tisdag 9 oktober 2018

Evigheter. både långa och korta

Ja, tiden går, särskilt när man inte bloggar om allt som händer om dagarna.

När jag nu äntligen släpade mig tillbaka till bloggen efter vad som säkert är två månaders frånvaro hittade jag ett opublicerat inlägg i Utkastmappen, mer än en månad gammalt, som handlade om hur länge sedan det var jag hade bloggat. Hrrrm.

Men nu är jag är, och det här inlägget ska publiceras. Även om det inte innehåller något av substans. (Sedan när har det hindrat mig?)

Oktober. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om att det har hunnit bli oktober, det här tuffa året som jag inte visste hur jag skulle överleva. Det är i och för sig inte över än, men jag måste ändå säga att jag mår bättre än jag gjort på mycket länge, mer eller mindre helt utan anledning, och det bådar ändå försiktigt gott inför den kommande vintern.

September blev en späckad månad, med utrikesresor och inrikesresor och minstingens födelsedag och överraskningar och överlag en massa kul. Helt ohemult många croissantfrukostar, till exempel, bara en sådan sak.

De flesta croissanterna inmundigades på hotellet i London, dit vi åkt för att minstingen fyllde 11 och inte ville riskera att missa sin uggla om det nu skulle råka vara så att Brexit hade lagt hinder i vägen för den internationella uggleposten.


En kul överraskning, eftersom han inte fick veta något förrän vid födelsedagsfrukosten, och allt sedan gick ganska snabbt. Redan vid lunch var vi på Kastrup, och sedan skumpade vi i en vid cirkel runt stormen Knud och landade något knädarriga på Luton i god tid innan middagen.

Lördagen gick åt till mer traditionellt turisteri, eftersom minstingen inte har besökt London tidigare, men hela söndagen tillbringades ute i Warner Brother Studios, där alla åtta Harry Potter-filmerna spelades in och där man nu kan beskåda flera av miljöerna och massor av rekvisita och behind-the-scenes-grejer. Dumbledores kontor, till exempel.


Oktober kan ju inte riktigt mäta sig med allt skoj som september hade att erbjuda, inte nu när croissanterna har bytts ut mot Falu rågrut och ordningen mer eller mindre har återställts till 100% mugglare, men den gör ändå ett hyfsat försök. Till helgen ska jag till exempel ut och vandra med vilt främmande människor.

Att det överhuvudtaget läggs fram som något positivt säger en hel del om den förändring jag har genomgått i år.

Men det är nog ungefär precis vad jag behöver just nu. Gå ut och vandra långa sträckor i skogen och sedan sova ute vid en sjö och höra fågelkvitter och vågskvalp och knaster från lägereld. Det kommer att bli himla skönt. Och om främlingarna är för främmande får jag väl bara vända och gå åt andra hållet. Jag har eget tält och egen Trangia och supervarma sovsäcken som jag köpte när jag fick veta att minstingen skulle ha övernattning i skogen i slutet av november. Det ska bli 19 grader varmt till helgen, så jag lär överleva i den. Men jag tar med fleecepyjamasen, för säkerhets skull. Kalla nätter ute kan bli så himla långa! Evighetslånga ...

torsdag 16 augusti 2018

Back to School

Och så var sommarlovet över. Vädret har varit lite mer normalt de senaste dagarna men idag är det kvavt och eländigt igen. Inga tropiska temperaturer, men obehagligt nog, nu när jag har återgått till min normala garderob. Överhuvudtaget är det mycket fråga om återgång till det normala nu. Maken går och jobbar, minstingen går till skolan och jag ska försöka hitta tillbaka till någon slags vardagsrutiner.

Svårt var ordet, sa Bull.

Jag lägger i en högre växel med min förkovran nu. Alla förändringar som jag införde i våras ska ligga kvar och kompletteras med ytterligare ansträngningar. Dags att ta i nu, så att det kan synas några resultat fram emot nyår. Jag behöver kunna känna att det har hänt något, på bankkontot, midjemåttet, stämningen i familjen och den allmänna livskvaliteten.

