måndag 16 april 2018

Fortfarande undantagstillstånd

Livet är oförutsägbart, visst. Men för det mesta är det bara mer av samma gamla.

Inte nu.

Nu är varje dag en ny oro som gärna vill övergå i panik. Än så länge håller jag emot, någorlunda, men ack, så risigt jag ligger till just nu och det går inte att blunda för i all evighet.

Och det går inte heller längre att bara lipa i duschen. Nu blir det clownfontäntårar lite överallt.

Så trött. Så sliten. Så orolig.

En dag i taget. En timme. En kvart.

Jag vet inte om jag kommer att klara det, men det finns inget alternativ till att fortsätta försöka.

Livräddaren? QI på Youtube i minst en kvart innan läggdags. Sluta dagen med ett leende, oavsett hur de föregående14-16 timmarna har varit.

tisdag 10 april 2018

Trodde jag, ja

Som vanligt när jag har gjort upp en plan och bestämt mig för något kommer universum och rycker undan mattan under fötterna på mig. Istället för jobb, jobb, jobb blev det 112 och ambulans och världens längsta och tråkigaste avsnitt av cityakuten och så jävla mycket stress och oro att det var ett under att jag överlevde. Och då var det inte ens jag som behövde åka i ambulansen.

Nu görs det inga planer här på ett tag. Vi tar en dag i sänder och gör så gott vi kan. 

Andas in. Andas ut.

Och gråter bara i duschen, så att ingen behöver se.

tisdag 3 april 2018

All work, no play - från och med nu!

Påsken är överstökad och i morse var det dags att bli väckt av väckarklockan igen. Fast nu har jag ju en minsting med sömnstörningar, så jag blev väckt långt tidigare och hann jobba en dryg timme innan alarmet gick igång klockan 7. Lika bra det, för nu är det hets-mot-deadline-vecka och bara jobb, jobb, jobb som gäller.

Jag får hela tiden påminna mig om att det är det här som är vuxenlivet, och att det inte är något att gnälla över. Men lyssnar jag? Näh.

Min inre skitunge bara vill ha och vill ha (eller vill slippa och slippa) och verkar fortfarande, efter alla dessa år, inte kunna inse att hon inte får. Därför försöker jag nu med en späkande vårkur. Nej, min inre skitunge ska inte få en omgång med påskriset, men hon ska få lära sig att veta hut, och att man måste jobba först om man ska få någon belöning.

Hur man lär en inre skitunge det här vet jag inte. Tidigare försök har slutat illa, och det finns inget som tyder på att det skulle gå annorlunda den här gången. Men skam den som lär sig av sina misstag, eller hur det nu var ...

Jag tänker mig att det bara handlar om att säga nej, att vara bestämd, och inte ge vika. Jobba hela dagarna, städa och vårda man och barn på kvällar och helger och inte slösa bort en massa tid, ork och pengar på att skriva dåliga böcker som inte gör någon människa glad. 

Jag har garderober som behöver städas ur, skulder som behöver betalas av och kilon som behöver gås ner. Inga av de här viktiga sakerna blir gjorda om man hela tiden håller till inne i någon fantasivärld med sina hittepå-gubbar, som ett Sim-spel med halvtaskig grafik, eller ett bara delvis inrett dockskåp. Man kan inte lägga all sin energi på något som inte ger någon som helst utdelning, bara ställer till med problem och stress, när man har vuxenmåsten som måste prioriteras.

Nu får jag betala för att jag inte gillade ärtor som barn (kryptisk referens, jag vet, men det är ändå bara jag som läser det här och jag vet vad jag menar).


söndag 25 mars 2018

Ut med det gamla, förhoppningsvis in med något nytt

Dags att lägga av. Lägga av med allt som inte är absolut nödvändigt för att nå målet. Sociala media, diskussionsforum, Facebookgrupper och mycket, mycket mera. Andra Människor (TM). Jag mår inte bra av det/dem, det blir alldeles för mycket stress och för många öppna loopar hela tiden, och måendet kommer i vägen för mycket.

Nu är det påsklov i hushållet för alla utom mig, och det kommer också att tära på tålamodet. Det blir svårt att få arbetsro när alla ropar på MAAAAMMMMAAAA!!! var 7:e minut, och jag har mycket arbete att få gjort. Saker och ting behöver bli gjorda. Böcker behöver bli både översatta och skrivna. 

Det är dags nu.

