söndag 21 maj 2017

Någon gång vart 33:e år eller så kan man väl fira lite

Mitt i alla måsten och borden och 'men, kom igen nu då!' släppte jag allt och åkte på microsemester. Fem-sex veckor brukar folk visst få har jag hört, men jag är ju egenföretagare så jag fick nöja mig med ett par dagar. Men till och med 48 timmar räcker faktiskt rätt så bra, om bara hjärnan ställer upp och skolkar med en. Och det gjorde min vanligtvis inte särskilt samarbetsvilliga hjärna den här gången, tack och lov. Jag lyckades släppa både jobb och skriv helt och hållet och bara slappa, läsa och ägna mig åt man och barn. Det borde jag uppenbarligen göra oftare. Det märks på oss allihop att det var något som jag har försummat.

Med den något begränsade tiden jag hade till mitt förfogande blev det inte tid till en jordenrunt-resa. Istället tog vi en liten båttur från Köpenhamn till Oslo och tillbaks igen. Det blev bara några timmar i Oslo, men det var inte vilka timmar som helst utan de timmar om året när det är som allra festligast. Tiotusentals barn går i 17 mai-tåget i Oslo varje år och viftar med flaggor och musikkårerna spelar och marscherar i takt och det är fanor och tutor och fan och hans mostrar och allt är dekorerat med flaggor, oavsett om det står still eller rör sig. Alla som inte går med i tåget står och tittar på och jublar och diggar till den medryckande musiken. Undantagstillstånd råder i kollektivtrafiken men det gör inget för alla är glada och finklädda och nationalistiskt stolta på ett käckt och positivt hemslöjdsvis och inte på något hatiskt och exkluderande sd-vis.

Och visst är det lite för intensivt för en introvert som jag med alla människor som är precis överallt, men man måste ju inte stanna i det hela dagen. När vi hade sett oss mätta på vackra bunader och glada människor tog vi T-banen upp till Holmenkollen där vi fikade och väntade på att dimman skulle lätta så att vi kunde se på utsikten. Där låg fortfarande en liten hög med smutsig snö kvar vid sidan av vägen, men den var alldeles för tungmetallmättad för att inbjuda till snögubbebyggande. När vi hade smaskat i oss våra kakor lyfte dimman ett par meter så att vi kunde se ut över Oslofjorden. Sedan tog vi T-banen ner igen och jag höll på att få whiplash av att försöka spana in (och smygfota) alla fina bunader inne i vagnen och samtidigt spana in alla vackra trähus nedanför i slänten.

Nu är det tillbaks till vardagen igen och dags att jobba undan lite så att det kanske kan bli lite semester i sommar också. Om jag verkligen ligger i kanske det kan bli en hel vecka i sträck.

söndag 14 maj 2017

Gult är ju så fult eller försommaren har kommit till Skåne

Ännu en vecka har passerat och ska summeras. Jag inser att det är nyttigt och jag vet att jag mår bra av det, men ack, vad svårt det kan vara ibland. För det är ju så mycket som hinner hända på en vecka och i min berg-och-dal-bane-hjärna kan jag hinna många varv upp och ner från söndag till söndag.

Den här veckan har varit mycket jobb men också mycket skriv. Jag trodde att jag skulle bli klar med en kort roman som jag jobbat med lite sporadiskt under det senaste 3/4-året, så jag beslöt mig för att lägga Konrad 2 åt sidan och koncentrera mig på den, men trots att jag lade ner ganska mycket tid som jag egentligen inte hade att avvara lyckades jag inte få ihop texten till något vettigt. Den är hemskt spretig eftersom jag har ändrat mig så många gånger under resans gång, och pacingen är helt off, som tysken säger. Istället för att kämpa vidare efter vad som kändes som ganska många bortkastade timmar gav jag bara upp och hittade en billig betaläsare som förhoppningsvis kan tala om för mig om det är värt att fortsätta pilla med det manuset. Det vore surt att behöva slänga alltihop, men det vore kanske lika bra, för boken är så olik allt annat jag har skrivit att den inte skulle hjälpa till med att sälja mina andra böcker. Det sista jag behöver är en läsekrets till, ärligt talat. Jag lyckas ju inte mätta de läsare jag redan har.

