dagar finns man bara inte.  I alla fall känns det så. Mail och mess man skickar förblir obesvarade. Brev man skickar kommer inte fram. Automatiska dörrar öppnar sig inte. Bussen kommer inte trots att man kom i tid till busshållplatsen. 

Det borde vara skönt. Osynlighet är ju något jag har strävat efter i hela mitt liv. 

Själva osynligheten är inget problem. Men dess konsekvenser. 

Om man inte får svar på sina mail måste man  nämligen förr eller senare ringa. I telefonen!!!

Om de inte har svarat innan dagen är slut måste jag ringa i morgon, tänkte jag i onsdags.  Och i torsdags tänkte jag att de får veckan på sig,  så ringer jag på måndag morgon.  Och i morse tänkte jag att de kanske var borta förra veckan och då var det nog bäst att ge dem en chans att jobba sig genom inkorgen. Men nu börjar jag få slut på ursäkter. Snart måste jag lyfta luren. Slå numret. Tänka ut vad jag ska säga. 

När som helst nu. 

Ingen brådska. 

Jag har bara haft ont i magen sedan i onsdags.  


söndag 28 januari 2018

Stealth publishing är det nya svarta

Jag hade bestämt mig för att lägga ner allt som hade med skrivandet att göra, utom själva skrivandet. Det var planen. Lösningen på problemet som är icke-elastisk tid och allmän otillräcklighet osv.

Men om man bara skriver och skriver kommer man till sist till en punkt. När historien är färdig och inte behövs skrivas på mer. Det är förmodligen min favoritpunkt i hela skriveriet. Synd att man inte får uppleva den oftare.

Samtidigt är det en punkt som förpliktigar en smula. Man kan ju inte bara lämna bokskrället på hårddisken att sakta vittra sönder till ettor och nollor igen. Böcker är ju inte böcker om ingen läser dem.

Följdaktligen, bokrelease. Publish or perish!

Men om man nu inte ska hålla på och hetsa med promos etc, ragga recensioner och försöka pusha sin lilla bokdarling i händerna på alla man möter på trottoaren, så blir det inte mycket till release.

Det är inte så mycket spektakel som stealth.

Som en ninja glider jag ljudlöst in i den virtuella e-bokhandeln och smyger upp min bok på en hylla innan jag försvinner tillbaka ut i mörkret igen utan att någon överhuvudtaget märkte att jag var där.

Å ena sidan, ack så skönt att slippa all stress. Slippa sitta och glo på försäljningskurvan och förtvivla över uteblivna kioskvält. Slippa nojjan över recensioner som eventuellt kan innehålla något tvetydigt som kan uppfattas som kritik.

Å andra sidan ...

Ja, allt det andra då. Tystnaden som uppstår när tusentals läsare inte stormar till bokhyllan och slåss om varsitt ex av ens epos. Den kan lätt upplevas som öronbedövande. Tomheten när man har gjort något enormt, skrivit en hel jädra bok, och inte får någon som helst feedback. Skrev man då överhuvudtaget någon bok? Hände det, överhuvudtaget?

Alltså, jag är ju en sådan människa som är omöjlig att tillfredsställa i det här läget. För om någon läser och kommenterar en av mina böcker får jag panikångest och vill bara dö. Men när ingen läser blir jag inte heller jätteglad, ärligt talat.

Suck.

Den enda trösten är att den här bokreleasen var överstökad på mindre än en kvart och nu kan jag återgå till jobbet igen. Tänk så mycket tid jag kommer att spara på den här nya metoden. Tänk så många böcker jag kommer hinna skriva!

Som ingen sedan kommer att läsa, förstås ...

söndag 21 januari 2018

Dags att gå vidare. Men åt vilket håll?

Jag vet inte. 

Det är temat för veckan, tror jag. Vilse, förvirrad, trött och håglös.

Januari i ett nötskal.

Jag behöver ta mig i kragen och jobba på, kämpa för att åstadkomma en förändring i det här livet som jag inte står ut med längre, men det är svårt när man inte vet åt vilket håll man ska dra. Om det inte står varken PUSH eller PULL på dörren kan det vara helt omöjligt att ta sig genom den.

I alla fall om man är klumpig som jag.

