måndag 12 november 2018

Två saker jag har lyckats med här i livet, i alla fall

Måndag igen. Jag tror att det får bli min nya bloggdag. Söndag kväll brukar jag inte tillbringa framför datorn, och vill helst inte göra det.

Men måndagar sitter jag här.

Lite medtagen just den här måndagen, för helgen har varit händelserik, och vilofattig. Visst, jag har fått mycket gjort, men det är jobbigt när det känns som att jag hade behövt en helg till för att återhämta mig efter helgen. Och då fuskade jag dessutom och tog fredagen till extralördag för att få lite försprång.

Kanske beror en del av utmattningen på att det jag gjorde (målade och tapetserade garderobsväggen i sovrummet) inte blev bra. Det hjälper i alla fall inte. Nu grubblar jag på hur jag eventuellt skulle kunna fixa det, eller om jag skulle kunna göra på något annat sätt, och när jag i så fall skulle hinna det och om jag någonsin kommer att orka. 

Nu börjar det ju att lacka mot årets slut, och jag vet hur det brukar vara så här års. 

Suck. Jag blir trött bara jag tänker på det.

Och nu när jag tänker på det blir jag plötsligt osäker på om vi får plats med en julgran i år, efter att vi köpt en extra hylla för brädspel och div förvaring. *förvirrad emoji utan ögonmått* Men det ordnar sig nog.

I värsta fall slänger jag ut tv:n.

Fast nu har jag, på gamla dar, börjat titta på tv igen, eller inte tv, kanske, men jag använder tv-apparaten för att casta filmer från mobilen ... Jag har nämligen skärpt mig och börjat använda Cineasterna.com. Två filmer i veckan får man se helt gratis om man har lånekort på en bibbla som är kompis med dem, och det är ju som hittat! Jag behöver nämligen skärpa mig nu och proppa hjärnan full med kultur istället för div Youtube-klipp innan den alldeles vissnar. Läsningen funkar fortfarande, men det visuella ska också ha sitt.

Förra veckans filmer råkade bli lite likartade, nämligen Whitney och McQueen. Eller likartade är kanske inte rätt ord. Men det fanns likheter. Och om jag har lärt mig något den här veckan är det att det inte är bra att 1. vara galet begåvad och 2. börja knarka. 



måndag 5 november 2018

Gillar måndag morgon!

Ny vecka! Grå och dimmig ser den ut än så länge, men jag gillar ändå vad jag ser.

Gillar att jag har tagit ett stadigt tag om min egen krage och verkligen skärpt mig med Todoist, så att jag inte längre ska hålla på och glömma bort saker och stressa över mina måsten utan kan dumpa alltihop i närmaste dator/mobil/iPad för trygg förvaring tills det är dags att agera.

Gillar att jag har skärpt mig med käket, eller rättare sagt med allt det där jag äter mellan måltiderna, så att de 6 hekto jag hade lagt på mig förra veckan har försvunnit igen. Minus 6 kilo ska bli det dubbla. Inte i första taget, kanske, men en vacker (kanske rentav dimmig) dag, så.

Gillar att jag lägger en liten stund varje arbetsdag på sådant som bara betyder något för mig (men som för mig betyder så mycket mer än allt det där andra) och att det redan efter bara ett par dagar har hunnit ge resultat, utan att det för den sakens skull har tillåtits tränga ut något av det som måste vara mitt Prio 1 i år.

Gillar att jag har skaffat mig en analog dagbok/habit tracker/bullet journal som inte liknar något av det man ser på Youtube eller Insta, men som ger mig något att göra med alla mina älskade pennor, washitejpen, klistermärkena osv nu när det inte skickas så många vykort längre.

Gillar att jag har skickat två vykort i förra veckan, och har öppnat min julkortsgrupp på PX-forumet så att jag kommer att få jul- och nyårshälsningar från hela världen i år också. Tack förra-årets-Sandra för att du uppdaterade albumet på Flickr efter förra årets swap så att det bara var att skicka ett snabbt meddelande till forumets värd för att årets grupp skulle bli verklighet. (*öppnar Todoist och skriver in Beställ julfrimärken p1*)

Gillar att jag har kommit igång med läsningen igen, och har hunnit ikapp med min Goodreads Reading Challenge, trots att jag låg 9 böcker efter när jag kom hem från bokmässan med munnen full av blodade tänder. Det hjälper så mycket att jag har lagt in alla köpta böcker på Goodreads som Want to Read, och delat upp dem på olika hyllor efter format (TBR-Audible, TBR-Kindle, TBR-Books osv) för nu blev det så tydligt att jag köper en massa Kindle-böcker som jag glömmer bort om jag inte genast börjar läsa dem, och ganska snabbt försvinner de utom synhåll i Kindle-appen och out of sight är i allra högsta grad out of mind.