Att Göra-listan är för en gångs skull överskådlig, om jag bara skalar av allt som jag bara vill göra. Kurserna, sidoprojekten, div nöjesrelaterat. Andra saker skalar av sig själv, som t ex skrivarträff på Näs. Det blir det ingen i år.

Kvar blir bara jobbet och måstena. 

Och en rejäl vårstädning på det. Både i garderoberna och i frontalloberna. Klorin, dammvippa, mirakeltrasa. Röj ut, släpp taget, glöm bort.

Det är vår, baby, vem behöver skor? 

Jo, minstingen, förstås. Ännu en anledning att koncentrera mig på jobbet!



söndag 18 mars 2018

Hos andra kanske det inte är ett tecken på bristande karaktär, men hos mig ... Jo.

Det är bra nu. Allt har ordnat sig.

Nä, skojar bara.

Allt ordnar sig aldrig.

Men jag har i alla fall fått lite jobb, så att jag klarar mig ett tag. En månad till. Världens undergång är uppskjuten till i april.

Allt annat är fortfarande som det var. Jag är fortfarande värdelös, hopplös, håglös.

Och de enda som är intresserade av det jag skriver är nån jävla click farm i tredje världen.

Är det bara som jag är korkad? Att jag inte fattar alla uppenbara vinkar som universum ger mig? Är det verkligen inte meningen att jag ska syssla med det här, trots att det är det enda jag någonsin varit en aning bra på och det enda som jag tycker är riktigt roligt? Jag vet verkligen inte.

Hela mitt liv har jag längtat efter den dagen när jag hittade min 'grej', när alla bitar bara föll på plats och mitt riktiga liv kunde börja. Det som det hela tiden har varit meningen att jag ska leva.

Sorgen när man inser att det inte finns någon 'grej'. Att det inte finns någon mening.

Att det inte finns någon mening med mig.

Hur lever man med den sorgen, varje dag, året om? Ärligt talat, jag begriper inte hur.

Men det är så mycket jag inte begriper. Tur att det finns andra som gör.



söndag 11 mars 2018

En vecka i taget. Bara en vecka till.

Februari var svårt men mars har visat sig komma med egna, helt nya utmaningar. Och jag knäar. Och gråter. Och knäar ännu lite till.

Men var bryr sig väl mars om det?

Inte ens tårta hjälper när det är så här illa. Det är på det existensiella planet det värker, nämligen. Att jag konstant konfronteras med min egen oduglighet, min egen otillräcklighet. Med det faktum att det inte finns något hopp om bättring.

Att jag aldrig kommer att få det jag drömmer om. Att det bara kommer att bli sämre, hädanefter.

Och det gör ont, det gör det. Som glassplitter i maten, ont. Så där så att man sakta men säkert blöder till döds på insidan, även om det inte syns något särskilt på utsidan.

Jo, det syns. Mascarakladd som stora pandafläckar kring ögonen är ett tvärsäkert tecken på att allt inte är som det ska.

Men än så länge håller jag ut.

söndag 4 mars 2018

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Och så äntligen var februari-helvetet över. Att en så kort och vanligtvis så oansenlig månad kan ställa till med så mycket elände, ändå!? Det vore imponerande om jag bara inte vore så himla sliten.

Nu blir det tårta istället, mer eller mindre varje helg hela månaden, eftersom nästan hela familjen fyller år just nu i mars. Kanske inte precis vad jag behöver, men just nu tar jag vilken omväxling som helst. Bara jag slipper februari.

Det var länge sedan jag mådde så här dåligt, både till kropp och själ, och jag klamrar mig fast med yttersta fingertopparna i kanten av den mörka, djupa brunnen som är mitt psyke. Vill inte, vill inte, vill inte trilla ner där igen. Då kanske jag aldrig kommer upp igen. Det är jag smärtsamt medveten om.

Än så länge håller det, men jag vet inte hur länge till. Något behöver vända. Och det snart. Och rejält. Det räcker inte med att bara någon säger något snällt eller ens att jag får en femstjärnig recension på en bok jag har skrivit, det har jag testat och det ger inte ens utslag på känslomätaren just nu, så långt nere på rött befinner jag mig.

Nej, det behövs något fantastiskt, något riktigt oväntat och som verkligen ger utslag på den emotionella Richterskalan. Ett Nobelpris eller en Drömvinst eller ... Ja, jag vet verkligen inte. Ett rejält flow i skrivandet kanske? Jag har ett par böcker som skulle behöva bli klara omedelbums, nu när jag inte har några inkomster att tala om.

Men med hjärnan i det skicket den är nu, är det nog mer troligt att de ringer ifrån Nobelkommittén.