Jag knäar under sömnlöshet och hopplöshet och längtar efter något ospecificerat som förmodligen aldrig kommer. En bra dag. En lottvinst. Ett kärleksbrev. En bokidé som håller längre än det tar mig att skriva ut synopsis.

Saker som jag aldrig kommer att få uppleva för 500 poäng, Alex.

En hel lång vårtermin ligger framför mig och jag känner en massiv opepp. Villintevillintevillinte, som en trotsig femåring. Det är för svårt och kommer ändå inte bli bra. Mottot som jag har levt hela mitt liv efter, när jag tänker efter.

Skärpning, kärring. 

Gör något. Skriv något. Bli något.

Men snälla sluta skriva samma jävla blogginlägg vecka efter vecka.

söndag 14 januari 2018

Skrivfasta

Halva januari är förgången och inte ett ord har jag skrivit. Bara jobbat, jobbat, jobbat och sedan ägnat helgerna åt hus och hem och man och barn. Det är bra, måste jag ständigt påminna mig. Det här är rätt prioriteringsordning, det här är förnuftigt, det enda rätta, The Right Thing To Do (tm). Det är så här det är att vara vuxen. Men min inre skitunge sitter och tjurar i ett mörkt hörn och om jag inte passar mig kommer hon att ta en sax och strimla allt i min garderob när jag minst anar det. Eller hugga den i ryggen på mig, kanske. Min inre skitunge har en del issues, om man säger så.

Jag försöker låtsas som att det kan ha sina fördelar att gå vecka efter vecka utan skrivtid, att jag hinner tänka så mycket på mina historier att när jag väl får tid att sätta mig och skriva kommer texten bara att flöda ohindrat timme efter timme.

Men det finns ju också alltid en risk att jag helt glömmer bort hur man gör. 

För att inte helt tappa kontakten med bokvärlden läser jag en del, böcker som gör mig enormt peppad får mig att må pyton. Det kan vara så att jag börjar närma mig kärnan i problemet som är jag och det är ju aldrig kul. Kanske är det någon slags medelålderskris? Typiskt att man ska vara en kärring och därför inte kan få krisa medelst en fräsig röd sportbil utan måste nöja sig med smärtsamma självinsikter. Förmodligen det närmaste jag kommer penisavund i den här existensen.


Frågan är om jag äntligen har blivit vuxen nog att kunna ha lite pli på den där inre skitungen, så att jag lugnt kan fortsätta skriva när den här fasteperioden är över utan dampiga anfall och självdestruktivt beteende, om jag kommer att kunna pressa mig igenom all sorg och bitterhet som de här nya insikterna väcker och komma ut på andra sidan av det på något vis. 

Hur det nu kan se ut där.

Jag vet inte, kanske är det en hjärntumör eller förklimakteriet eller något, men det finns också en liten, liten chans att jag håller på att, flämt, bli vuxen.

Nej, det är nog tyvärr så att jag behöver få lite skrivtid snart. Kärringen håller ju uppenbarligen på att helt tappa koncepterna.

söndag 7 januari 2018

Alla dessa o-dagar som kom och gick, låt mig gissa, det var livet?!

Alla de här dagarna som aldrig blir. När man blåser hela dygnets ork och energi på en dum datorgrej redan efter frukost och sedan bara vill få gå och lägga sig precis hela dagen. När man har cirka 25 grejer på Att Göra-listan och bara sitter och tjurar istället, med huvudvärk och ledvärk och och fan-vad-jag-är-less-på-det-här-värk precis överallt.

De dagarna kan jag klara mig utan.

Jag vet inte om det är fullmåne eller något, men alla i hushållet har varit på synnerligen dåligt humör  på sistone och det ger en synnerligen taskig stämning som jag inte vet hur jag ska vända. 

Att jag är grinig begriper jag ju. Jag har inte skrivit på flera veckor och då blir det alltid så här. Men de andra? Speglar de bara min frustration? Drabbar skrivabstinensen hela familjen? Borde jag söka upp någon FörfAnon-lokalavdelning åt dem?

