söndag 17 september 2017

Frågan är nu bara om man kan ha med sig skrabbelucker som biogodis

September är en tuff månad. För tidigt på terminen för att vi ska ha hunnit komma in i några som helst rutiner, för oförutsägbart väder för att man någonsin ska känna sig helt trygg när man lämnar hemmet, och alldeles för mycket att göra för att en sengångare som jag någonsin ska känna att jag har en chans att hinna med.

Nu är i alla fall båda födelsedagskalasen överstökade och det var lindrigt i år. Vi gjorde nästan ingenting själv utan lejde ut kompiskalaset till Prison Island där ungarna fick vara lite fångar på fortet i en timme och sedan käka korv och godis. Inget av barnen hade varit där förut, så det blev rätt lyckat, även om tävlingsinstinkerna som vanligt hotade med att göra så att ingen fick det minsta kul. 

Om jag kunde begripa vad de ska vara bra för. Ingenting blir roligt om man ska tävla hela tiden. Om man absolut måste vinna innebär ju det att man så väldigt gärna vill att ens vänner ska känna sig som förlorare. Det kan jag inte alls förstå. Jag skulle mycket heller komma sist än först.

Tur för mig det.

Familjekalaset var heller inget märkvärdigt, men jag lyckades ändå stressa upp mig över maten som trots det blev helt ätbar och lagom mycket. En vacker dag kanske jag lär mig hur man lagar mat till fler än fyra personer utan att drabbas av panik, men det var inte idag. Och det är bra att jag kan öva med med bara utflyttade barn som gäster (plus en flickvän) för det är inte alls lika jobbigt som med främlingar, förstås.

Nu är det ett halvår till nästa födelsedag och det är nog ganska lagom länge för mina franska nerver. Men först blir det förstås jul.

Och det ska vi inte tänka på just nu!

Istället ska vi tänka på maratondagen som morgondagen blir, tack vare att jag har fått för mig att vi visst hinner till och orkar med att se Peter Pan på Spegeln, i en inspelning från National Theatre i London. Vi måste gå tidigare från minstingens teater-kurs, men jag tror att det kommer att vara så värt det. Det verkar vara en riktigt maffig uppsättning! Jag har bara varit på Teater på Bio en gång tidigare men det var så himla häftigt. Det är verkligen det perfekta formatet, att få en teaterupplevelse med allt vad det innebär men samtidigt få komma skådespelarna riktigt nära och kunna uppfatta mimik och detaljer på samma sätt som på film. (Vad Helen Mirren kan åstadkomma med bara ett höjt ögonbryn ... Suck.)

Jag begriper inte att teatrarna inte passar på att filma sina uppsättningar och sedan sälja dem på dvd till de otvättade massorna, i synnerhet de som spelar barnteater. Minstingen vill gärna se en film om och om igen om han gillar den, vilket han nästan alltid gör, och han blir alltid så frustrerad när vi har varit på teater och han inte kan få se föreställningen igen och igen.

Visst, jag fattar, det är en del av grejen med teater, att det är något som skapas i stunden mellan scenen och publiken, bla bla bla, men jag äääääälskar att se teater på tv och tänk om jag kunde ha fått se de där legendariska uppsättningarna på Broadway eller i East End som jag missade pga att jag bor i fel världsdel och inte är rik som ett troll. Vad jag skulle ha gett för en riktigt proffsig inspelning av Hamilton, t ex. Och jag är nog inte ensam. Och teatrarna som klagar på att de har så dåligt med pengar. Se där, nu löste jag världsproblemen, igen!

Men en gång är bättre än ingen gång, och i morgon får jag gå på teater på Londons South Bank, fast på Stortorget i Malmö. Globaliseringen är inte all bad, alltså. Om jag kunde begripa vad alla bråkar om ...



söndag 10 september 2017

Ångest är min arvedel

... och det jobbiga, pressade, andnödiga nästan-panik-ångesttillståndet dröjer sig kvar och gör hela livet så fruktansvärt mycket svårare än det behöver vara. Det är frustrerande men jag väljer att inte kämpa mot det. Istället gör jag mitt bästa för att slappna av och glida med strömmen och försöka lyssna på kroppens signaler.

Än så länge säger den bara NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!

Jag kommer behöva något lite mer konstruktivt i kritikväg om jag ska kunna göra något konkret, ärligt talat.

