söndag 19 november 2017

Jag kan klara av den kommande veckan, jag är inte rädd, jag kan klara av den kommande ...

Jag har dragit igång en intensiv anti-depressionskampanj här hemma, och än så länge verkar det funka. Den går ut på att göra saker som jag gillar (var får jag allt ifrån, undrar ni kanske? ja, det kan man verkligen fråga sig)

Som ett led i kampanjen har jag struntat i att städa och tvätta och tråka mig i helgen och istället suttit och skrivit och pillat på manuset till Konrad 2 och läst det högt för minstingen. Vi har inte hunnit så långt ännu, för bokeländet ser ut att bli dubbelt så långt som ettan, men än så länge gillar han det!!! 

Dessutom har jag inventerat alla mina julkort (pinsamt många var det) och uppdaterat mitt Flickr-album med nya kort och antal, för att kunna göra en Round Robin på Postcrossing-forumet. Eftersom posten har höjt portot för utrikes brev så att ögonen tåras när man tänker på det (nästan dubbla vad det var när jag började med Postcrossing för bara några år sedan!!!) blir det "bara" 20 platser i gruppen, men ändå. Det brukar komma så fina kort, inte bara julkort utan nyårs- och vad det nu kan firas i utriket. De ryska nyårskorten med blåklädda tomtar och de japanska kawaii nyårskorten brukar vara bland de finaste, men det kan komma guldkorn från precis var som helst. 

Den kommande veckan är en riktig mardrömsvecka med aktiviteter utanför lägenheten flera dagar i rad och massor av oförutsägbarheter som kan komma att stjälpa mitt goda humör. Jag har skrivit in precis varenda liten grej i Todoist och satt påminnelser och aviseringar i tid och (förhoppningsvis inte) otid. Den tiden när man kunde hålla saker i huvudet och rabbla telefonnummer och mindes alla sina pin-koder osv, den tiden är sedan länge förbi. Nu får datorn hålla reda på allt. Hittills har den varit bedrövligt dålig på det, om jag inte hela tiden talar om för den vad som måste hållas reda på. Men om jag kom ihåg det hade jag ju inte behövt några påminnelser?!

En sak jag inte lär glömma är att jag ska på Teater-På-Bio i morgon. Det har varit så häftigt de gånger jag varit på det tidigare. Om inte två timmar och trettiofem minuter maffig musikal kan bota den spirande höstdepressionen, ja, då vet inte jag vad som kan hjälpa.


söndag 12 november 2017

Mycket vill ha mer

Och kan man tänka sig, efter en bra dag kommer en bra vecka och jag sover om nätterna och jobbar bra om dagarna och visst har jag mina mörka stunder men de får inte övertaget på samma sätt som när jag inte har sovit och stressar febrilt.

Det är veckor som den här då jag förstår hur andra människor fixar så mycket som inte jag kan. Hur de hinner, orkar, tyar när jag bara kvider och ger upp. Jo, för att andra människor nog har sådana här veckor hela tiden, kanske rent av fler sådana här veckor än andra. Kanske finns det rentav någon människa där ute som bara har sådana här veckor? Det låter osannolikt, men om det är något jag har lärt mig här i livet är det att det osannolika är sant mer ofta än man tror. Fråga Tage, så får ni höra.

Det är kallt och regnigt och blåsigt så där som jag hatar, men jag ska ändå bara vara inne och jobba, och oj vad jag jobbar. Knappt någon skrivtid blir det, bara någon liten snutt här och där, men jag hoppas ändå att snart kunna gå i mål med Konrad 2. En vecka till eller två, kanske, om han trilskas. Tänk att jag trodde att jag skulle vara klar med både tvåan och trean innan förra julen? Nu blir jag helt gråtfärdig av tacksamhet vid tanken på att tvåan kanske kommer ut innan den här. Jag har ändrat på hemsidan så att det står dec 17 (och dec 18 på trean). Det kanske inte heller är sant, men det är mer sant. Mer sannolikt, i alla fall.

Andra saker skriver jag också, men jag vet inte vad det är eller vad det vill bli än. Jag känner mig väldigt kluven inför alla mina olika böcker just nu, inte alls säker på vilken sorts författare jag vill vara eller kanske snarare skulle kunna bli. Och jag inser förstås att det skulle gå mycket snabbare att bli klar med en bok om jag hade bara en bok att skriva på. Men samtidigt skulle det då bli mycket mer skrivkrampstid, då jag bara satt och stirrade på den blinkande markören och inte fick ur mig ett ord. Nu har jag alltid något som jag vill skriva, som jag behöver skriva, så fort jag öppnar Scrivener.