Eller så borde jag se till och bli klar med min nuvarande översättning i tid att hinna få en skrivdag eller två i skarven innan nästa. Mmm ... skrivdag ..., som Homer skulle ha sagt. Men på det humör jag är idag hade det väl bara blivit en mecka-med-den-djefla-datorn/nätverket/routern/externa-HD:n/annan-dum-dator-grej-dag och när jag väl har fått teknologin att funka är det dags att återgå till det avlönade arbetet igen.

Universum och dess vinkar alltså, aldrig fattar jag väl dem.

Jag kan ändå inte bestämma mig för vad jag skulle skriva, om jag finge chansen, så det är kanske lika bra att jag ingen skrivtid har. För varje morgon vaknar jag med en ny plotbunny i huvudet, känns det som. Nu när jag inte hinner skriva något och kan konstatera att det där höll inte eller det där blev inget bra börjar de föröka sig i sann kaninfart. Min skrivhjärna börjar kännas som bröderna Marx hytt på båten över Atlanten.



I morgon borde skolan börja igen, men se det gör den inte, för minstingens frilansfientliga plugg inleder terminen med inte bara en utan två studiedagar. Jag försöker att inte tänka på hur mycket jobb jag har kvar innan deadline och fröjdas över två dagar till utan väckarklocka.

Dagar eller o-dagar, det återstår att se.

söndag 31 december 2017

Slutet är nära, äntligen

Sista dagen på året, sista bloggposten och jag försöker att inte tänka på allt jag hade planerat att ha hunnit med innan den här dagen infann sig.

Det blir, som någon redan har konstaterat, aldrig riktigt som man har tänkt sig. Jag försöker att inte deppa ihop över det, utan tyglar förväntningarna tills det knappt finns något att bli glad över längre. Kanske inte helt lyckat.

Men ett nytt år. Det känns ändå lite lovande. En nystart. En ny chans att börja på ny kula och se om nästa grej kanske kan vara det som gör att allt vänder.

Spoiler alert: det är det förstås inte.

Det blir alltid ganska precis som det har varit eftersom jag alltid kommer att vara samma person som jag alltid har varit. Det enda någorlunda nya är väl att jag inte tänker avge några nyårslöften i år heller. Inte besluta mig för att i år ska jag minsann ...

För det ska jag ju inte.

2018 blir förhoppningsvis ungefär som alla andra år. Jag håller tummarna för lite goda nyheter och glada överraskningar och försöker stålsätta mig inför de dåliga nyheterna och snubbelstenarna som säkerligen ligger på lur under de kommande tolv månaderna. Hoppas innerligt att det positiva uppväger det negativa.

Mina mål för året handlar om grunderna. Se till att få tillräckligt mycket sömn. Äta ordentligt. Ta en promenad när tillfälle ges. Städa ur ett skåp eller en byrålåda då och då och slänga hälften, minst. Försöka göra mindre saker, men göra det bättre. Kanske ha en tomatplanta på balkongen istället för en hel odlingslott. Skriva en bra bok, istället för sju dåliga. Jobba lite mer varje dag (10 minuter? En halvtimme?) och hoppas att det gör skillnad i plånboken. Ägna mig lite mer åt man och barn än jag har gjort de senaste åren.

Kan jag göra allt det här i ett helt år (eller åtminstone en del av det) kanske jag rent av kan hoppas på att ha åstadkommit lite varaktiga förändringar nästa år vid den här tiden.

Om inte annat kommer då en ny chans att börja på ny kula, vända blad, torka av griffeltavlan med en våt trasa och dra det första strecket med en ny, vit krita.

Nu står maken i köket och lagar smarrig nyårsmiddag och sedan lär det väl trots ösregnet smälla som i downtown Beirut när vapenvilan har brutits mellan halv tolv och halv ett. De har byggt hus på vången strax intill där folk brukade stå och skjuta upp sina raketer, så nu för tiden blir det mer närproducerade smällar med lock för öronen och ekon mellan husväggarna när mina mindre omdömesgilla grannar står i porten och skjuter snett ut på gården.

Tack och lov har vi tjocka betongväggar och balkongen åt andra hållet. Aldrig har jag väl varit så glad över vår utsikt över parkeringsplatsen. Och brandsläckaren!

Ja, ja. Same procedure every year, James. Personalen på handkirurgen får förmodligen lika lite sömn i natt som jag. Stackars satar.

Fireworks by Eric Hamiter, on Flickr