söndag 23 juli 2017

A room without a view

Nu när förstfödingen har flyttat hemifrån har jag fått ett riktigt arbetsrum och nu i helgen var det äntligen färdigmålat och inflyttningsklart. Det kommer nog att ta lite tid (läs: några år) innan jag har fått ordning och hittat ett system som funkar men oj vilken lyx det är att ha ett helt rum till sig själv och sina prylar. Jag som trodde att jag inte skulle få eget rum förrän på långvården! 

Det känns underligt och ovant att ha så mycket plats och jag har till och med ställt upp alla böcker som jag har översatt istället för att gömma undan dem i lådor som jag har gjort innan. Det är nog inte dumt att försöka vara lite stolt över vad jag har gjort istället för att skämmas över att det "bara" är romance, eller nästan bara i alla fall. Två hela hyllplan fyllde jag och det i en 80-cm-Billy så jag har alltså översatt mer än en och en halv meter böcker! Och då har jag ändå inte fått referens-ex av allt jag gjort.

På ett hyllplan lite längre ner i bokhyllan har jag ställt mina egna böcker. Det är inte riktigt en och en halv meter än så länge, kan man lugnt säga. Nu har jag inte beställt ref-ex av alla mina pocket men även om jag gjorde det skulle det nog inte bli mycket mer än en decimeter, trots att jag har flera olika utgåvor av Konrad. Det blir till att ligga i med skrivet och dra ner på gnället. Det hade varit kul att ha en hel hylla med mina egna böcker, en vacker dag.

En vacker dag är det tydligen inte idag, för det öser ner utanför. Om det inte hade varit för att det skvalar i stuprören hade jag inte märkt det eftersom vi är helt och hållet inplastade och inkapslade i byggnadsställningar precis hela sommaren. Oavsett vad det blir för väder så ser jag bara plast och blått nät som ska förhindra att förbipasserande får en skiftnyckel i pallet, förmodar jag. Och för att vi inte ska få in en massa fnas från fasadrenoveringen har de tejpat igen våra fönster! Det är en himla tur att det inte är särskilt varmt i år för då hade vi ångkokats. Vi har laddat med extra fläktar osv men än så länge sköter SMHI temperaturregleringen med den äran.

Det mest somriga i lägenheten just nu är hängstolen som jag har hängt upp där förstfödingen hade sin sandsäck. Den är randig och färgglad och mjuk och skön och tillräckligt stor för att jag ska få plats med hela mig och en bok eller sju. Det hade kunnat vara den perfekta läsplatsen, om det inte vore för att jag förmodligen kommer att stilla vaggas till sömn innan jag hinner läsa ut sidan. En annan fördel är att den har så höga sidor att jag inte kan se mitt igenbommade fönster. Jag lyckas inte helt lura i mig själv att jag ligger i en solig trädgård och gungar, men jag slipper i alla fall se var jag egentligen befinner mig.

Tvåa på somrigt-topplistan är min nya väggfärg som helt otippat blev typ limegrön. Förmodligen fick jag en liten stroke när jag stod och plockade bland färgproverna för det här är så fruktansvärt olikt mig men än så länge känns det piggt och fräscht och väldigt ljust och inte alls som att jag kommer att vilja dåsa till över tangentbordet, ens i februarimörkret.

Inte ens om de förbenade byggnadsställningarna står kvar.

måndag 17 juli 2017

Lite väl uppgivet, kanske?

Semestern tog slut och jag var visst så avkopplad (ha!) efter de långa två veckornas ledighet att jag helt och hållet glömde bort att blogga förra söndagen. Och idag är det inte heller söndag. Men det är inte lätt att skilja söndag från måndag eller torsdag eller vilken som helst annan dag (eller annandag, för den delen) så här om sommaren när alla andra människor i hushållet har sommarlov.

För nu är det nämligen så att den enda andra sommarjobbaren i familjen har flyttat hemifrån och fas 1 av Empty nest-stadiet av mitt liv har inletts. Eftersom jag har sisådär 17 1/2 år mellan äldst och yngst i barnaskaran lär det dröja ett tag innan boet blir alldeles tomt och att döma av hur jag har reagerat den här helgen när jag har burit flyttlådor och haft mig är det kanske lika bra. Det är verkligen alla möjliga känslor som väller upp, och jag lyckas inte hantera dem något vidare. Jag bara lider och hoppas att det ska gå bra för honom ute i verkligheten. Det kan i alla fall inte bli sämre än här hemma hos oss.

