söndag 10 juni 2018

Utan skrivande i flera månader försmäktar jag en smula.

Jag vet att det inte finns utrymme i mitt liv just nu för att skriva några böcker, men vad tomt det känns. Vad innehållslös jag känner mig, utan en historia som ligger och jäser i bakhuvudet. Och hur länge det här kommer att vara, det har jag ingen aning om. Om jag någonsin får möjlighet att skriva igen, kommer jag då att minnas hur man gör?

En rent hypotetisk fråga, förstås.

Vad jag istället borde fråga mig själv är hur i hela fridens namn jag ska kunna åka på kanotläger när jag 1. inte kan paddla kanot och 2. inte kan tillbringa en hel helg med en massa vilt främmande människor utan att reduceras till en spillra av den spillra som jag var redan innan jag åkte dit.

Om jag fortfarande hade betraktat mig själv som en skrivande människa kanske jag hade kunnat se det som research för en framtida friluftslivsroman, men nu ... Nu är det nästan bara magont. Vad gör man inte för sina barn?

Jag har haft diverse planer för vad jag och minstingen skulle kunna hitta på efter kanotlägret, för att slippa åka raka vägen hem och sätta oss framför våra respektive datorer igen, men nu är värmeböljan över och det ser ut att bli regn på söndag kväll och måndag. Jag är ingen rutinerad tältare, men en sak vet jag. Regn = jobbigt. 

Banverket saboterar resan både dit och hem med att byta kontaktledning eller något mellan Hässleholm och Lund, så det tar en extra timme i båda riktningar. Ytterligare en anledning att inte åka raka vägen hem. Men om det blir en extra övernattning eller två på resande fot, det blir upp till SMHI att bestämma. Prognosen ändras för varje dag som går, och i slutändan är väl det enda jag kan vara säker på att det inte blir som det stått i prognosen, så varför kollar jag varje dag, egentligen?

Jag orkar inte fatta fler beslut just nu. Långa/korta byxor-frågan har uttömt min beslutsork för resten av sommaren. Vad jag ska ha på fötterna orkar jag inte ens börja tänka på. Kinaskor funkar väl i alla lägen?

Tack och lov ser det i alla fall ut som att tv-sommaren är räddad. Det kanske inte blir något skriv, men jag vägrar leva utan nya historier och intressanta karaktärer.

söndag 3 juni 2018

Gott om tid att bryta ihop men tyvärr inte tillräckligt med tid att komma igen

Jag överlevde övningskörningen och de följande två bilturerna också, trots att bileländet visade sig vara automatväxlad och inte ens hade någon riktig nyckel. Tack ock lov hade den i alla fall fungerande A/C, så vi behövde inte smälta när vi körde ut i skogen för att hämta minstingen i helgen. Och jag körde inte på något av de två rådjurskid som jag såg, och inte förväntar jag mig någon medalj för det inte, jag ville bara framhäva min förträfflighet som bilförare, även utan kopplingspedal.

Nu är det bara de sista dagarnas korr och fix kvar på jättejobbet innan deadline, och jag har egentligen inte tid att blogga, men det är viktigt för min hjärna och mitt personliga välbefinnande, så jag tar mig tid.

Om inte annat så för att hinna hitta vad det nu är på mitt skrivbord som surrar till med ojämna mellanrum! Det håller på att driva mig från vettet, ärligt talat, och jag har ingen aning om vad det kan vara. Allt är laddat och avstängt eller försatt i viloläge eller motsvarande, och det finns inga aviseringar på mobilen. Fantomaviseringar, kanske. Så här kunde din mobil ha låtit om du hade haft ett liv, kanske Samsung försöker pika mig. Dålig stil, i så fall. Jag försöker faktiskt jobba här.

Humöret är ojämnt men hyfsat och jag börjar känna av nerverna inför det kommande kanotlägret, trots att det ju inte är förrän i nästa vecka! Hur länge som helst ju. Ingen anledning att stressa. Jag kommer att hinna allt jag behöver fixa innan dess, utan vidare.




onsdag 30 maj 2018

Eller så har jag smält, pga varmaste maj i mannaminne!

Pulsar genom det sega sirapsträsk som är redigering och korrläsning. Inte lika tillfredsställande som själva grovöversättningen, eftersom man inte får ett word count i slutet av dagen som kvitto på vad man har åstadkommit, men icke desto mindre nödvändigt. Bara en vecka kvar till deadline nu, men det ska nog gå. Så mycket övertid som jag har lagt ner.

Läs: Så himla trött som jag är.

