söndag 15 januari 2017

Blått och kallt men ljust i alla fall


Solen tittade fram som hastigast idag och det händer ju verkligen inte varje dag så här års så vi skyndade ut för att få i oss lite frisk luft och kanske en D-vitamin eller två. Vi hamnade i Västra hamnen eftersom vissa av oss ville fånga vattenpokémon, men där fanns mest andra sorter av någon anledning. Tanken var att promenera sakta i solen och gôtta oss men det visade sig att 2 plusgrader på termometern betyder just det, väldigt nära frysdöden. 

Jag lyckades i alla fall ta ett par foton medan vi var ute. Blå och fina. Alltid något. Jag hade nästan glömt bort att mobilen hade en kamerafunktion. Men sedan förfrös jag lite fingrar och nästippar och tvingades slakta oxen och krypa in i .... 

Nej, förresten. Vi hoppade in i bilen och åkte och handlade mat istället. I affären var det varmt. Och så hade de många olika sorters glutenfritt bröd. Kanske kommer någon av de här varianterna att smaka bröd, rent av. Hittills har det enda ätliga jag hittat på glutenfria hyllan varit chocolate chip cookies. Kanske får jag äta enbart chokladkakor resten av livet. Till frukost, lunch och kvällsmat. Med ost och skinka på. Ja, varför inte?

I själva verket är det inte bröd och kakor jag gillar, utan gluten. Det vore så himla typiskt mig. Jag verkar inte ha några problem med laktos, men det är bara för att den laktosfria lättmjölksersatzen är så himla god. Suck.

De hade semlor i affären men sedan jag lyckades baka egna goda häromåret har jag lätt kunnat motstå butikssemlor. Frågan är om inte semlor också är värda några timmars ont i magen? Förmodligen. Man äter ju ändå bara semlor 4-5 månader om året ...

Om någon har tillgång till HBO (t.ex för att deras make har bestämt sig för att ta en gratis provmånad eller något) kan jag varmt rekommendera dokumentären Bright Lights. Jag är alls ingen Star Wars-fantast, har inte ens sett alla filmerna, men jag har läst några av Carrie Fishers böcker och äääääälskade filmen Postcards from the Edge där Meryl Streep och Shirley Maclaine spelar Carrie och hennes mamma Debbie Reynolds. Jag tyckte att det var en väldigt fin dokumentär, väldigt respektfullt gjord.

Jag undrar hur många böcker jag behöver skriva för att få ett hus som Carries? Stort och insynsskyddat och fullt av underbara minnessaker och kul grejer som gör en glad vart man vänder sig. Tydligen mer än tre i alla fall ...  Ja, ja. Det är väl bara att skriva på då!

söndag 8 januari 2017

Visst ja, jag skulle blogga också ...

Ja, jag tänkte väl att det var något jag hade glömt. Jag visste att det var söndag, hela dagen har jag vetat om det men ändå inte på något sätt eftersom det är studiedag på minstingens skola i morgon och vi därför får en extra söndag i morgon.

Men det är ju ingen ursäkt för att inte blogga.

Jullovet är i alla fall slut och ack vad det inte blev allt som jag hade hoppats på men det blev i alla fall. Jag har sovit hemskt dåligt, varit sjuk mer än frisk och så är det allt det där med maten som jag inte får äta. Ska fan vara gluten- och laktosfri över julen, alltså. Nu har jag inte hållit helt strikt på det, men det har ju sitt pris. (I vissa fall så himla värt det, ändå.)

Jag misstänker att resten av januari kommer att gå i jobbets tecken för jag har ganska (läs: väldigt) mycket att göra när vardagen återvänder. En bok ska översättas från början till slut och ett bokslut  ska göras och jag misstänker att jag måste göra om hela förra årets bokföring från början till slut och så har jag en himla massa börjor till olika böcker som måste få ett slut ... Ingenting vettigt har jag fått gjort de här jullovsveckorna, men de var ändå helt nödvändiga. Om jag skulle ha jobbat ovanpå alla virus och med bara glutenfritt bröd i magen ... Nä, nä, det hade slutat illa. 