Jag släppte boken som jag kämpat med på sistone och den möttes med en rungande likgiltighet, så skrivandet är heller inget att trösta sig med. Jag vet inte hur jag ska hitta orken att skriva klart något om det aldrig ger någon som helst utdelning (mer än ångest över hur det kommer att tas emot). Jag förväntade mig aldrig att casha in som ms Rowling, men hade väl hoppats kunna dra in lite deg på romance-böckerna, som jag vet att det finns läsare till. Tyvärr verkar det som att ju mer jag jobbar på en bok, desto sämre blir mottagandet och förtjänsten. Kanske måste jag testa rakt motsatt approach, bara skriva och ge ut, utan att dra efter andan, ens. Inte tänka så mycket. Instant fiction.

Det är överhuvudtaget ett gott råd just nu, tror jag. Tänk inte, Sandra. Känn inte efter. 

Men det är väl inget sätt att leva. Jag vet det. Det är bara så svårt att se klart just nu, både känslomässigt och bokstavligt talat. Åldern har tagit ut sin rätt och jag håller på att testa om progressiva linser skulle vara något. Samtidigt har jag köpt nya glasögon, eftersom synen försämrats ganska rejält sedan jag skaffade de gamla. Men det är inte bara att ploppa in progressiva linser och förvänta sig att kunna se något med dem. Jag fick två olika märken av optikern som jag skulle testa under ett par veckor för att se vilka jag gillade bäst, men hon varnade också för att vissa (ca 30%) aldrig vänjer sig. Jag misstänker att jag tillhör den lilla skaran. Och eftersom de nya glasögonen inte heller går att varken se eller läsa med går jag omkring med ständig huvudvärk och ont i ögonen och kisar mot skyltar och innehållsförteckningar, blind både på håll och nära inpå.

Jag vet inte. Hittills har det här med åldrande inte varit särskilt kul, ärligt talat. Vågar man hoppas på att klimakteriet kommer att bli en skrattfest?

måndag 3 juli 2017

Som på räls eller bara helt utspårad

Mitt i semestern och ännu har jag inte lyckats varva ner. Vi har äntligen avverkat allt det där som vi hade bestämt att vi ville göra - besöka Legoland för minstingens skull och åka veterantåg med ånglok och allt för makens skull - och kanske kan det nu bli lite tid att bara vara innan vi ska hem igen. (Hoppet är trots allt det sista som överger människan ...) 

Jag har i alla fall lärt mig en massa saker den här semestern, som till exempel att om man står ute på plattformen mellan vagnarna precis bakom ett ånglok så kan det hända att det plötsligt börjar hagla sot och kolfnas och då blir man ju alldeles svartprickig! Och jag som alltid har trott att de där skyltarna varnade för att man kunde trilla av och slå ihjäl sig. Silly me! Men nu vet jag det.

Vädret är typiskt semestrigt med regn och blåst och hela tiden tvärtemot vad väderprognosen säger och jag är på bedrövligt humör men det kan jag förstås inte skylla på vädret. Det är bara så typiskt mig. När det är som bäst, då mår jag som sämst. Inte ens wienerbröden är till någon tröst. 

Det är lite bisarrt att sitta här omgiven av så mycket vackert och hela tiden vara på väg att brista ut i gråt. Jag behöver nog lite tid för mig själv och lite tid till att hinna skriva av mig det värsta men det ser inte ut att kunna bli något av det i sommar. Några dagars ledighet till med familjen bara och sedan måste jag börja jobba igen. No rest for the not even remotely wicked. 

Nej, ingen vila men jag får i alla fall vakna till fågelsång istället för trafiken på inre ringvägen ett par morgnar till. Det och ett wienerbröd till så överlever jag nog den här sommaren också.


måndag 26 juni 2017

I skarven

Flyga drake vid Vesterhavet
 - ingen sörjer att det är för kallt att bada
om man bara har en drake med sig

Det är inte alldeles lätt att märka övergången mellan 'oj, vad mycket jag har att göra med jobbet' och 'oj, vad mycket jag har att göra med hus och hem'. Det är alltså fullt möjligt att "gå på semester" och inte växla ner minsta lilla utan bara braka på i samma hastighet, rakt genom en midsommarhelg och in i veckan därpå.

Jag är ledig nu, borde jag påminna mig om en gång i timmen eller så, om jag ska hinna fatta det innan vi sticker på semester i övermorgon. Än så länge har det inte märkts speciellt. Jag har röjt balkongen och fixat med de nästan döda krukvästerna och kört grejer till tippen och tvättat och handlat och monterat en grill och sorterat ett oändligt antal legobitar och läst ett nästan oändligt antal kapitel Harry Potter för minstingen och försökt läsa lite för mig själv också fast det går så där.