Om det är realistiskt? Nej, förmodligen inte. Om det är något jag är konsekvent med så är det väl att inte i längden klara av att bättra mig. 

Men skam den som ger sig. 

Sommaren var kanske äckligt varm och obehaglig mot slutet, men jag har ändå haft ett par av mitt livs bästa stunder det här sommarlovet och nu när löven börjar frasa under skorna igen vill jag minnas bara de stunderna. Ensam med minstingen i en kanot mitt på en sjö i ett stilla sommarregn. Lukten av skogen och smattret mot kapuschongen. Och att somna och vakna till ljudet av vågskvalp i ett tält på Ven. Jag tror att det måste bli en återkommande grej, faktiskt. Inget jag har försökt rehabilitera mig med genom åren har haft en så omedelbar och påtaglig effekt.

Kanot i regn och tält vid hav är numera a few of my favorite things. Och jag skulle aldrig ha fått uppleva dem om jag inte hade vågat göra saker som jag egentligen inte törs, som att åka på kanotläger med vilt främmande människor eller bege mig ut och vandra ensam med min lilla strövare. Våga får bli temat för hösten. Att säga ja när fegisrösten i mitt bakhuvud skriker NEEEEJ!!!

Visst fattas mig skrivandet så att det värker i själen, det kan jag inte förneka. Men om jag måste välja mellan mina bokbarn och mina riktiga barn (och just nu måste jag tyvärr det) får Konrad, Liva och Lee vackert klara sig på egen hand ett tag. Och om jag måste välja mellan jobb och blogg kanske det blir lite längre mellan inläggen ett tag framöver.

Dags att bli vuxen. Eller åtminstone försöka lära sig hur man gör.





tisdag 31 juli 2018

Vi har alla våra kors att bära, just sayin'

Värmen håller i sig, och jag tynar sakteliga bort. Vi får väl se hur det blir med våra helgplaner. Som det känns nu är det nästan för jobbigt att trycka ner tangenterna för att skriva de här orden. Jag har en otäck huvudvärk som kommer och går och diffus värk i valda delar av kroppen som jag inte vet vad jag kan skylla på om det inte är varmen och att jag rent allmänt håller på att dö.

Jag har gett upp hoppet om att kunna fungera normalt och flyttat ut i vardagsrummet på en tjock luftmadrass mitt framför balkongdörren, där temperaturen efter solnedgång är så att man kan sova med tunt täcke. Ungefär varannan natt lyckas jag sova gott, och varannan natt gör någon obehaglig värk att jag inte får en blund i ögonen. SMHI lovade svalare temperaturer och till och med moln till helgen när tiodygnsprognosen först nådde fram till de dagar det är fråga om, men nu har de tagit tillbaka sina löften. Inget regn blir det heller. Men jag hoppas att det ska bli närmare 25 än 30 grader, för annars tyar jag allvarligt talat inte. Och tågen tyar inte och inte heller skådespelarna vi ska se på, amen.

Undrar om det finns någon på Fiverr som kan köra en regndans på beställning? Jag skulle glatt betala både $5 och $10 för en skur. Det behöver inte ens regna särskilt mycket, bara molnen räcker fint.

Jag försöker jobba så gott det går, men det är svårt att koncentrera sig när det känns som att man har en ishacka i pannloben, eller i ryggen. Mest ligger jag bara på min luftmadrass framför inte mindre än två fläktar och kollar på tv. När jag inte har något bättre att se på (läs: nya avsnitt av Unforgotten och Condor) ser jag om Downton Abbey. Anna har precis råkat väldigt illa ut. Nu blir det jobbigt ett tag. Stackars, stackars Anna. Men hon slipper i alla fall tampas med värmeböljan from hell och luftburen pest. 


onsdag 25 juli 2018

Solhatt med inbyggda kylklampar? Finns det?

Så värst mycket sammanhängande ledighet blev det ju inte den här sommaren men jag råkade i alla fall ta semester från bloggandet. Ja, ja, så kan det gå, när man har måndag hela veckan och aldrig vet vad klockan är.

