söndag 26 mars 2017

Och vad sjutton är klockan egentligen?

Det där med att helger ska vara tid för återhämtning och vila ... det har jag inte riktigt fått kläm på. Men idag hann jag i alla fall med en låååång promenad i vårsolen som värmde på riktigt och det var nog veckans höjdpunkt. Minstingen fick glass och gick i bara T-shirten sista biten. Kanske är det så att vintern faktiskt är över? Jag törs i alla fall inte slänga vinteroverallen för då blir det väl snöstorm i nästa vecka.

Sömnen har det varit lite si och så med under veckan som gått. Vinterns hosta som drabbat maken hårt har även gått hårt åt mig även om jag lyckats undvika att bli smittad. Natten till igår drabbades jag dessutom av att en stor bit av skeendet i fortsättningen på min barn-scifi lossnade ur hjärnbarken som ett gigantisk glaciär som kalvade av ett isberg så att det skvätte isbjörnar åt alla håll. Då är det ju helt hopplöst att somna om, ärligt talat. Jag gick upp och skrev ett par timmar istället. Vila får man väl göra i graven, eller något åt det hållet. Det gäller att smida när järnet är glödande hett. En helt ny karaktär dök upp och förde med sig en massa kul grejer som dessutom gjorde att det blev uppenbart vem som ska vara huvudperson i bok 3. Det känns helt underbart, men huj vad trött jag var igår.

Det har blivit en del skrivet under hela veckan, lite här och lite där, inte enbart nattetid. Men jag är noga med att inte kolla hur många ord eller se hur långt det är kvar. Jag märker ju när det tar slut, liksom, och det att se hur långsamt mätaren närmar sig målet är så himla nedslående när jag jobbar på så många olika grejer. Min nya idé från förra veckan kan ha tagit en ny vändning, men jag vet inte om det blir genomförbart förrän tidigast i morgon. Hmm. Fortsättning följer.

Jag är vid förhållandevis gott mod, lite små gråtattacker då och då, bara. Att bara knata på och inte känna efter så mycket är helt klart det nya svarta. Nu är ju ljuset tillbaka och kommer värmen också så ska det nog snart kännas bättre. Och så har jag köpt tågbiljett till Vimmerby om en månad och det är så mycket lättare att hålla balansen när man har något att fästa blicken vid. Jag skulle så gärna ha något mer färdigt innan jag åker dit, men det är nog inte realistiskt. Inte om jag ska sova någon gång under april månad.

Snart, Astrid, så kommer vi och hälsar på dig igen!


söndag 19 mars 2017

Ja, det kanske ösregnar där ute, men inom mig skiner vårsolen. Eller också håller jag på att bli sjuk.

Det där med att skriva en liten stund varje dag är ju en lysande idé. I synnerhet om man inte kollar på mängden ord och stirrar sig blind mot målet utan bara skriver, ett kapitel i taget. Så fort jag inte är helt säker på hur jag ska gå vidare växlar jag till en ny bok. Eftersom jag har flera olika böcker i produktion just nu har jag alltid något att jobba med. Skrivkramp är för losers med självdiciplin och fokus som kan koncentrera sig på ett projekt i taget. Ha! 

Nackdelen med de många böckerna är att det känns lite som att jag aldrig kommer att bli klar med någon av dem, men eftersom jag har avskaffat deadlines är det inte längre något problem. Himmel och pannkaka vad skönt det är att ha kommit igång med skrivandet igen. Vintern har varit alltför lång!

Och så är det ju det här med den rastlösa idésprutan långt in i hjärnan som hela tiden vill börja på nya projekt. Det är ju enormt tacksamt att ha en sådan, missförstå mig rätt, men ack vad olycklig jag blir av att hela tiden vilja en massa som jag helt enkelt inte kan. Frustration, det är min arvedel, ärligt talat.