Och så har jag jobbat med minstingens sömnstörningar, och även om det redan gett resultat efter bara några dagars ledighet så har det inneburit flera timmars utebliven sömn för egen del. All work and no sleep makes mama cranky! Jag vet att det är övergående, men sömnbrist är något av det sämsta jag är på att hantera. Bara två nätter kvar nu, sedan åker vi bort och sömnträningen får ta paus. 

Det ska tydligen ösregna de första fyra dagarna av vår veckolånga semester, så det känns som att jag kan behöva lite mentala resurser för att kunna göra "sitta instängda i en pytteliten stuga i ösregn" till ett positivt minne för livet. Jag tar med en massa böcker, förstås, och rit- och målargrejer som säkert kommer att förbli oanvända hela resan, spel och kortlek och pysselböcker och kanske någon kul överraskning som jag kan trolla fram när läget börjar bli kritiskt.

Men vad oroar jag mig för, egentligen? Vi ska ju till the land of the Lego and the wienerbrød. Det kan väl inte bli annat än lyckat?

Om jag bara kunde sluta stressa. Jag har ju faktiskt semester nu!

söndag 18 juni 2017

Sista rycket nu, for i helvede, man!

Jag har en rumphuggen arbetsvecka kvar innan det blir semester och det känns ungefär som vad jag kommer att klara av. Det får bli rätt så häftigt mycket jobb den här korta kommande veckan om jag ska hinna med allt som behöver bli gjort, men jag tror att det kommer att vara värt det när jag sedan får släppa allt och bara vara i två hela veckor. Det svåraste blir att skita i mina egna böcker, tror jag, för de står och rycker i dörren och gnäller om att bli skrivna eller omskrivna, redigerade och korrade, men jag har inte tid och ork för dem tyvärr, inte just nu. 

Jag försöker att inte må dåligt över det men det är svårt. Det är väldigt mycket som skaver och stör i min gamla hjärna just nu och jag känner hela tiden hur visaren är på väg över på rött. Jag vill inte må dåligt nu, det finns liksom ingen anledning, tvärtom, och jag har så mycket jag vill göra som jag inte klarar av om hjärnan lägger ner. Jag tvingas prestera i smyg, göra saker i periferiseendet eller i småsnuttar som inte märks så mycket för att det inte ska synas att jag gör framsteg. Tur att den gamla tröghjärnan är så lättlurad. Sakta sakta händer det grejer.

I veckan som gått har jag försökt skala bort ännu mer stress ur livet. Bland annat har jag rensat ur min Feedly på pinsamt många 'blivande författare'-bloggar och skrivbloggar som jag bara mådde dåligt över och ändå aldrig hann läsa. Nu är det uppfriskande få inlägg att läsa när jag öppnar sidan och nästan bara sådant som jag vill läsa, inte bara sådant som jag känner att jag borde

På tal om bloggar och borde har jag hemskt dåligt samvete för mina två författarbloggar som jag så duktigt gjorde inlägg på varje vecka förra året men nu knappt lyckas skriva något på ens en gång i kvartalet, vardera. Så länge jag inte skriver färdigt några böcker och har kul erbjudanden eller releaser att berätta om känns det meningslöst, men samtidigt, för fan, vad är man för författare om man inte pallar att skriva några ord en gång i veckan? Serr? 

Men den här bloggen, min jag-blogg, den får de bända ur mina kalla, stela fingrar. Hur meningslösa inläggen än blir. Det är fanimig inget löfte, det är ett hot!

Bara några få dagar kvar nu. (Orka, orka) Sedan blir det ferie i Danmark med wienerbrød og hygge och jag känner mig mer förberedd än någonsin tidigare efter att ha sett om hela Mordkommissionen på dvd och kollat på de första nyrenoverade Matador-avsnitten i DR-appen. Hvor skal vi dog få det dejligt!
Nu går det undan!



tisdag 13 juni 2017

Hoppsan, jag råkade visst tappa ut väckarklockan genom fönstret ...

Med en sista kraftansträngning släpade jag mig hem från skolavslutningen och med ett svagt pysande ljud som enbart kunde uppfattas av väldigt känsliga öron kollapsade jag i fåtöljen i vardagsrummet med iPaden och Youtube och "Prata inte med mig, snälla." Sedan blev det inget mer gjort den dagen. Icke helt optimalt med tanke på Att göra-listans imponerande längd, men ibland måste man bara anpassa sig efter verkligheten när kartan inte överensstämmer med den.