Helgen har varit en kombination av ångest och Hjälp, det här klarar jag inte på lördagen och en riktigt vacker nästan-höst-dag med promenad i bokskogen och fika i solen och kvalitetstid med man och barn (ett av dem i alla fall, den andre får jag inte träffa förrän nästa söndag). Igår när minstingen skulle övernatta i skogen med sin nya friluftsaktivitet ösregnade det hela dagen och övernattningen ställdes in. Men idag sken solen och det var rätt så varmt och det var perfekt timing eftersom jag knappt hade varit utanför dörren på hela veckan.

Promenader är en bra idé. Man ångrar aldrig en promenad, sa ingen någonsin. Men jag tänker börja. Både att säga det och att promenera mera. Jag tänker så bra när jag går.

Synd att det inte funkade med gåbandet under skrivbordet. Vad jag skulle ha fått gjort om jag bara inte hade varit på väg att trilla och bryta lårbenshalsen precis hela tiden.

Nu är det tre veckor till Bokmässan och jag har inte börjat räkna ner riktigt än. Det är ett par barnkalas som ska klaras av först och sedan kommer jag inte att ha tid att förbereda mig. Jag tänker bara slänga ner lite av min helsvarta garderob i en väska och hoppa på ett tåg till Gbg. Det ska bli så himla skönt med fyra dagars total ego-tripp, bara göra precis vad som faller mig in. Läsa, skriva kanske, lyssna på intressanta samtal.

Och så hoppas, hoppas, hoppas jag att jag inte råkar få med mig ångesten på tåget. Om det är något som de kommer ha tillräckligt av i Gbg just den helgen kommer det att vara negativa känslor. På min packlista: kläder, linser, iPad, ångest, skygglappar.

Samtidigt vill jag inte att mitt lilla ångestmonster ska plåga familjen när jag är bortrest. Kanske kan jag låsa in den i ett skåp på centralen?

söndag 3 september 2017

Känd från TV

Hoppsan, ännu en söndag passerade visst utan att jag riktigt märkte det ...

Veckan har varit lite rörig men läget är fortfarande någorlunda under kontroll. Underligt nog har jag haft mer ångest än på länge, till synes utan anledning. Det känns inte bra, i synnerhet inte just nu när jag har årets förmodligen mest krävande månad framför mig.

Jag jobbar en del, men har svårt att koncentrera mig. Jag skriver nästan ingenting, men tänker på mina historier nästan hela tiden. Kanske vore det bättre att ta ett par, tre, dagar och bara skriva av mig? Törs jag det?

Törs jag låta bli?

Jag har förstått att temat för mina kaotiska nätter är just det - kaos. Katastrofer och krig och död och elände. Käckt. Är det något som jag känner på mig är på väg eller är det något som jag kommer att framkalla med min ångestframkallade förvirring? Höna eller ägg, den eviga frågan.

Fast här hos mig är svaret alltid ägg. På frågan vad jag ska äta till lunch, vill säga. Jag har Zuckerbergat min arbetslunch till två mackor med stekt ägg, precis varenda jävla dag. Det är lagom mycket och lagom nyttigt och så slipper jag lägga några besluts-resurser på det. Jag har redan tidigare anammat hans garderobsfilosofi och har bara likadana kläder så att jag kan se likadan ut varje dag och slipper grubbla över om något matchar eller skär sig. Jag har shoppat lite inför Bokmässan: två svarta klänningar och en svart kofta. Suck, Sandra. Jag hade verkligen bestämt mig för att köpa något i en annan färg, men det slutar alltid med svart. Alla andra färger gör mig så synlig. Jag kanske borde testa greenscreen-grön?

För övrigt har jag under veckan upplevt mina 15 minuters berömmelse, när mitt namn skymtade förbi i vitt ton-i-ton-med-bakgrunden i säsongspremiären av Babel. Ujujuj, sådant hände aldrig när jag översatte Harlequin-böcker! Nu kan jag i alla fall skriva dit "Känd från TV:s Babel" på mina visitkort. På baksidan. Med kulspetspenna. Nej, det får nog bli blyerts. Jag vill inte att någon ska tro att berömmelsen har gått mig till huvudet.



söndag 27 augusti 2017

Natti natti

Ännu en vecka har gått och om jag inte visste bättre hade jag trott att jag kommit in i någon slags rutiner. Jag är i fas med jobbet, har gjort en del framsteg med skriveriet, har tvätten och städ-stöket någorlunda under kontroll och har gjort alla måsten på min Att göra-lista. Och klockan är inte ens läggdags riktigt än.