Jag lyssnade på Joanna Penn och Orna Ross på Youtube, och Joanna pratade om Finishing Energy, att det finns de författare som kämpar med att komma igång, att välja vilken idé de ska ta fasta på och vilken bok de vill skriva. Och så finns det de som har det kämpigt med The Sagging Middle, de som vet hur det börjar och vet hur det slutar men tycker att det är så tråååååkigt att skriva kapitlen där emellan. Och så finns det de som har det svårt med att avsluta. Och där är nog jag för det mesta. Jag har haft ett par projekt som har hakat upp sig i mitten men för det mesta är det avslutningen som jag kämpar med. Det är där mina böcker är som sämst, det tycker de flesta som har lämnat någon recension, och det är ju inte bra. Inledningen till en bok behöver dra in läsaren i boken och vara "hook"-ig och så, men slutet på en bok säljer alla andra böcker. Om läsaren har läst så långt men inte blir sugen på att läsa något mer jag har skrivit, då är det inget bra slut.

Därför laddar jag nu inför slutet. Slutet på två av mina böcker och slutet av året. En och en halv månad kvar av det här ganska kämpiga året, och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir bra veckor. 

Kanske rentav en bra månad?!


söndag 5 november 2017

Tack, jag är nöjd nu.

En bra dag är en nåd att stilla bedja om. Och även om jag inte ber, så kommer det ibland en dag som inte kan beskrivas på något annat sätt än bra.

Då man vaknar på morgonen och har sovit gott, då man orkar baka scones till frukost (med banan i, bara en sådan sak) och orkar köra några maskiner tvätt och orkar ta familjen i hampan och släpa ut dem i skogen på en liten promenad och det kanske regnar hela varvet runt men vad gör väl det?

Då man får äta en god middag som man inte behöver laga själv och sedan kan bädda ner sig i soffan med en rejäl tegelsten som utspelar sig så långt bort i tid och rum att man inte behöver dra några som helst paralleller till sitt eget liv eller sina egna böcker.

Då klagar man inte, ärligt talat.

Jag vet inte att jag har gjort något särskilt för att förtjäna den här dagen men jag är oerhört tacksam att den kom när den gjorde. Jag har vidtagit lite olika åtgärder för att försöka styra upp alla ohjälpsamma tankar och destruktiva känslor och hoppas att det på sikt ska göra skillnad men just precis i nuet är det enda man kan hoppas på att vinden ska mojna lite då och då. Så att man får en chans att samla ihop de kringblåsta fragmenten av ens liv och försöka surra fast dem lite bättre inför nästa orkan.

För den kommer ju, det vet jag.

Livet är svårt, det vet jag också, och jag har aldrig lyckats bemästra konsten att leva. Kanske gör jag aldrig det. Det bästa jag kan hoppas på är kanske att lära mig att njuta av de här bra dagarna, de där små rätt så goda nyheterna som kanske inte förändrar livet men ändå känns rätt bra någonstans djupt där inne. 

Som att den där boken jag skrev av misstag i ett anfall av sinnesförvirring och knappt vågade ge ut har fått betyg av tre läsare på Goodreads. Alla tre 5-stjärniga. På Goodreads! Där recensenterna rutinmässigt sätter en stjärna mindre än på Amazon, eftersom skalan är annorlunda. På Amazon är tre stjärnor godkänt, som i det svenska plugget förr i tiden, men på Goodreads är två stjärnor lika med godkänt, och det finns fler nivåer av bra ovanför det. 

Det är faktiskt ett bättre snittbetyg än Brott och straff (4.19), Hamlet (4.01), Stolthet och fördom (4.24), Den gamle och havet (3.73!) och Sagan om ringen (4.48). Jag säger inte att jag är en bättre författare än Shakespeare, men ... Folket har talat.

Nyckeln till framgång? Låt inte mer än tre personer läsa det du skriver! Ju fler läsare, desto större sannolikhet att någon tycker att näe, det här var inge kul. 

söndag 29 oktober 2017

Det här kan komma att göra lite ont

Jag kämpar på, men en liten röst i bakhuvudet tjatar och tjatar om att det inte kommer att göra någon som helst skillnad, så det är lika bra att ge upp. Ingenting jag gör kan förändra det faktum att allt är på väg käpprätt åt skogen. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös och om det är någon känsla som kan bryta ner en människa inifrån och ut så är det väl den. Naiv (läs: korkad) som jag är hade jag förväntat mig goda nyheter och positiva resultat efter att jag har jobbat så hårt och verkligen lagt manken till, men så funkar tydligen inte det här universumet. Suck.

En rejäl höststorm ovanpå veckans alla besvikelser, och så är väl depressionen ett faktum. Idag sken solen äntligen efter flera dagars regn, men när vi försökte gå en promenad visade det sig blåsa häftigt från precis alla håll samtidigt. Det var nog en av de minst behagliga promenaderna jag någonsin har gått och lycka till med att få med familjen nästa gång jag vill gå en sväng.

Det är tufft nu, som sagt, och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att vardagen ska bli mer hanterbar. Kanske är det som att vara instängd i en koffert, att det är löjligt uppenbart för alla runt omkring hur man skulle kunna ta sig ur det, men här inifrån ser det verkligen inte ut att finnas någon utväg. Det är tufft nu, och det kommer bara att bli värre. Jag behöver vila och återhämtning och samla tankarna och ladda batterierna, men det känns som att tempot bara kommer att öka och kraven och förväntningarna, amen.