Trots att jag vet att jag inte kan, trots att jag förstår det orimliga i att försöka lära mig en ny färdighet from scratch (det tar kanske inte 10 000 timmar men det är inte heller gjort i en handvändning) bara för att kunna förverkliga ett litet sidoprojekt så kan jag inte sluta vilja. Jag försöker lirka med dumhjärnan, försöker hitta en kompromiss så att vi båda två kan bli nöjda, men till sist slutar det alltid med att jag sitter och kollar på Youtube-tutorials för absolute beginners.

Det är så uppenbart vem det är som inte bestämmer här i kroppen.

Men solen skiner och jag har bytt till nya vårjackan så idag tänker jag inte deppa över det. 




söndag 12 mars 2017

Det där med att tycka att pengar är en världslig sak ... Jag jobbar på det.

Våren är här, men är det något att glädjas över, ärligt talat? Nä, menar väl det. Ännu ett år äldre har jag tydligen blivit för gammal för att orka bli ledsen över att åren går och nöjer mig med en liten uppgiven suck. 

*suck*

Och sedan går livet vidare. Jag befinner mig i skuggan av en deadline, komma-i-kapp-dagarna som alltid infinner sig när jag har skickat in en översättning, och njuter av lugnet eller vad man nu ska kalla det. Tystnaden som fyller lägenheten när alla sitter framför varsin skärm och ingen interagerar med någon annan i familjen. Lugn är kanske inte riktigt ordet jag är ute efter. 

Jag gör ett nytt försök med att få in skrivandet i vardagen nu när jag börjar om på ny kula, testar att kartlägga precis varenda minut jag jobbar för att se om det inte går att klämma in ett skrivpass om dagen. Jag tror att det kan vara vägen till framgång, att inte stirra sig blind på målet, den färdiga boken, och ständigt stirra på word-count-mätaren som sakta, sakta fylls med grönt utan bara harva på, ett kapitel om dagen. Förr eller senare blir det en bok. 

Jag har läst den här tråden på Kboards och kollat på den här snubbens Youtube-klipp med stor behållning och hoppas att deras produktivitet ska färga av sig lite på  mig. Framför allt det Nicholas Erik skriver om att utmaningar och storvulna mål nästan bara leder till misslyckanden och ångest känner jag verkligen igen mig i. 

Nu har jag inga deadlines för det privata skrivandet längre. Jag skriver när jag kan och ska försöka kunna en liten stund varje dag. Tjugo minuter räcker långt. Går det inte så går det inte och då tänker jag inte dra på tagelskjortan för det. Det blev kanske bara två nya kapitel den här veckan men att jag överhuvudtaget har hunnit skriva veckan innan deadline är ju ärligt talat något som borde uppmärksammats i rikstäckande media. Då kan jag ju inte gå omkring och deppa för att jag inte skrev de andra dagarna. 

För övrigt har jag börjat Hemnet-knarka igen. Jag är ute efter ett hus med vackra omgivningar och gott om plats för hela familjen för inte mycket mer än köpgränsen på mitt kreditkort. Än så länge har jag inte hittat något men skam den som ger sig.



söndag 5 mars 2017

Det, eller en bit chokladtårta, för nu drar födelsedagssäsongen här i hushållet igång igen.

Det finns inte mycket att fröjdas över i sitt inre these days. Världsläget, vädret, de nära relationerna ... Det går käpprätt åt skogen med alltihop. Och jag känner att det blir svårare och svårare att inte låtsas om det. Visst är det svårt att veta var man befinner sig på en längre tidslinje/utvecklingskurva när vi är mitt uppe i det, men jag tycker nog att det känns som att vi lever i början av slutet. Inget att se fram emot, bortsett från en lång utförsbacke ner i dystopin.

Folk skjuter på varandra i min så kallade hemstad, det har de gjort ett tag nu men den här helgen var det på min gata och det mest uppseendeväckande med det är inte att någon blev skjuten och dog där jag brukar snedda över gatan om jag gått förbi brevlådan på vägen till ungarnas skola. Nej, det mest uppseendeväckande är nog att jag inte ens blev upprörd. Varför skulle de inte skjuta på min gata för? De skjuter ju i alla andra stadsdelar. Och det är ju inte ett dugg farligare att bo här idag än det var i förrgår, innan skottlossningen. Så varför skulle jag vara räddare idag?