Det måste vara den där solförmörkelsen som jag har hört så mycket om. De brukar ställa till med en massa underligheter, sägs det. Till exempel bör man inte köpa några växter ... 

Även om mina dagar har varit ovanligt produktiva på sistone så har jag fortfarande underliga drömmar som gör att jag sover dåligt och sedan går omkring och gäspar precis hela dagarna. Det är fortfarande inte helt klart vad mitt undermedvetna försöker säga mig. Det brukar annars vara så väldigt rakt på sak, när jag är stressad så drömmer jag att jag håller på att missa tåget, typ. En stor klocka tickar ner i bakgrunden medan jag rusar från rum till rum och försöker klura ut vad jag behöver packa.

Men nu är det inte så givet. De här drömmarna känns mer som att det är en prao i hjärnkontoret som har vällt omkull en hylla med blandade minnen och intryck och fantasier och febrilt försöker skyffla upp allting från golvet innan någon märker vad som har hänt, huller om buller i ett totalt kaos. Kanske är det en hjärntumör.

Kanske är jag bara trött.

Men än är det inte läggdags och eftersom jag inte förrän i allra sista minuten har börjat läsa The Watchmaker of Filigree Street måste jag hetsa mig genom den innan den ska vidare till nästa person på bibliotekets reservationslista. Jag har läst ungefär 1/3 än så länge och har ingen som helst aning om vad jag tycker om den. Om det inte hade varit för det snygga omslaget skulle jag ha släppt den för länge sedan. Om det inte var för det snygga omslaget skulle jag överhuvudtaget aldrig ha börjat läsa den. När det gäller böcker är jag hemskt ytlig, tydligen. Så om ni ursäktar mig så drar vi oss tillbaka tidigt i afton, klockmakaren och jag. Vi behöver ta oss genom rätt många kapitel innan det nattliga kaoset återupptas.

Suck!

Typiskt praoelever ...

söndag 20 augusti 2017

Nu har det varit sol länge nog, bring on the pannkaka!

Ännu en vecka till handlingarna. En ganska hyfsad sådan, bortsett från underliga mardrömmar som jag inte alls begriper. Därför har jag inte gjort särskilt många knop den här helgen, utan mest försökt vila och komma i ordning inför hösten. Nästa vecka drar det igång med aktiviteter (inte jag, minstingen) och bortakvällar (inte jag, maken) och sedan är det bara några minuter (läs: en månad) tills det ska fyllas år (inte jag, minstingen) och sedan är det bokmässa (jag, jag, jag!!!) och sedan hinner man väl inte mer än hem och packa upp alla bokkassar innan det är jul. 

Tiden går fort när man är gammal, även om man inte har särskilt roligt.

Sommaren kan väl också läggas till handlingarna även om det brukar komma lite finväder nu när skolorna har börjat. Jag kommer ändå inte att märka av det, där jag sitter och jobbar. Även om jag sitter vid ett fönster så har jag en inglasad balkong utanför fönstret och utanför den står byggställningarna kvar ett tag till. Utomhus känns väldigt avlägset.

Jag greps av en stark längtan efter vildmarken häromveckan. Det måste ha varit något jag läste, det brukar det vara. Som tur var hade jag varit med om det förut och jag lyckades sitta på händerna istället för att lägga alla pengar jag (inte) har på vandrarkängor och diverse outdoors-prylar. Det har bara gått en vecka eller så, men impulsen att bege mig ut i skog och mark har redan släppt. Det är snabba vändningar nu. Tack och lov. Där är så mycket myror utomhus och det är kallt och blött och blåsigt och vildsvin är farliga och jag var aldrig någon scout. 

Den stackars minstingen kom inte lika lindrigt undan, tyvärr. Han är numera Strövare inom Friluftsfrämjandet och ska övernatta i vindskydd ute i skogen redan på andra utflykten. Han lär väl vara Davy Crocket innan terminen är slut, om det är någon som minns honom. (Jag är inte ens säker på att jag gör det, när jag tänker efter ...) Stackars barn. Dessutom anmälde jag honom till en gitarrkurs, men på Kulturskolan är tack och lov köerna så långa att han inte riskerar att komma in.