Väggen är precis där, rakt framför mig. Jag ser den tydligt.

Och springer rakt in i den.

söndag 22 oktober 2017

Pip,öh, jag menar ... kan någon skicka osten?

Nej, vuxenlivet har inte briljerat den här veckan heller. Trots att jag verkligen har ansträngt mig för att vara så vuxen jag bara kan (till och med rensat avloppet under badkaret, förmodligen det vuxnigaste jag brukar göra), har inga framsteg gjorts. 

Det är i det här läget jag brukar ge upp.

Krypa ner under en filt med en säck godis och en god bok och tycka synd om mig själv så mycket jag bara kan.

Men trots en total avsaknad av grit har jag beslutat mig för att kämpa vidare. Året ut i alla fall. Det är ju skrämmande lite tid kvar på 2017, så det känns inte övermäktigt att lova att hålla ut tills fyrverkerierna har tystnat. Har inget vänt innan dess återgår jag till mina självdestruktiva gamla vanor.

Men två månader till -- lite drygt -- tänker jag försöka vuxna mig dagarna i ända. Jag har böcker som behöver översättas, papper som behöver arkiveras, utgifter som ska bokföras, krukväxter som ska vattnas och barn som behöver uppfostras. För att inte tala om en sjuhelvetes jävla massa böcker som behöver bli skrivna!

Det är nu, när orken och lusten helt och hållet har lämnat byggnaden, som man ser vem som är en man och vem som bara är en ynklig liten mus.

Suck. Det var inte så här jag trodde att det skulle bli när jag blev vuxen.


söndag 15 oktober 2017

Mörkret faller

Ännu en vecka lagd till handlingarna. Inga större framsteg gjorda men inte heller några större bakslag. Jag har skrivit en del, jobbat en del, städat en del. Lagat lite mat, vattnat lite krukväxter. 

Och så har jag förstås haft lite smärre sammanbrott och allmänt känt att livet är fan inte värt ansträngningen.

Roligare än så här blir det kanske inte, vuxenlivet. Men måste det vara så jävla svårt precis hela jävla tiden?!? Så att ansträngningarna aldrig någonsin står i proportion med eventuella utdelningar?

Och så vet jag ju inte om det bara är hösten som smyger sig på med sitt mörker och sin kyla och sin blåst och sitt regn som i Malmö envisas med att komma på tvären? Eller om det kanske är dags att hoppa ner i den där förbannade brunnen igen? Falla fritt ner i ingentinget och inte veta om jag någonsin kommer upp igen?

Att inte kunna lita på sin egen hjärna, det är något av det jävligaste man kan erfara som människa, tror jag. Som att sitta bakom ratten på ett fordon där alla instrument och spakar har bytt funktion. Slå på vindrutetorkaren och kärran girar tvärt åt vänster. Stampa på bromsen och det enda som händer är att radion slås på. 

Tack för den, televerket.

Tills vidare väljer jag att fokusera på de vackert skiftande löven och låtsas att det bara är hösten som spökar. Det finns inga brunnar här. Inga avgrunder. Bara vackra röda löv och snart blir det jul.

Håll ut, människa! Om inte annat så för pepparkakornas skull!

söndag 8 oktober 2017

Tillbaka i overkligheten

Jag har kommit på vad det är jag gör, under de där dagarna om året då jag lämnar min lilla bubbla och åker ut i världen. 

Jag lajvar människa.

Jag försöker klä mig som folk, försöker bete mig som folk, försöker göra som folk gör för att förhoppningsvis få känna mig som en riktig människa en liten stund.

Det gör jag förstås inte.

Jag känner mig bara som en bluff. Impostor syndrome så det sprutar ur öronen.

Men det var värt ett försök.

Nu är jag bara så trött. Som att jag har gått på tå i veckor för att alla ska tro att jag är lång och nu krampar det så mycket i vaderna att jag bara vill krypa ihop i ett hörn och gråta. Fast det är inte bara i vaderna det gör ont utan i alltihop. Kroppen, själen, you name it.

Men tid att gråta är en lyx. Även här i overkligheten händer det nämligen en massa saker hela tiden. Många måsten blir det. Hur mycket det än krampar och värker och molar.

Denna trötthet, var det livet? Jag är rädd för det. Helst skulle jag bara vilja bädda ner mig med alla härliga böcker jag fick med mig hem från Bokmässan och stanna där tills det våras.

Men mitt stackars barn har råkat se trailern till Det på någons mobil i skolan, så det spelar ingen roll hur trött jag är. Trots att ögonlocken känns som bly sitter jag uppe om nätterna och klappar hans fötter och skrämmer bort alla hemska clowner som vågar komma för nära.

Det bästa botemedlet mot alla sorters krämpor: Någon som har det värre.