Sedan sist har jag hunnit med en himla massa jobb, och en kort tur till Oslo med båten från Köpenhamn. Och lite Pokemon och alldeles för mycket gnäll över vädret. Jag vet att det är meningslöst att gnälla över sådant som jag inte kan göra något åt, men hallååååå?!? Tre månaders konstant värmebölja?!? Hur är det tänkt att man ska kunna sova om nätterna? Om man inte har en trädgård man kan gå ut och lägga sig i? Va? 

I natt låg jag och baddade mig själv med en blöt handduk, timme efter timme, och tänkte på avsnittet i Downton Abbey där alla får Spanska sjukan vid middagsbordet och sedan ser så eleganta och värdiga ut i sina handsydda nattlinnen och omsorgsfullt broderade lakan när de ligger där och svettas och dör. Inte jag. Inte alls.

Jag har så mycket kvar på listan över sådant vi skulle kunna hitta på under sommarlovet för att inte bli sittande här hemma framför varsin skärm, men de flesta punkterna på listan kräver att man beger sig utomhus, och ärligt talat, jag vill verkligen inte. I går åkte vi ut till IKEA för att köpa lite fler tekoppar, och det räckte med den korta promenaden mellan varuhuset och tågstationen för att jag skulle allvarligt frukta för min hälsa. Det var så stekhett att jag nästan förväntade mig att se gamar kretsa ovanför oss när vi stapplade de sista metrarna fram emot skuggan vid stationen. Att gå ut och vandra i det här vädret, med tyngre packning än några tekoppar, eller försöka sova i ett tält? Hälsovådligt. Dessutom verkar det mesta utomhus stå i lågor, så kanske är det bäst att hålla sig innanför de eldfasta betongväggarna.

Vi har planer för nästa helg, spännande, hett (ha!) efterlängtade planer, och nu vet jag inte om det 1. kommer att bli av pga att SJ ställer in tåg för att inte spåra ur i solkurvorna och 2. kommer att bli kul pga att jag blir så himla grinig i det här vädret. När jag bokade var jag orolig för att det skulle bli regn och blåst och odrägligt, men då kan man i alla fall dra på sig ett par galonisar och en fleece. Vad gör vi om det blir hälsovådligt varmt och vi fastnar ute i solen någonstans utan skugga och vattnet tar slut och de där gamarna faktiskt dyker upp? 

Nej, det är ingen idé att grubbla över det nu. Tiodygnsprognosen sträcker sig ännu inte över nästa helg, så det finns fortfarande hopp. Men som det ser ut nu är det ännu varmare på vårt resmål. *kvider en smula*. 

tisdag 10 juli 2018

Du och jag, Michael. Tror jag det.

Vi överlevde natten i skogen, men det var knappt. Ingen sömn blev det i alla fall, och utan sömn är Sandra ingen rolig mamma, det är ett som är säkert. Men minstingen fick tandvärk, så det var inte bara jag som var gnällig. Kul vandring andra dagen? Not so much.

Sedan tog vi en tur till Ven igen, den här gången med min bättre hälft i släptåg, så att han skulle få se var vi hade varit. Det blev en bra dag, även om jag knaperstekte mig i solen och nu måste hålla mig inomhus till juli 2025.

Fast det gör jag inte. Den galet varma sommaren fortsätter ju, så jag pokenerar runt (fångade min första shiny igår!) och försöker komma i form och försöker varva ner och försöker åstadkomma någon slags förändring trots att jag ju vet sedan länge att det aldrig kommer att ske. 

Det enda som förändras här i världen är motivet på pusslet som upptar hela bordet i köket. Och ljudboken i mina öron medan jag pusslar.


onsdag 4 juli 2018

Produktiviteten får vänta

Ännu en rumphuggen vecka, eftersom jag har lovat minstingen att han ska få sova i vindskydd under sommarlovet. Alltså drar vi till skogs i morgon bitti och det blir väl det sista någon hör av oss.

Jag vet inte vad jag är mest rädd för, mörkret, spindlarna, vildsvinen eller människovarelserna som vi kanske förväntas dela vindskyddet med.