Det ska bli skönt när det börjar mörkna där utanför och jag blir lite deppig och slö och inte får för mig så mycket dumheter hela tiden. Det är så jobbigt när tankarna hela tiden far som en flipperkula från det ena till det andra. Jag behöver vara lite lagom nu, så att jag kan få något vettigt gjort. Att Göra-listan börjar se ut som ett officiellt EU-direktiv.

söndag 13 augusti 2017

I mitt nästa liv behöver jag lära mig att uttrycka mina känslor

En konstig varken/eller- eller kanske snarare både/och-vecka (i själva verket blev det två veckor eftersom jag inte hann blogga förra helgen) när jag både jobbat och varit ledig och både haft gäster och varit bortbjuden, både stressat och tagit det lugnt, både mått pyton och sovit för lite och sedan vilat och återhämtat mig så det knakade i fogarna. En sådan där vecka när det är bäst att ingen frågar hur jag mår, eftersom jag verkligen inte har någon som helst aning.

Men nu är både/och-veckan över. Och sommarlovet är över. Och semestern och det omständiga fönsterbytet och allt det där andra, amen. Nu är det tillbaka till vardagen och ställa väckarklockan som gäller. Suck. Jag kan vakna hur tidigt som helst när jag är ledig och det gör mig ingenting alls, det är inte det. Men jag mår så fruktansvärt dåligt av att bli väckt innan jag har hunnit sova färdigt. Hjärnan måste hinna städa undan alla mardrömmar och stressdrömmar innan jag slår upp mina blågröna, annars går jag omkring med den ångesten och paniken precis hela dagen.

Och det blir faktiskt ingenting bättre av. Allting jag gör går ut på att undvika stress, reducera ångest och försöka kväva paniken som flammar upp när man minst anar det.

Ibland blir det till att sitta hemma trots att solen skiner ute -- trots att folk tjatar på en att man borde gå ut och få frisk luft, göra något och njuta av det vackra vädret -- för att det finns så mycket utanför lägenhetens dörr som får adrenalinet att pumpa och andningen att bli ansträngd. Och det är ok, faktiskt. Nu när hela världens underhållning finns tillgänglig i mobilen dygnet runt lider jag inte av att vara instängd. Jag var ett sådant barn som satt och tittade på testbilden i timmar varje dag, i väntan på att tv-sändningarna skulle komma igång. Nu behöver jag inte göra det längre. Nu kan jag till exempel titta på det här.




Och det blir faktiskt väldigt mycket bättre av. 

söndag 30 juli 2017

Slutspurten

Nu är det bara en vecka kvar på semestern. Ja, inte min semester, alltså, för den tog slut för länge, länge sedan. Men makens och i förlängningen även minstingens. Sedan blir det jobb/skola igen och jag får arbetsro här hemma. Jag är verkligen otroligt lättdistraherad och inte ens det faktum att jag har eget rum har underlättat koncentrationen på sistone. Det ska bli spännande att se om jag kan öka produktiviteten när jag så småningom blir ensam hemma på riktigt. Och spännande att se om jag i så fall kan göra något med den extra tid eller extra ork som det skulle generera.

Jag har ju en hel del saker som jag skulle vilja göra, men är väldigt dålig på att få saker och ting gjorda. 

Inför sommarlovet började jag skriva upp alla tänkbara utflyktsmål som vi diskuterade på en whiteboard i köket. Det blev en ganska lång lista, sådant som vi har gjort innan och ville göra om, sådant vi aldrig gjort men gärna ville pröva, något jag läst om i tidningen, något jag sett på Facebook, osv. Man behöver aldrig ha tråkigt om man har Staycation i Malmö-området, med hela Skåne och Själland inom dagsutflyktsradien.

Men därifrån till att faktiskt komma ut genom dörren och sticka iväg på någon av alla de där utflykterna ... Huj.


För 23 år sedan flyttade jag till Malmö och den där första sommaren promenerade jag en hel del nere vid kanalen med min förstfödde, eftersom vi bodde där i närheten. Då såg vi de där trampbåtarna som man kan hyra och jag lovade att vi skulle testa det någon gång. Det gjorde vi aldrig. Men i torsdags tog jag ledigt för att inte missa vad som såg ut att bli den sista sommardagen på sommarlovet, och vi stack in till stan och hyrde en trampbåt en timme. Inte med den förstfödde sonen, utan med den sistfödde, men bättre sent än aldrig, kanske?

Ingen plurrade och ingen led skeppsbrott och efteråt blev det fika och värre saker kan man minnas när man ser tillbaka på en sommar. Och det tog bara 23 år från idé till genomförande.

Bara en vecka kvar av sommaren nu. Kan det hinna bli något minne till?