Sedan fick jag tack och lov sova ordentligt inatt (helt orimligt gott och ostört och drömlöst!) och jag fick sova tills jag vaknade av mig själv (!!!) vilket förvisso var ganska tidigt, men det är inte det som är poängen. Lycka är en avsaknad av väckarklockor, jag är ganska övertygad om att det är en av få helt objektiva sanningar här i världen. Därför tänker jag nu inte ställa några som helst alarm eller klockor på två hela månader och det känns så himla skönt. Nej, det blir inte så mycket semester i år heller, ett par veckor på sin höjd, men de veckorna ska jag å andra sidan vara helt och hållet ledig, ingen dator ska jag ta med mig och det blir inget smygjobbande när de andra sover eller liknande. Återhämtningen, den heliga, ska äntligen få ta lite tid.

Sedan får jag väl acceptera att det som egentligen hade kunnat bli gjort på en kafferast istället kommer att ta ett halvår till. Suck.

Istället idisslar jag om gamla prestationer och byter omslag på en av mina barnböcker för att se om det gör den minsta lilla skillnad. Det kommer nog att ta uppemot en vecka tills det har slagit igenom, men då ska jag köra lite annonser och se om det är fler som klickar på ett blått och flott omslag än på ett grönt och skönt.

Det egna läsandet går oerhört segt i år, så jag har bestämt mig för att minstingen ska få föregå med gott exempel och fixat en läsbingo till honom. Det är tredje året på rad som han får en bingobricka efter skolavslutningen. I år blev det två: en sommarlovsbingo med olika aktiviteter, typ grilla korv, plocka jordgubbar, testa ett nytt museum, lära sig ett nytt kortspel osv, och så den här läsbingon. 


Han är 9 3/4, så ganska lagom gammal för den tredje Harry Potter-boken. Vi läser en HP om året, alltid på sommarlovet. De är liiiite för otäcka, men det går. Och när vi har läst färdigt får han se filmen. Den brukar behövas ses i dagsljus, åtminstone de första gångerna. Nackdelen med livlig fantasi: lätt att det blir väldigt otäcka mardrömmar!

Men vad vet jag om det, jag som sover som en stock!



söndag 4 juni 2017

Nej, Pelle ska inte få någon fidget spinner. Pelle ska få en banan.

Lite mer lagom sommarvarmt den här helgen, men eftersom jag har tagit på mig att fixa klassens avslutningspresenter till pedagogerna har jag garanterat något att gnälla över i en vecka till. Tack och lov eller vad man nu ska säga. Det ska inte bli "bara" en blomma men vad det blir säger jag inte. Klart är i alla fall att jag kommer att lägga ner alldeles för mycket tid och förmodligen även för mycket pengar på presenter som förmodligen inte kommer att uppskattas något särskilt. Får man "bara" en blomma kan man i alla fall slänga den med gott samvete efter några dagar.

Efter att ha googlat och funderat och youtubat och pinterestat till förbannelse gav jag mig igår ut på inköpsrunda inne i människobyn. Det gick ganska snabbt att konstatera att verklighetens likheter med den virtuella världen endast är ytliga och missvisande och jag hittade ganska precis ingenting av det jag hade tänkt köpa. 

Jag, på väg in i butik ett: Å, vad kul det här ska bli och så glada pedagogerna kommer att bli när de inte "bara" får en blomma.

Jag, på väg in i butik fem: Det här var kanske inte lika lätt som jag hade trott. Men det kommer att vara värt det när barnen ser pedagogernas glada miner.

Jag, på väg in i butik tio: Vad fan är det egentligen för fel med "bara" en blomma? Det är minsann inte alla som får blommor. En blomma är minsann inte koskit.

För där någonstans förvandlas jag till Lena Nyman som lackar ur på Gösta Ekman och vägrar köpa någon leksak till sin lille Pelle. Det är helt enkelt FÖR SVÅRT att köpa presenter till människor som man egentligen inte känner och inte kan avgöra om de skulle föredra en deckare som utspelar sig vid Lunds Universitet framför en roman om någon som käkade ett moln som var lika stort som eiffeltornet.

Och så den ultimata knäcken till självförtroendet som uppstår när man har varit i ca 73 olika små gulliga presentaffärer och sedan hittar precis det man har letat efter på Clas Ohlson ...