Gillar att jag beslutat mig för en No Spend November, inte bara för att inte köpa fler Kindle-böcker, utan för att strypa min ovana att handla på nätet. Vet inte hur många gånger jag fått aviseringar om paket att hämta på posten på sistone, och inte haft en aning om vad det är för något. Jag har blivit som fru Bartolotti i Burkpojken, och vill inte riskera att plötsligt ha beställt hem en unge till, nu när jag har lagt småbarnsförälderåren bakom mig. Dessutom ger det mig en månad att planera julklappsinköpen utan att riskera att klicka hem en massa grejer som jag sedan ångrar, eftersom jag kommit på något bättre.

Gillar/Älskar att jag ska gå på ännu en Teater-på-bio-föreställning ikväll, som min Månadens Kultur-grej för november. Älskade filmen med Barbara Streisand, och misstänker att jag kommer att älska musikalen minst lika mycket. Laddar med väskan full med näsdukar!




Älskar att jag har kommit igång med bloggandet igen! Bästa vanan ever!

onsdag 31 oktober 2018

Varför skjuta upp till morgondagen det enda som kan hjälpa dig överleva idag?

Varje morgon står det överst på listan över Förfallna på min Att Göra-lista.

Blogga.

Varje morgon blir jag påmind, och flera gånger varje dag när jag kollar på den där förbannade listan. Och ändå går dagar och veckor och kanske rentav månader utan att jag klickar på det där lilla B:et  i bokmärkesfältet.

Vad hände egentligen? Hur kunde det bli så här? Bloggandet brukade vara veckans höjdpunkt, eller kanske inte riktigt höjdpunkt, men ... 

Det brukade vara så viktigt. 

Och det är nog inte så att det slutade vara viktigt. Det är nog inte alls så det är.

Men någonstans längs vägen slutade det som var viktigt för mig spela så stor roll i min vardag.

Och där tror jag att det kanske började gå snett. Och även om det kanske bara var några få graders förskjutning i början har jag för varje dag som gått kommit mer och mer ur kurs.

Jag beslöt mig för att bli vuxen, ta mitt ansvar, sköta mitt jobb och allt det där. Men glömde i farten att jag också måste (för att överhuvudtaget kunna klara av något av allt det där vuxna) få lov att vara mig.

Jag måste få ägna lite tid och ork åt att göra det som ger mig ork och lust att göra allt det där andra.

Sedan jag lade skrivandet på hyllan har jag tillbringat helt oproportionerligt mycket tid åt att försöka hitta något som kan få mig att inte vilja krypa ihop i fosterställning och gråta förtvivlat flera gånger varje dag. Så jävla korkat. Som att irra runt och leta efter glasögonen när man hela tiden har dem på sig. Eller åtminstone uppe i pannan.

För jag vet ju vad jag behöver. Jag känner det ju nu, när jag skriver de här få, ynkliga, ointressanta raderna. Hur det känns underligt och fumligt, hur jag hela tiden trycker på fel tangent, eftersom jag har tappat bort fingersättningen. Och hur det ändå känns så jävla skönt, att se orden dyka upp som genom magi på skärmen framför mig.

Det är ju det här som är svaret på den där frågan som jag ännu inte lyckats klura ut.

Det är ju det här jag måste göra.

Orden. Texten. Skrivandet.

Sandrandet.

I morgon är det första november. Hörde jag någon säga NaNo?





tisdag 9 oktober 2018

Evigheter. både långa och korta

Ja, tiden går, särskilt när man inte bloggar om allt som händer om dagarna.

När jag nu äntligen släpade mig tillbaka till bloggen efter vad som säkert är två månaders frånvaro hittade jag ett opublicerat inlägg i Utkastmappen, mer än en månad gammalt, som handlade om hur länge sedan det var jag hade bloggat. Hrrrm.

Men nu är jag är, och det här inlägget ska publiceras. Även om det inte innehåller något av substans. (Sedan när har det hindrat mig?)

Oktober. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om att det har hunnit bli oktober, det här tuffa året som jag inte visste hur jag skulle överleva. Det är i och för sig inte över än, men jag måste ändå säga att jag mår bättre än jag gjort på mycket länge, mer eller mindre helt utan anledning, och det bådar ändå försiktigt gott inför den kommande vintern.

September blev en späckad månad, med utrikesresor och inrikesresor och minstingens födelsedag och överraskningar och överlag en massa kul. Helt ohemult många croissantfrukostar, till exempel, bara en sådan sak.

De flesta croissanterna inmundigades på hotellet i London, dit vi åkt för att minstingen fyllde 11 och inte ville riskera att missa sin uggla om det nu skulle råka vara så att Brexit hade lagt hinder i vägen för den internationella uggleposten.