Men avsaknaden av ångestpåslag beror nog inte så mycket på något sunt förnuft som på en nattsvart uppgivenhet. Vad spelar det för roll? Kanske är en pistolkula den enda vägen ut ur gettot när trisslotterna och skrivandet inte levererar? Kanske spelar ingenting jag gör egentligen någon roll? Det här förbaskade ekorrhjulet verkar ärligt talat inte leda någonstans, oavsett hur fort jag springer. 

Och visst vill jag flytta härifrån, det ville jag redan innan kulorna började vina om öronen. Men jag kan inte. Och även om jag kunde så har jag lärt mig av mor min att det blir inte bättre på det nya stället. Den man är har man alltid med sig som de inte sjöng i Fem myror men de borde ha gjort det. Gräset kanske är grönare på andra sidan, men bara tills jag kommer dit. Då gulnar det snabbt. Mentalt svedjebruk, det kunde blivit min OS-gren om jag inte sedan länge hade lämnat amatörstatusen bakom mig.

Nej, världen är på väg att gå under, det är bara så det är och ni hörde det inte här först, försök inte ens. Det enda man kan göra är att mata den uttråkade och frustrerade hjärnan med underhållning så att den tiger. I torsdags testade jag en ny grej, nämligen Teater på bio. Vi såg Helen Mirren i pjäsen The Audience på National Theatre i Londons West End -- fast på bio här hemma i Tombstone Malmö och det var alldeles, alldeles underbart. Historielös som jag är var det tur att jag redan sett The Crown så att jag fattade något som helst, men det hade nog varit rätt så häftigt ändå. Helen Mirren är ju ändå Helen Mirren, även om hon uppträder framför en hjärndöd loser som jag.

Vita brevis, ars longa. Det är den enda tröst jag kan ge någon idag.

söndag 26 februari 2017

Äsch, vem försöker jag lura?


Skulle jag sluta skriva? Och bygga lego istället eller lära mig att virka eller linedansa eller något annat på fritiden? Skulle inte tro det, nej. Det är ju skriva jag vill göra. Även om det tar knäcken på mig ibland (läs: nästan alltid). Men det är ju så himla värt det när man äntligen tar sig i kragen och sätter sig och skriver. Visst, boken skulle ha varit klar förra året, men jag kan inte tänka på det för då blir jag bara ledsen. Den blir klar när den blir klar. Och i dag är den tretusen ord närmare att bli klar än den var igår. 

Det här är de första tretusen orden jag har skrivit på det här bokeländet på evigheter, och de blev verkligen kassa. Ganska eländiga, om man ska vara helt ärliga.

Men de blev. 

Och som Neil Gaiman sa någon gång. On a good writing day, nothing else matters. Det han inte sa var att även on a pretty crappy writing day så bryr man sig inte speciellt mycket om allt annat elände i världen. För känslan av att ha skrivit, den är bättre än nästan alla andra känslor jag vet. 

Jag behöver skriva klart den här boken, så är det bara. Inte för att världen håller andan i väntan på mina historier, för det gör den förstås inte. Men för att jag mår så himla kass när jag inte skriver. Även om det bara är en klyschig romance.

Och även om det här var det enda skrivpasset den här veckan så räckte det för att veckan ändå skulle kännas rätt okej. Trots att de andra 6 och 4/5 dagarna har varit som naglar mot griffeltavla för mina stackars franska nerver. Trots att allt går mig emot just nu. Trots att den delen av min hjärna som försöker ta kål på mig verkligen har jobbat övertid.

Vem bryr sig om en tappad livslust och andra världsliga ting? Jag skrev två och ett halvt kapitel. Och det kan jag leva på ett tag.

söndag 19 februari 2017

Dags att skaffa ny hobby?