Nu är jag om än inte utvilad så i alla fall inte helt sönderstressad. Jag hade en massa mentala deadlines för det egna skrivandet kring jul/nyår men nu när de är passerade kan jag släppa det helt. Nu gör det ingen skillnad med en månad hit eller dit. Ett år hit eller dit. Tidsnog blir det väl något skrivet. Men jag tänker inte stressa fram det. Det blir varken kul för mig eller läsarna. Eller den stackars glutenfria magen.

Jag bakade glutenfria scones i morse, till söndagsbrunchen, förresten. Det gör jag inte om. Fy bubblan. Då har jag hellre ont i magen. Lite magont har ingen dött av men äckliga scones kräver årligen minst 17 dödsoffer i norra hemisfären (källa: påhitt). 

Nä, jag känner mig inte helt redo att återvända till vardagen än. Jag fasar lite för den, ärligt talat. Jag tror att det kommer att bli ett jobbigt år. Alla var så glada att 2016 var över att det känns som att 2017 står och galenflinar som Jack Nicholson med en förskärare i blombuketten. Men granen är utslängd, julmustbacken är nästan tom, Pikachu har dratt av sig tomteluvan och det finns ingen återvändo, jag inser det. 

Okej, januari. Bring it on! (Lite varsamt, tack!)

söndag 1 januari 2017

Nämen, 2017!? Kommer du här?

Eftersom jag var så smart förra året att jag inte avgav några nyårslöften behöver jag inte heller stå till svars för dem nu. Det enda jag lovade var att göra så gott jag kunde och det tycker jag nog ärligt talat att jag har lyckats med. Det har varit ett tufft år, med mycket jobb, sjukdomar, motgångar osv men också året då jag gjorde slag i saken och släppte mina böcker fria.

Då jag släppte mig själv fri att vara författare på mitt eget sätt, hur fel det än är i andras ögon. Gav mig själv lov att skriva de historier som kom till mig, i den ordning de pockade på uppmärksamhet och släppa dem när de kändes klara. När jag ser tillbaka på blogginläggen från ett år sedan verkar det som att jag trodde att Liva-boken skulle bli först ut, och sedan kanske Konrad, men så kom X/Y-projektet och störde redan i början av januari och sedan blev det oordning av allt.

Nu finns den första boken om Konrad på både svenska och engelska, på Amazon i Japan, iBooks i Mexico och bibblan i Vara. Rätt läckert, ändå, och jag försöker att fröjdas i mitt inre över det och inte gräma ihjäl mig över att BTJ ännu inte har velat betygssätta den. Sedan har jag släppt en barnbok till, den första i en annan serie, både som e-bok och i tryck. På romance-sidan har jag fyra titlar, två av dem både e-bok och i tryck. Sex böcker alltså, på ett år, även om Konrad t ex finns i fem olika utgåvor. Jag hade hoppats på tre så det får man väl vara nöjd med. (Alla de där oavslutade projekten som ligger och skaver i min Dropbox, de låtsas vi inte om just i dag.)

Det enda jag vet riktigt säkert om 2017 är att jag inte har en aning om hur det kommer att bli. Min förhoppning är att det blir en Konrad-bok till inom kort, en scifi-bok till så småningom, att jag ska hinna skriva bok 2 i romance-serien innan sommaren, Halloween-romanen innan nästa jul och kanske någon julnovell till någon gång under året, (gärna två, en romance och en barnbok, för de är så tacksamma att promota). Men så blir det säkert inte. Om jag känner mig själv rätt så kommer NÅGOT att hända i år, men förmodligen inte det jag planerar just nu. Kanske kommer jag att sitta här i december med en kokbok, en deckare och en serie akvarellstudier och förhoppningsvis känna mig ganska nöjd med det jag har åstadkommit.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men det kan bli rätt bra ändå. Äntligen börjar jag försonas med den insikten.

*öppnar dörren* Tjena nya året, står du här? Kom in, kom in. Vad har du för spännande med dig i kofferten? Fikabröd? Men du, då sätter jag på te. Mjölk eller socker? 

söndag 25 december 2016

Rätt vad det är säger det klick! Vilket år som helst nu ...