En kul överraskning, eftersom han inte fick veta något förrän vid födelsedagsfrukosten, och allt sedan gick ganska snabbt. Redan vid lunch var vi på Kastrup, och sedan skumpade vi i en vid cirkel runt stormen Knud och landade något knädarriga på Luton i god tid innan middagen.

Lördagen gick åt till mer traditionellt turisteri, eftersom minstingen inte har besökt London tidigare, men hela söndagen tillbringades ute i Warner Brother Studios, där alla åtta Harry Potter-filmerna spelades in och där man nu kan beskåda flera av miljöerna och massor av rekvisita och behind-the-scenes-grejer. Dumbledores kontor, till exempel.


Oktober kan ju inte riktigt mäta sig med allt skoj som september hade att erbjuda, inte nu när croissanterna har bytts ut mot Falu rågrut och ordningen mer eller mindre har återställts till 100% mugglare, men den gör ändå ett hyfsat försök. Till helgen ska jag till exempel ut och vandra med vilt främmande människor.

Att det överhuvudtaget läggs fram som något positivt säger en hel del om den förändring jag har genomgått i år.

Men det är nog ungefär precis vad jag behöver just nu. Gå ut och vandra långa sträckor i skogen och sedan sova ute vid en sjö och höra fågelkvitter och vågskvalp och knaster från lägereld. Det kommer att bli himla skönt. Och om främlingarna är för främmande får jag väl bara vända och gå åt andra hållet. Jag har eget tält och egen Trangia och supervarma sovsäcken som jag köpte när jag fick veta att minstingen skulle ha övernattning i skogen i slutet av november. Det ska bli 19 grader varmt till helgen, så jag lär överleva i den. Men jag tar med fleecepyjamasen, för säkerhets skull. Kalla nätter ute kan bli så himla långa! Evighetslånga ...

torsdag 16 augusti 2018

Back to School

Och så var sommarlovet över. Vädret har varit lite mer normalt de senaste dagarna men idag är det kvavt och eländigt igen. Inga tropiska temperaturer, men obehagligt nog, nu när jag har återgått till min normala garderob. Överhuvudtaget är det mycket fråga om återgång till det normala nu. Maken går och jobbar, minstingen går till skolan och jag ska försöka hitta tillbaka till någon slags vardagsrutiner.

Svårt var ordet, sa Bull.

Jag lägger i en högre växel med min förkovran nu. Alla förändringar som jag införde i våras ska ligga kvar och kompletteras med ytterligare ansträngningar. Dags att ta i nu, så att det kan synas några resultat fram emot nyår. Jag behöver kunna känna att det har hänt något, på bankkontot, midjemåttet, stämningen i familjen och den allmänna livskvaliteten.

Om det är realistiskt? Nej, förmodligen inte. Om det är något jag är konsekvent med så är det väl att inte i längden klara av att bättra mig. 

Men skam den som ger sig. 

Sommaren var kanske äckligt varm och obehaglig mot slutet, men jag har ändå haft ett par av mitt livs bästa stunder det här sommarlovet och nu när löven börjar frasa under skorna igen vill jag minnas bara de stunderna. Ensam med minstingen i en kanot mitt på en sjö i ett stilla sommarregn. Lukten av skogen och smattret mot kapuschongen. Och att somna och vakna till ljudet av vågskvalp i ett tält på Ven. Jag tror att det måste bli en återkommande grej, faktiskt. Inget jag har försökt rehabilitera mig med genom åren har haft en så omedelbar och påtaglig effekt.

Kanot i regn och tält vid hav är numera a few of my favorite things. Och jag skulle aldrig ha fått uppleva dem om jag inte hade vågat göra saker som jag egentligen inte törs, som att åka på kanotläger med vilt främmande människor eller bege mig ut och vandra ensam med min lilla strövare. Våga får bli temat för hösten. Att säga ja när fegisrösten i mitt bakhuvud skriker NEEEEJ!!!

Visst fattas mig skrivandet så att det värker i själen, det kan jag inte förneka. Men om jag måste välja mellan mina bokbarn och mina riktiga barn (och just nu måste jag tyvärr det) får Konrad, Liva och Lee vackert klara sig på egen hand ett tag. Och om jag måste välja mellan jobb och blogg kanske det blir lite längre mellan inläggen ett tag framöver.

Dags att bli vuxen. Eller åtminstone försöka lära sig hur man gör.





tisdag 31 juli 2018

Vi har alla våra kors att bära, just sayin'

Värmen håller i sig, och jag tynar sakteliga bort. Vi får väl se hur det blir med våra helgplaner. Som det känns nu är det nästan för jobbigt att trycka ner tangenterna för att skriva de här orden. Jag har en otäck huvudvärk som kommer och går och diffus värk i valda delar av kroppen som jag inte vet vad jag kan skylla på om det inte är varmen och att jag rent allmänt håller på att dö.