Mitt introspekta grubbleri har fortsatt även den här veckan. Till saken hör att jag har upptäckt att bibblan här i stan erbjuder fri läsning av alla tidskrifter på Pressreader om man bara loggar in med sitt lånekortsnummer på deras hemsida och har varit lite smått i tidskriftshimlen sedan dess. Eftersom en av mina största svagheter här i livet är just tjocka, dyra tidskrifter med blanka sidor har jag varit som ett barn i en godisaffär här i veckan. En av tidskrifterna jag läste var Modern Psykologi, och det var ju dumt gjort, det borde jag ju ha förstått. Där läste jag nämligen ett par grejer, bara lösryckta meningar i ett par olika artiklar, men jag kände mig så väldigt träffad av dem och de har legat och skavt sedan dess. 

Insikter är nog ärligt talat överskattade, i alla fall om de inte åtföljs av en detaljerad åtgärdsplan så att man vet vad man ska göra åt eländet. Det var ganska många år sedan nu som jag gjorde slut med psykiatrin men ibland kan jag sakna någon opartisk att samtala med, som inte blir sur så fort man antyder att man kanske inte är helt lycklig. Samtidigt vet jag ju hur ihåligt det känns, att den enda man har att prata med är någon som får betalt för att lyssna. Nej, jag ska nog hålla mig borta från den sortens samtal. Och inte läsa nästa nummer av Modern Psykologi när det kommer ut någon gång i juni. Det får nog bli Easy Living eller något annat käckt istället.

Igår var vi upptagna med Öppet Hus på Kulturskolan och allmänt hushållsstök, men idag var det söndag och sommarvärme efter en tids arktisk kyla, så veckan rundades av med en söndagsutflykt med fika utomhus i solen och glass och bara bleka ben. I morgon ska det bli kallare igen, så man får passa på. Även om jag på sistone har varit ganska besatt av tanken på att flytta ifrån Skåne måste jag erkänna att jag blir alldeles varm inombords när jag kommer ut från stan och hamnar mitt mellan ett par sådana här knallgula fält. Jobbigt bara på Insta, för jag försöker skriva och hashtagga på engelska på mitt barnboksförfattarkonto och jag vill inte gärna tagga mina foton med #rape ...


söndag 7 maj 2017

Om jag är snabb kanske jag hinner ta en skärmdump när livet passerar revy

Jag hade rätt så storvulna planer på att Instagramma hela förra helgen i Vimmerby, när jag nu för en gångs skull gjorde något, men så blev det inte. Det är nog inte mer än ett dussin foton i min backup från de tre dagarna och bara en eller två av dem var Insta-worthy. Inte ens min promenad i kohage har jag plåtat, men det beror bara delvis på att något pucko hade byggt en väldigt stor och väldigt ful lada mitt i utsikten från kullen vi knatade upp på. Framför allt tror jag att det berodde på att jag visste att jag inte skulle lyckas fånga känslan av att vara i Vimmerby på bild. Känslan av den där promenaden i den svagt värmande vårsolen, med fågelsången och allt det ljusgröna nyutsprungna. Hela hjärnan var en enda gröt av barndomsminnen och gamla klipp ur Bullerby- och Emil-filmer. Min mobilkamera är rätt vass, alltså, men sådant där fixar den inte.

Jag tröstar mig med vetskapen att jag var där och upplevde alltihop live and in person och att det är bättre än att bara ta en massa foton. Men så här i efterhand är det klart att några läckra bilder att minnas till hade inte varit så pjåkigt. För nu är det ju över och om det överhuvudtaget blir någon mer Vimmerby-resa så är det ju inte förrän om JÄÄÄÄÄÄTTEläääänge.

Om det är något jag inte är så bra på så är det att vara i nuet. Mitt tänk kretsar hela tiden kring dået och senet (mest senet då allt kommer att bli så bra, så bra) och det är sällan förrän det är över som jag inser vad som faktiskt har hänt. Men då är det ju så dags. Och det där senet blir som oftast alldeles för överhaussat, så att det inte riktigt kan leva upp till förväntningarna när det väl blir dags. Hur bra vi än hade det i Vimmerby så kan jag inte låta bli att vara lite ledsen över allt det som inte var bra, personerna som saknades, kursupplägg som inte tagit oss gamlingar med i beräkningen, vädret, boendet osv. Och det är jag ärligt talat lite less på. Min oförmåga att glädjas över det som är, och inte stirra sig blind på allt som inte är. Som kanske aldrig var och som förmodligen aldrig kommer att bli.

Lofoten. Här var jag på lägerskola när jag bodde i Nordnorge som barn. Smukt var ordet, sa Bull.