Så det är så här det känns att vara ledig? Weird!

Trots att det känns ovant gör jag mitt bästa, hasar omkring i pyjamas, sover mitt på dagen och hetsar inte mot några deadlines, spelar brädspel, läser böcker och äter julmat trots att jag inte tål den. Magontet till trots har det varit en hyfsad jul, ändå.

Även en trist jul med sjuka barn och skav i familjebanden är ju ändå bättre än vilken tisdag som helst.

Jag försöker att köra lite soc.med-avgiftning, har slutat följa ett par grupper på FB som bara ger mig stresspåslag och öppnar överhuvudtaget inte Twitter, men samtidigt har jag dragit igång varsitt nytt Instagram-konto åt mina två pseudonymer i nätverks- och marknadsföringssyfte och kanske är det helt meningslöst och jag kommer inte att orka men det har gett mig anledning att söka rätt på nya konton att följa och på romance-kontot blev det en massa foto-konton med vackra bilder, främst från Skandinavien men även resten av världen av bara farten. Sååååå sugen på att börja fota igen, men vet att jag måste hålla mig till bokskrivarlästen om det ska bli något alls gjort. 

Men drömma kan man ju alltid.

Jag har faktiskt haft ett par tidiga morgnar den här veckan, när jag vaknat långt innan resten av familjen och det har totalt blivit fyra kapitel på romance no.2, så även om jag är sömnbristsur och julgrinig känner jag ändå den där inre tillfredsställelsen som kommer sig av att ha gjort framsteg i sitt bokskrivande. Jag menar, fyra kapitel här och fyra kapitel där, rätt vad det är så blir det en bok.

Vilket år som helst.

Och när jag har skrivit alla böcker färdigt som jag har påbörjat, då minsann, då ska jag få lov att ta lite tid och bege mig ut med kameran en sväng och se om jag kommer ihåg vilken knapp som gör vad.

Det blir inte så här snyggt, men kan vara kul ändå.    

Ett foto publicerat av Scandinavian Mystics (@life.by.linus)

söndag 18 december 2016

Helg? Vad är det för spännande koncept? Berätta mer!

Nej, nu är det söndag kväll och jag har jobbat hela dagen igår och hela dagen idag och något säger mig att det inte är riktigt så man ska göra när det är helg. Jag kan knappt skymta "trött" i backspegeln längre, men nu är det bara tre dagar kvar till deadline och sedan blir det JULLOV på riktigt för hela familjen, till och med mig. Jag minns inte när jag var ledig mer än bara precis på julafton och juldagen senast. Men det var år sedan. Undrar om jag minns hur man gör.

Förmodligen inte. Dessutom har jag ju en massa pseudo-jobb med skriveriet och bloggarna och promos och den dumma nya tidstjuvs-hemsidan som med all sannolikhet inte kommer att ha varit värd all tid jag har lagt ner på den. Men, men, det kan man inte veta om man inte har försökt. Så länge det går kör jag vidare men det är ju ingen som skulle sakna sajten om jag släckte ner den, tyvärr. En vacker dag kommer e-boksläsandet till Sverige också, sanna mina ord. Och då kommer den här sidan kanske att bli intressant. Och så länge jag håller på kommer jag aldrig att sakna böcker i min TBR-mastodonthög.

Skriveriet kanske aldrig blir intressant för någon annan än mig men det kvittar. Jag har försonats med att det här är den sortens författare jag vill vara. En som skriver det hon vill, ger ut det när och hur hon vill och sedan går vidare med livet. Det blir man kanske inte rik på, men det blir å andra sidan inte särskilt många av de som släpar runt med sina böcker från signering till skolbesök till biblioteksframträdande heller och de får dras med en massa refuseringar och elände, dessutom. 

Nej, jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan sitta och lukta på pepparkakorna. (Inga blommor i december, ju!) Och kanske har jag inte skrivit så mycket på sistone, bara lite drygt 300 ord den här veckan, YNKLIGT, men snart, snart, snart är det jullov och då kommer jag att både orka och hinna. Jag vet knappt vad jag ska skriva på först, men det blir väl lite av varje som vanligt, för att försäkra mig om att inget blir klart ...