Mina böcker är tillbaka från de döda på Zon, så det var ju en lättnad. Velar fram och tillbaka om det skulle vara lönt att köra lite små-promos för att försöka ta mig upp från telefonnummer-rankingen där de nu befinner sig. Kommer nog fram till att Nej, det är det inte.

Bara blunda och vänd dem ryggen. 

Det är svårt, men nödvändigt. I år är inte böckerna längre någon prioritet alls. Prio 1: man och barn. Prio 2: jobb. 

Och sedan: slut på prio-ork.

Det var ju det där med alla snurrande tallrikar. Tydligen kan jag inte ha för många, p g a överhängande risk för krossat porslin. Om man bortser från att livet känns aningen torftigt så funkar det här. Med tillräckligt mycket quality time med familjen och många långa timmar med jobbet hinner/orkar jag inte heller sakna skrivlivet.

Nästan inte alls.

Något annat jag inte saknar: bilen. Ety den gick inte genom besiktningen och vi har bestämt oss för att den ska skrotas. Istället har jag joinat Sunfleet, som har en bil stående en bit bort här på andra sidan gatan. Så lite som vi egentligen använder vår bil borde det fungera alldeles utmärkt, men jag är ändå lite panikslagen, som alltid när något är nytt och annorlunda. Senare idag ska jag ut och övningsköra en sväng för första gången. 

Så om det här blir bloggens sista inlägg vet ni varför ...


söndag 20 maj 2018

X-terminated

Tydligen lönar det sig att inte vara helt professionell och business minded, för när jag bröt ihop och skickade ett lipigt och gnälligt mail till KDP i förra veckan fick jag tillbaka mitt konto. Ingen ursäkt, förstås, och inte heller någon förklaring till varför de hade känt att jag behövde behandlas på det här viset. Det är ju kul att ha fått en chans till, även om mina böcker fortfarande är 404 - page not found, men jag tycker att det är ett sjukt taskigt sätt att behandla folk på.

Och sjukt lite är summan av pepp jag känner inför att publicera om alla mina böcker i hopp om att de ska bli synliga igen. 

På det hela taget, en rätt så opeppig vecka. Jag bara jobbar, från tidig morgon till sen kväll, och ute skiner solen.

Inte som det lär vara senare i sommar, när jag har tid att vara ute och har planer på att vara just det. Jag har införskaffat ett tält som är helt bärbart och lite annat smått och gott och tänker vandra lite Skåneled och sova ute i friska luften och få lite myggbett och kanske lite rosor på kind, rentav. En gång innan har jag försökt mig på Skåneleden, när jag gjorde research inför det som numera går under beteckningen Fridhemsromanen, men det slutade illa efter bara några timmar med solsting och panikångest och räddningsaktion och skam och nesa.

Nu har jag ju närt en rutinerad Strövare vid min barm, så jag tänker att det nog inte ska behöva sluta på samma sätt. Minstingen får helt enkelt följa med och laga maten och läsa kartan och slå upp tältet och skrämma bort alla vilda djur.

Men först har jag en deadline att klara av. Bara tre kapitel kvar att översätta och jag vet fortfarande inte vem mördaren är. Rätt så imponerande, om jag ska vara helt ärlig, och det ska man, sägs det. Jag brukar kunna se rätt bra runtom hörn i deckare, efter att ha läst massor av sådana under "my misspent youth" och lärt mig känna igen både planteringar och s k red herrings när jag ser dem, men den här var klurig. Spännande in i det sista.

Som livet självt, kanske rentav?

söndag 13 maj 2018

Terminated!


via GIPHY

Nej, Arnold brakade inte in i lägenheten med ett automatvapen dolt i en låda med ett dussin röda rosor, men icke desto mindre har jag blivit terminated. Inte som människa men som författare. Mitt KDP-konto har upphört att existera och alla mina böcker har försvunnit från Amazon. Att de finns kvar på Kobo, Barnes&Noble, iBooks etc kvittar mindre, eftersom jag inte kan göra någon som helst promo för en bok som inte finns att köpa hos the great Zon.

Nu hade jag ju redan slutat skriva, på grund av andra orsaker, men aj, det sved ändå. Jag har inte gjort något för att förtjäna det här, men inför en stor, anonym verksamhet som Zon har den lilla människan inget att komma med. Det är de som bestämmer, och de behöver inte svara på mina frågor och de behöver tydligen inte ens svara på mina mail, och de behöver då verkligen inte förklara sig eller ge några skäl för sitt rätt så betydande beslut och det finns inget jag kan göra åt det. Och om ens konto har blivit terminated (och inte bara suspended) får man enligt villkoren aldrig öppna ett nytt konto på KDP igen. Inget bit ihop och kom igen, alltså. Inget I'll be back, ens. Det är bara över.