Man borde skaffa sig ett nu som man gillar att vara i, det är nog det som är grejen, misstänker jag. Den här veckan kollar jag dels på den danska serien Petra elsker sig selv och dels på den norska Tid til å leve som utspelar sig i Lofoten (se fotot här ovan). Mellan avsnitten grubblar jag över vad det är som gör att jag har så svårt att gilla läget. Oavsett om det gäller kropp, knopp, bostad eller vad det nu är så finns det ett ständigt gnagande missnöje, som en vass sten i bägge skorna som jag aldrig kommer åt att pilla ur. Min största skräck är att jag aldrig kommer över det. Att jag kommer att vara så här missnöjd och otillfredsställd i precis hela livet. Att jag på mitt yttersta kommer att summera åren som gått och konstatera att nej, på det stora hela har det inte varit mödan värt. Bara för att väga upp alla åren med depression och ångest kommer det ju att krävas ett decennium eller två med rent euforisk lycka. Var ska den komma ifrån?

I värsta fall får jag börja knarka på ålderdomshemmet. Eller få en elektrod inopererad i hjärnans njutningscentrum så att jag kan ge mig en glädjechock en gång i kvarten eller så. Det finns säkert att köpa på Pressbyrån när jag kommer upp i pensionsåldern. Eller som app! iHappy - now available in App Store ...

Frågan är om jag kommer ihåg att ta lite foton och dokumentera den där lyckan då, när den väl kommer, om än via artificiella metoder? Förmodligen inte. Det vore rätt typiskt mig. 

söndag 30 april 2017

Vimmerby - igen

Tillbaka i verkligheten efter en lång helg på Näs. Vad konstigt det känns när man har längtat så länge och så är det över på bara ett par ögonblick.  Nu är huvudet fullt av tankar om alla givande samtal, människorna jag har mött och allt jag har sett. Tankar om mina böcker och allt jag vill göra med dem, allt jag vill vara. Allt jag vill bli. 

Den här gången blev det även en utflykt till ett par ställen utanför metropolen Vimmerby. Det här var sjätte gången jag var på Näs och varje gång har jag suttit på bussen dit och hem med näsan mot rutan och hungrat efter landskapet som susat förbi utanför. Idag fick jag äntligen stanna till och kliva ur och promenera längs gärdsgårdarna. Höra fågelsång och känna solen mot huden. 

Jag blir nog tvungen att skriva något som säljer så att jag kan köpa ett litet hus vid en sjö i en skog någonstans. Ett litet falurött hus med vita knutar. Det här burhönelivet måste få ett slut. Nu vill jag ha ett hem!


söndag 23 april 2017

Peppen! Där var den ju!

Och så var det plötsligt mindre än en vecka tills Vimmerby 2017! Peppen är total och överskuggar allt som är opeppigt i livet just nu. Fast när jag känner efter är det inte så mycket opepp, ärligt talat. Jag har hittat Den Rätta Tapeten till den lilla hallväggsnutten och den är på väg hem till mig as we speak. 
Den Rätta Tapeten

Som om inte det var nog med goda nyheter så har jag lyckats få ihop de två redan skrivna bitarna av Konrad 2 som fram tills nu har verkat åtskilda av ett avgrundsgap till ett sammanhängande textflöde. Nu har jag bara ett par, tre kapitel kvar att skriva på slutet och sedan är jag KLAR (med första utkastet! Icke att förväxla med en färdig bok!!!). 

Lägenheten är fortfarande semi-kaotisk men det går att leva här och jag lyckas för det mesta att känna mig glad över de lyckade lösningarna och ha överseende med det som ännu inte har hunnits med. Nästa helg är jag ju borta, men det kommer en välbehövlig helgdag på måndagen efter som jag tänker göra mesta möjliga av. 

Det enda jag skulle vilja ändra på just nu är att jag lägger alldeles för lite tid på läsning. Jag har hämtat Lainy Taylors nya bok på bibblan men inte hunnit öppna den ännu! Dels för att det har varit mycket nu och dels för att jag är lite rädd att jag inte ska älska den lika mycket som Daughter of Smoke and Bone. Och så har jag förstås kollat alldeles för mycket på tv på sistone, jag vet inte varför men efter Thirteen Reasons Why bara fortsatte jag att kolla och när jag hade sett första avsnittet av This is us var jag bara tvungen att titta på hela säsongen. Gaaah! Så himla bra från början till slut, och gripande och sorgligt och roligt så där som jag gillar och så himla skickligt ihopflätat med en miljon olika trådar och intressanta karaktärer så att författaren inom mig blir marsiangrön av avund, men nu har jag äntligen sett alla avsnitt, torkat tårarna och kan gå vidare med livet. Och med 'livet' menar jag förstås 'läsningen'. Bokhyllan, here I come!