Det blir inte tid till så mycket annat än jobb och julklappsstress osv just nu, men jag har däckat framför NRK-appen på min platta varje kväll och kollat på så många avsnitt av SKAM som möjligt innan batteriet eller hjärnan slocknar. Nu börjar det dra ihop sig till slutet av andra säsongen och usch, alltså. Om inte annat har den här serien effektivt botat min åldersnoja. Jag har aldrig varit så glad över att vara en tråkig gammal gift tant utan ett stort socialt umgänge både IRL och på nätet som när jag har pinat mig genom de här korta avsnitten. Nu lyckades vi åstadkomma rätt mycket drama i min ungdom också, trots att ingen ens kunde föreställa sig vad en facebook eller ett sms var, men ujujuj vad mycket värre det är nu för tiden, när allt dumt man gör dokumenteras och sprids viralt och bevaras för evigt på ens fienders mobiltelefoner och hårddiskar.

Serien har blivit en megasuccé världen över, trots att den officiellt inte har spridits till så många länder än, med hängivna fans på gränsen till Beatles-mania. Jag studerar fenomenet och dissekerar hantverket så gott jag kan, när jag inte måste hålla för ögonen, och tänker försöka sno så mycket som möjligt om jag någonsin försöker skriva något för ungdomar.  

Ja, precis vad jag behöver. Fler bokidéer. Tack för den, hjärnan. Men mig lurar du inte. Nu ska jag nämligen sova!



söndag 11 december 2016

Äntligen ...



Äntligen, äntligen, äntligen så vänder det. Det är alltid lika skönt, när man efter en lång, lång uppförsbacke med snubbel över motgång efter motgång känner hur man passerar något slags mentalt backkrön och sedan bara susar utför i en rasande fart. 

Oiiiiiii!!!!

Först lyckas jag reda ut fnurran på Elib-tråden och fick mitt eboksavtal. Det har tagit ca 3 månader, men i själva verket gick det på en kvart. Plätt-lätt, även om det förmodligen kommer att ta 10 år innan jag lär mig att hitta i deras menyer. Nu finns i alla fall Konrad på bibblan, både här i stan och lite överallt. Någon i Vara lånade honom raskt. Så coolt, ändå. Sedan rasslade han upp på både Bokus och Adlibris och nu känns det ändå som att boken finns på riktigt. Om någon skulle vara intresserad av att läsa, så finns boken att få tag på. Coolt var ordet, sa Bull.

Sedan fick jag klart Outside-pocketen och av bara farten gjorde jag en pocketutgåva av min kortroman också (inte helt säker på hur det gick till). Plötsligt känns det som att jag fick två nya böcker, utan att jag hunnit skriva klart något mer. Det känns bra när jag har så mycket jobb och inte hinner med det egna skrivet.

Jag har även hittat en lösning för mitt tidiga morgon-skriv som har legat på undantag sedan min soffdator gick hädan. Nämligen en iPad med Scrivener! Än så länge har jag bara fnulat lite med det, men det verkar funka och så himla käckt att jag kan jobba med texter i Scrivener när jag är borta från datorn. Bara det att kunna läsa genom det jag skrivit, göra anteckningar och planera lite när jag sitter i soffan och slappar med resten av familjen är guld värt. Det känns så kymigt att gå och stänga in sig, även om det förstås hade inneburit en helt annan koncentration och produktivitetsnivå. Man ska vara tacksam för det lilla!

Första recensionen för Outside kom även den här veckan, en typisk utförsbacke-grej. Jag hade verkligen gått och hållit andan, rätt så säker på att jag missat målet totalt. Och så blev den första recensionen positiv. Lyckan var rätt så total. Sedan fick jag en rating till, som också var lysande, så det var inte bara en ensam dåre. Det känns skönt, men samtidigt innebär det att jag har två serier jag måste hinna med nu. Och så har jag förstås ett författarnamn till att producera texter till. Och dygnet verkar få endast 24 timmar hela nästa år också, har jag förstått. Det är väl någon EU-förordning, förmodar jag. Hrrm.