Mycket att vara rädd för finns det i alla fall.

Det blir en kort och enkel vandring, eftersom ryggsäckar är tunga och gamla kärringryggar (eller kanske framför allt -fogar) inte håller för några längre etapper. Jag hoppas att det ändå ska kännas som en riktig vandring, och att vi överlever natten utan varken tältduk eller betongväggar till skydd.

Trots att jag lämnar tältet hemma verkar ryggsäcken inte bli avgörande mycket lättare. Någon bisarr anomali i fysikens lagar, när det gäller just packning, skulle jag misstänka. Kanske ett nobelpris i fysik fladdrar förbi i ögonvrån? Det får vi kanske aldrig veta.

När jag sitter och pusslar om kvällarna lyssnar jag just nu på The 12-week Year i hopp om att kunna lägga i en högre växel med både jobb, liv och skriv. Än så länge låter det bra, men jag har inte sett någon direkt skillnad i vardagen än. Kanske räcker det inte med att lyssna på en massa smarta saker? Kanske måste jag rent av börja göra saker och ting annorlunda?

Ja, så mycket mer annorlunda än att dra till skogs och stanna där över natten tror jag inte att jag tyar med den här veckan. 


måndag 25 juni 2018

Jobb och ljudböcker


Ännu en vecka kedjad vid tangentbordet, och ute skiner solen. Jag jobbar i överljudsfart för att kunna ta ledigt igen i slutet av veckan och hänga lite med båda barnen innan förstfödingen börjar sitt sommarjobb. Det är inte lätt att hitta lämpliga aktiviteter för hela familjen, när ens barn inte tillhör samma generation eller ens är födda samma årtusende. Och när bägge ungarna helst bara vill sitta hemma och spela dataspel, för den delen. Men jag ska släpa ut dem i solen, om det så är det sista jag gör! Och det ska kännas som semester/sommarlov även om vi inte kan resa någonstans.

Annars gör jag inte många knop när jag inte jobbar. En ofantlig trötthet har hängt mig i nacken sedan allt havererade här hemma i våras, och den börjar ta ut sin rätt nu när den värsta hetsen har lagt sig. Så fort jag har jobbat klart och hängt all tvätt osv lägger jag mig i soffan eller i hängfåtöljen med en ljudbok i öronen och somnar som en stock. Det är tur att det inte blir förhör efteråt, för jag har stora luckor i händelseförloppet.

Just nu lyssnar jag på Michael Palins dagböcker, som jag har läst "på riktigt" innan, men det är så himla skönt att lyssna på när han läser dem. Det började med Jorden runt på 80 dagar, och nu jobbar jag mig genom hela hans liv. Dagböckerna är ohyggligt långa, så det blir många timmars sömn, äsch, jag menar läsning. Jag klarar inte av skönlitterära ljudböcker, jag tappar hela tiden tråden (eller somnar) men non-fiction funkar utmärkt. Även i sovande tillstånd registreras förmodligen en del av informationen någonstans i hjärnan ändå.  Subliminal läsning! Om jag grips av en plötslig lust att resa jorden runt eller från pol till pol vet jag vad det beror på.

Suget efter att börja skriva igen stregras sakta men säkert, men jag håller igen. Det kommer att dröja länge innan jag kan göra skrivandet till en prioritet igen. Vårens kris gjorde det så tydligt att jag måste genomföra en del rejäla förändringar i mitt liv, och jag får inte låta allt återgå till det normala innan några konkreta och påtagliga förändringar har ägt rum. Hur jag ska kunna ändra på något, det vet jag inte. Men jag misstänker att det börjar med jobbet. Mer jobb, fler timmar om dagen, mer effektiva processer kring redigering osv, för att dra ner på tiden för varje översättning och förbättra timpenningen. Och framför allt att jobbet måste vara högprioriterat, endast överskuggat av familjen.

Men de smyger sig på, idéerna och karaktärerna, scenerna och vändningarna. Ligger på lur som små historie-mucklor i marginalen hela tiden. 

Tids nog blir det väl en bok till. 

Men den här veckan får jag nöja mig med att lyssna.