söndag 16 april 2017

Desperately seeking den rätta tapeten

Livet går vidare och stöket och ommöbleringen i evighet, amen, typ. Det görs framsteg men allt tar så mycket mer tid än jag hade räknat med och slutet är ännu inte i sikte. Framför allt är det tapeten till den lilla snutten vägg som vi behöver något kul på i hallen som lyckas undgå upptäckt. Det är en udda liten vägg-stump på 215x150 cm som behöver något rejält annorlunda och hur vi än googlar eller springer i färghandlar och bläddrar i överdrivet stora böcker så hittar vi den inte. 

Det är ett akut fall av "Jag har ingen aning om hur den ska se ut men jag kommer att veta att det är den rätta när jag får syn på den!" med inte helt obetydliga inslag av "gillar du den där, nej fy, men den här gillar jag, jaså, den hatar du, suck, vi letar väl vidare då" och sådana är ju som bekant helt hopplöst att googla efter. Nåja, jakten fortsätter. Det finns nog några burmesiska och kanske någon enstaka paraguayansk tapetsajt som jag inte har kollat än. Finns det färgaffärer på Mars och hur snart kan man räkna med att shoppingresorna dit kommer igång?

Idag har jag i alla fall lyckats lösa mysteriet med de nya glashyllorna i den gamla billy-bokhyllan (spoiler alert: tändstickor!) och fått alla böcker, spel och filmer på plats på de vanliga hyllorna bredvid. Ett obetydligt steg för mänskligheten men jag är rätt glad för det (framför allt tändstickorna!). Jag har hittat så många gamla favoriter som jag blir sugen på att läsa om när jag har gått igenom alla böcker och det är verkligen gamla favoriter vi talar om. En sak som jag har uppmärksammats på under Den Stora Bokflytten är hur lite böcker jag har köpt de senaste åren. Eller, jag har ju köpt hundratals, men de ligger allihop i en app på min platta och står inte och samlar damm i vardagsrummet. Säga vad man vill om e-böcker, men när det är dags att flytta, då bär jag gärna den kartongen!

Lösningen på Billy-mysteriet!


söndag 9 april 2017

Verkligheten, om du ska vara på det viset tittar jag hellre på tv

Det självförvållande kaoset råder fortfarande men det syns tydliga förbättringar redan, här och var, och ärligt talat är det rätt skönt att ha något konkret att koncentrera sig på när världen går under utanför ytterdörren. Jag lägger fokus på rent praktiska saker som att hänga upp tv:n på väggen och vända ett skrivbord, få den gamla, skruttiga skrivaren att fungera i det nya och uppdaterade nätverket och plocka ner en lampa som hamnat fel i ommöbleringen efter bara sjutton bulor i skallen. Lastbilar på gågator och bröder som inte svarar i telefon tänker jag på så lite som möjligt.

På det stora hela känner jag att det har varit alldeles för mycket av vad vissa kallar för adulting på sistone och jag har insett att jag innerligt hatar att vara vuxen. Allting är mitt ansvar, allting är mitt fel, det är alltid jag som måste göra alla tråkiga saker och alla äckliga, smärtsamma eller pinsamma saker. Att vara vuxen är gravt överskattat. Att inte ha några föräldrar eller andra riktiga vuxna att vända sig till för att få hjälp eller råd, att inte kunna få slippa något jobbigt/svårt/otrevligt för att man faktiskt är för liten, för svag, för omogen, är det något att sträva efter? Det är så många vuxensaker som jag inte kan: backa med släp, dricka kaffe, tygla mina känslor, tjäna tillräckligt med pengar, uppfostra barn, inreda ett hem, upprätthålla kontakter med släkt och vänner. Om det hade funnits ett examensprov i slutet av tonåren skulle jag ha kuggat det gång på gång och tvingats gå om, år efter år i all evinnerlighet. Det är väl det definitiva beviset för avsaknaden av en högre makt: att en sådan som jag får lov att vara vuxen.

Men sedan kollar jag på 13 resons why och tackar min lyckliga stjärna för att jag i alla fall slipper vara tonåring.