Nej, allt är förstås inte guld och gröna skogar och danser på röda rosor. Till exempel kunde vi inte gå på den magiska julmarknaden här i staden idag, p g a att tusentals personer dök upp till ett evenemang i en lokal avsedd för ca 50. Vi köade en halvtimme eller så, men insåg sedan att det skulle ta minst 2 timmar till innan vi kom in och det hade vi helt enkelt inte tid med. Man har kanske lite annat att stå i, så här mindre än två veckor innan jul ... Så det var bara att åka hem, utan trolldrycker eller minsta lilla magiska julklapp. Trist var ordet, sa Bull. Och inte vågade jag fota de coola lajvarna som kom förbi kön då och då, sabla fegis.

Nu ska jag skriva ett dussin julkort som måste postas senast i morgon om de ska komma fram i tid. Jag har knappt skickat några vykort alls i år, p g a tidsbrist, men när jag insåg att jag inte skulle få några julkort var jag tvungen att göra ett snabbt ryck och ordna en Postcrossing-Round Robin. Lite drygt 20 deltagare blev det och alla kort hinner kanske inte fram innan jul men några gör det säkert. Det blir inte jul utan julkort. Och det blir inte kul utan jul.

Oavsett hur mycket utförsbacke det är just nu.


söndag 4 december 2016

Sjöhästar och urblekta skogar

Min dator är hemma igen, efter en utdragen vistelse på en verkstad någonstans i Tyskland. Det skulle ha blivit ett kärt återseende men som ett stackars traumaoffer i akut chocktillstånd stirrade den bara tomt på mig när jag startade upp den häromdagen och bara, öh, vem är du och vad vill du mig? Jag vill inte veta vad de har gjort med den lilla stackaren. Suck. Jag testade ju att fabriksåterställa eländet innan jag lämnade in den, så jag har redan kört min beskärda andel av programinstallationer och uppdateringar i år, ärligt talat. Men då gör jag väl det en gång till då. 

Nu när jag har en vettig dator att jobba på kavar jag febrilt i kvicksanden som är min tid för att försöka få lite gjort av allt det jag är efter med och började med pocketutgåvan av min lilla sci-fi. Den befinner sig just nu i "review" på Createspace och med lite tur kan jag beställa ett korr-ex sent i kväll eller i morgon bitti. Bra blir det inte, men det blir förhoppningsvis och efter hela höstens improduktivitet vore det himla skönt att kunna bocka av något. 

Jag blev så löjligt nöjd med omslaget men insåg alltför sent att jag hade gjort det i sRGB istället för i CMYK och eftersom det mestadels är grönt betyder det att det blir fult och urblekt och trist i verkligheten. Om jag kunnat göra en emoji som clowngråter så att det stänker hade jag infogat en sådan här nu. Lärde jag mig inte ett skvatt av min gröna Konrad-bok? Hädanefter ska alla mina bokomslag vara svart-vita. Så det så.


Min fina lummiga skog i skärm-varianten och den urblekta trista i bok-varianten. Suck var ordet, sa Bull.

Övriga nyheter: Det sägs att julen närmar sig. Inte för att det känns något vidare juligt här nere i söder, flera plusgrader och bara grått, grått, grått. Idag släpade jag mig in till staden för att köpa en julklapp, men inte ens det kunde få mig i julstämning. Jag hittade ingenting som jag ville ge bort till någon, förutom en galen sjöhäst för 760 spänn som jag grämer ihjäl mig över att jag inte fotade när jag hade chansen. Jag vet inte ens vem jag hade velat ge bort den till, men det var knappt att jag lyckades ta mig ur butiken med kontosaldot intakt.

Själv önskar jag mig inget i jul, förutom ledigt, och den önskan verkar bli uppfylld. Det ser ut som att jag kommer att få vara ledig över både jul och nyår för första gången i mannaminne. *håller för öronen och låtsas inte om den som påpekar att jag inte heller kommer att tjäna några pengar under de där veckorna* 2016 har varit ett tufft år, både globalt och lokalt, men kanske kan det få ett gott slut?