Jag har gett upp hoppet om att kunna fungera normalt och flyttat ut i vardagsrummet på en tjock luftmadrass mitt framför balkongdörren, där temperaturen efter solnedgång är så att man kan sova med tunt täcke. Ungefär varannan natt lyckas jag sova gott, och varannan natt gör någon obehaglig värk att jag inte får en blund i ögonen. SMHI lovade svalare temperaturer och till och med moln till helgen när tiodygnsprognosen först nådde fram till de dagar det är fråga om, men nu har de tagit tillbaka sina löften. Inget regn blir det heller. Men jag hoppas att det ska bli närmare 25 än 30 grader, för annars tyar jag allvarligt talat inte. Och tågen tyar inte och inte heller skådespelarna vi ska se på, amen.

Undrar om det finns någon på Fiverr som kan köra en regndans på beställning? Jag skulle glatt betala både $5 och $10 för en skur. Det behöver inte ens regna särskilt mycket, bara molnen räcker fint.

Jag försöker jobba så gott det går, men det är svårt att koncentrera sig när det känns som att man har en ishacka i pannloben, eller i ryggen. Mest ligger jag bara på min luftmadrass framför inte mindre än två fläktar och kollar på tv. När jag inte har något bättre att se på (läs: nya avsnitt av Unforgotten och Condor) ser jag om Downton Abbey. Anna har precis råkat väldigt illa ut. Nu blir det jobbigt ett tag. Stackars, stackars Anna. Men hon slipper i alla fall tampas med värmeböljan from hell och luftburen pest. 


onsdag 25 juli 2018

Solhatt med inbyggda kylklampar? Finns det?

Så värst mycket sammanhängande ledighet blev det ju inte den här sommaren men jag råkade i alla fall ta semester från bloggandet. Ja, ja, så kan det gå, när man har måndag hela veckan och aldrig vet vad klockan är.

Sedan sist har jag hunnit med en himla massa jobb, och en kort tur till Oslo med båten från Köpenhamn. Och lite Pokemon och alldeles för mycket gnäll över vädret. Jag vet att det är meningslöst att gnälla över sådant som jag inte kan göra något åt, men hallååååå?!? Tre månaders konstant värmebölja?!? Hur är det tänkt att man ska kunna sova om nätterna? Om man inte har en trädgård man kan gå ut och lägga sig i? Va? 

I natt låg jag och baddade mig själv med en blöt handduk, timme efter timme, och tänkte på avsnittet i Downton Abbey där alla får Spanska sjukan vid middagsbordet och sedan ser så eleganta och värdiga ut i sina handsydda nattlinnen och omsorgsfullt broderade lakan när de ligger där och svettas och dör. Inte jag. Inte alls.

Jag har så mycket kvar på listan över sådant vi skulle kunna hitta på under sommarlovet för att inte bli sittande här hemma framför varsin skärm, men de flesta punkterna på listan kräver att man beger sig utomhus, och ärligt talat, jag vill verkligen inte. I går åkte vi ut till IKEA för att köpa lite fler tekoppar, och det räckte med den korta promenaden mellan varuhuset och tågstationen för att jag skulle allvarligt frukta för min hälsa. Det var så stekhett att jag nästan förväntade mig att se gamar kretsa ovanför oss när vi stapplade de sista metrarna fram emot skuggan vid stationen. Att gå ut och vandra i det här vädret, med tyngre packning än några tekoppar, eller försöka sova i ett tält? Hälsovådligt. Dessutom verkar det mesta utomhus stå i lågor, så kanske är det bäst att hålla sig innanför de eldfasta betongväggarna.

Vi har planer för nästa helg, spännande, hett (ha!) efterlängtade planer, och nu vet jag inte om det 1. kommer att bli av pga att SJ ställer in tåg för att inte spåra ur i solkurvorna och 2. kommer att bli kul pga att jag blir så himla grinig i det här vädret. När jag bokade var jag orolig för att det skulle bli regn och blåst och odrägligt, men då kan man i alla fall dra på sig ett par galonisar och en fleece. Vad gör vi om det blir hälsovådligt varmt och vi fastnar ute i solen någonstans utan skugga och vattnet tar slut och de där gamarna faktiskt dyker upp? 

Nej, det är ingen idé att grubbla över det nu. Tiodygnsprognosen sträcker sig ännu inte över nästa helg, så det finns fortfarande hopp. Men som det ser ut nu är det ännu varmare på vårt resmål. *kvider en smula*.