På grund av noll skrivtid den här veckan står jag kvar och stampar på ruta 1. Aaaaargh! Det känns så himla tröstlöst att vara så långt från att bli klar med något. Det gillar jag inte alls. Och genast sticker hjärnan iväg åt alla möjliga håll och börjar med sitt tennisbollspottande igen. Men skriv en sådan här bok då? Eller en sådan här? Eller kanske en sådan här! Kom igen nu, du vet ju att du vill!

#¤%& som kapten Haddock kanske skulle ha sagt om han haft mitt tangentbord.

På andra plan än skrivandet är det inte heller något vidare. Jobbet går väl rätt så bra, för en gångs skull. Men jaget däremot. Varandet. Usch vad jag skulle velat slippa henne ett tag. Slippa alla tankar och känslor som bara kommer i vägen och förstör allting. Så mycket enklare det hade varit om jag inte hade känt någonting. Inte velat eller längtat. Inte förväntat mig något. Om jag bara hade låtit allt som sades och gjordes rinna av mig, vatten-på-gås-style och bara ångat vidare genom vardagen utan att blinka.

Om jag hade kunnat starta varje morgon i Felsäkert läge med enbart livsuppehållande funktioner igång. Då kanske jag hade kunnat ta mig genom nästa vecka. Lovveckor är alltid tuffa, cirklar blir rubbade och jag får svårt att ta mig tid och plats när alla andra ska få som de vill. Och när jag redan mår så dårligt innan sportlovet ens har börjat ... Det bådar inte gått för framtiden.

Men det är en vecka. Vad är det i det stora hela? Blott intet, typ. Sju futtiga små dagar.

Det är bara att växla in några vuxenpoäng mot lite jävlar-anamma och bita ihop. Hålla mig till planeringen och inte lyfta blicken från tangentbordet. Bara utföra jobb- och mamma-plikter. Strunta i allt annat.

Och glöm de där jävla böckerna. De gör mig ju ändå bara ledsen och stressad. Det är ju inte så det ska vara. Det är ju inte därför jag skriver, tvärt om. Så dra åt fanden, musajävel. Och kom inte tillbaks förrän du har med dig en komplett synopsis till bok 2.

söndag 12 februari 2017

Det är i alla fall glädjande att ha något glädjande att se fram emot

Som alla LeMarc-fans vet så finns det inget bättre än när det vänder. Och oj, vad det vände. Med en whiplash-snärt!

Jag vet inte om det är ett maniskt skov eller något men efter att ha varit zombietrött i flera månader har jag vaknat ca 5 ett par morgnar den här veckan, alldeles glasklar i skallen, och genast gått upp och börjat jobba med mina böcker. En timme eller två innan resten av världen vaknar, bara jag och mina karaktärer. Inte varje dag, men nästan. Lyxen! Lyckan! Jag är helt gråtfärdig av tacksamhet.

Sedan dämpas förstås det glada humöret av att jag insett att jag inte kan använda den 3/4 Konradboken som jag har skrivit hittills. Den måste komma senare i serien, så om jag vill ha ut bok 2 snart blir jag tvungen att lägga på ett rejält kol. Jag blir nämligen tvungen att börja om helt och hållet från början.

Åh, den lata och överdrivet dominerande delen av mig vill bara skita i allt som är smart och bara skriva klart den nästan färdiga boken. Den skulle bli rätt så bra! Jag har en rolig ny karaktär och en bra och spännande händelsekurva. 

Men det är fel. För tidigt. Det som händer i den här boken kan inte hända redan i bok 2 i serien.

Jag måste börja om.

Visst, det är inte bortkastat arbete, jag kan använda det i en senare bok. Men just nu har jag ingen som helst nytta av det. 

Det var det där med delayed gratification som jag är så himla dålig på. Nu lär du dig något, Sandra! Heja heja! Vuxenpoängen bara sprutar ur öronen. Och tänk när jag ska skriva bok 4 eller 5 och redan har nästan hela boken klar. 

Vad glad jag kommer att bli då.

Då. Men kanske inte just nu.

Tillbaks till ruta 1.