Alltså, när jag beklagade mig över att det varit för mycket på sistone var det inte avsett som en provokation, men universum verkar ha tagit det på det sättet.

Jag är trött nu. Så väldigt trött. Så om du läser det här, universum: Jag ger mig! Jag ger upp. Jag lovar att inte försöka ändra på något eller försöka åstadkomma något. Jag ska bara sitta här och jobba, alldeles tyst i min lilla vrå. Inte göra något väsen av mig. Sluta gnälla. Sluta förvänta mig något. Sluta hoppas.

Bara finnas, i all enkelhet.

Jag tänker inte ens be om en glass, trots att det är så himla varmt.

söndag 6 maj 2018

På bättringsvägen

Jag bättrar mig, så sakteliga, med hjälp av en lång rad appar som håller mig i schack och innanför linjerna. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara det? Ingen, nä, just det. Alltså blir det tagelskjorta på och varenda minut jag jobbar ska kartläggas, liksom varje meter jag går, varje hemsida jag besöker och varenda kalori jag äter. 

Storebror ser mig kanske inte, men min mobil har total koll. Tyvärr har jag ingen app som kan kollatera alla data och förutspå när jag kommer att nå bristningsgränsen och klättra upp i ett klocktorn på campus med ett automatvapen, men jag skulle gissa på kanske onsdag eller torsdag. Fast nu är jag ju ingen amerikansk collegestudent och något automatvapen har jag då rakt inte, så jag får väl nöja mig med att lipa en skvätt. 

Sammanbrott som sammanbrott, liksom. Tomejto, tomahto.

Jag läste en artikel om stoicism, och kände bara att ... nä. Amor fati? Allvarligt? Det är illa nog att jag måste stå ut med eländet, men älska det? Det tänker jag faktiskt inte göra. Jag tänker kanske inte hata det heller, för det är så fruktansvärt tärande och bränner inte lika många kalorier som man kanske hade kunnat tro, men ett stilla och nedlåtande förakt tänker jag nog unna mig. Som värsta akademiledamoten, bara se ned längs näsan på livet med en blick som får det att darra i galoscherna.

As if.

Men på tal om akademiledamöter, om nu ingen ändå ska få Nobelpriset i litteratur i år, kan väl jag få pengarna? Priset vill jag inte ha, för vem vill förknippas med de där ynken, men pengar luktar inte, påstås det, och jag är beredd att ta risken att de ändå stinker kvinnoförakt. Fem mille räcker till en himla massa essentiella oljor och luftrenare!

Pengar kanske inte kan köpa lycka, men de kan göra olyckan så himla mycket mer uthärdlig. Jag behöver ingen Jaguar att lipa i, men ett eget hus vore fett najs.

söndag 29 april 2018

Vårkänslor, fast kanske inte det man brukar mena med det begreppet

Våren kom, och med den solen och minstingens Pokemon Go-sug, och vi går på långa Pokenader varje dag. Frisk luft och solsken, precis vad jag behöver för att hålla mig på benen. Och minstingen blir distraherad från de ständiga sjukstugelekarna här hemma där det ena gosedjuret efter det andra hastigt insjuknar och måste in på intensiven. Han är i alla fall kreativ när det gäller gosingarnas behandlingsmetoder: häromdagen radades hela gänget upp i soffan och tvingades se på Hook, och si, det funkade. Alla utom fladdermusen blev genast återställda oavsett diagnos. Fladdermusens feber höll envist i sig, ända tills hen fick en glass. 

Själv distraherar jag mig från min nya tråkiga vuxentillvaro med att Hemnetknarka inför varje Lottodragning och (lite mer realistiskt) ställa mig i varenda bostadskö jag kan hitta. Jag vet inte vart jag vill ta vägen, jag vet bara att jag inte kan stanna här. Helst hade jag velat börja packa direkt, men inser att det inte kommer att hända i år. Maken är inte i något skick att ens fatta några stora beslut, än mindre orka genomföra en ansträngande flytt.

Och jag, vad är jag i för skick? Kanske bäst att inte titta efter för noga. Den kapabla fasaden bär tydliga spår av maskirovka. Men ett tag borde det gå att köra vidare på fejk och improvisation. Låtsas att jag vet vad jag håller på med. Det är trots allt hur det ser ut på ytan som räknas. *drar på mig lång, lockig peruk och tvinnar mustaschen käckt uppåt* Det går ju bra det här! Bara hör folkets jubel ...