söndag 19 februari 2017

Dags att skaffa ny hobby?

På grund av noll skrivtid den här veckan står jag kvar och stampar på ruta 1. Aaaaargh! Det känns så himla tröstlöst att vara så långt från att bli klar med något. Det gillar jag inte alls. Och genast sticker hjärnan iväg åt alla möjliga håll och börjar med sitt tennisbollspottande igen. Men skriv en sådan här bok då? Eller en sådan här? Eller kanske en sådan här! Kom igen nu, du vet ju att du vill!

#¤%& som kapten Haddock kanske skulle ha sagt om han haft mitt tangentbord.

På andra plan än skrivandet är det inte heller något vidare. Jobbet går väl rätt så bra, för en gångs skull. Men jaget däremot. Varandet. Usch vad jag skulle velat slippa henne ett tag. Slippa alla tankar och känslor som bara kommer i vägen och förstör allting. Så mycket enklare det hade varit om jag inte hade känt någonting. Inte velat eller längtat. Inte förväntat mig något. Om jag bara hade låtit allt som sades och gjordes rinna av mig, vatten-på-gås-style och bara ångat vidare genom vardagen utan att blinka.

Om jag hade kunnat starta varje morgon i Felsäkert läge med enbart livsuppehållande funktioner igång. Då kanske jag hade kunnat ta mig genom nästa vecka. Lovveckor är alltid tuffa, cirklar blir rubbade och jag får svårt att ta mig tid och plats när alla andra ska få som de vill. Och när jag redan mår så dårligt innan sportlovet ens har börjat ... Det bådar inte gått för framtiden.

Men det är en vecka. Vad är det i det stora hela? Blott intet, typ. Sju futtiga små dagar.

Det är bara att växla in några vuxenpoäng mot lite jävlar-anamma och bita ihop. Hålla mig till planeringen och inte lyfta blicken från tangentbordet. Bara utföra jobb- och mamma-plikter. Strunta i allt annat.

Och glöm de där jävla böckerna. De gör mig ju ändå bara ledsen och stressad. Det är ju inte så det ska vara. Det är ju inte därför jag skriver, tvärt om. Så dra åt fanden, musajävel. Och kom inte tillbaks förrän du har med dig en komplett synopsis till bok 2.

söndag 12 februari 2017

Det är i alla fall glädjande att ha något glädjande att se fram emot

Som alla LeMarc-fans vet så finns det inget bättre än när det vänder. Och oj, vad det vände. Med en whiplash-snärt!

Jag vet inte om det är ett maniskt skov eller något men efter att ha varit zombietrött i flera månader har jag vaknat ca 5 ett par morgnar den här veckan, alldeles glasklar i skallen, och genast gått upp och börjat jobba med mina böcker. En timme eller två innan resten av världen vaknar, bara jag och mina karaktärer. Inte varje dag, men nästan. Lyxen! Lyckan! Jag är helt gråtfärdig av tacksamhet.

Sedan dämpas förstås det glada humöret av att jag insett att jag inte kan använda den 3/4 Konradboken som jag har skrivit hittills. Den måste komma senare i serien, så om jag vill ha ut bok 2 snart blir jag tvungen att lägga på ett rejält kol. Jag blir nämligen tvungen att börja om helt och hållet från början.

Åh, den lata och överdrivet dominerande delen av mig vill bara skita i allt som är smart och bara skriva klart den nästan färdiga boken. Den skulle bli rätt så bra! Jag har en rolig ny karaktär och en bra och spännande händelsekurva. 

Men det är fel. För tidigt. Det som händer i den här boken kan inte hända redan i bok 2 i serien.

Jag måste börja om.

Visst, det är inte bortkastat arbete, jag kan använda det i en senare bok. Men just nu har jag ingen som helst nytta av det. 

Det var det där med delayed gratification som jag är så himla dålig på. Nu lär du dig något, Sandra! Heja heja! Vuxenpoängen bara sprutar ur öronen. Och tänk när jag ska skriva bok 4 eller 5 och redan har nästan hela boken klar. 

Vad glad jag kommer att bli då.

Då. Men kanske inte just nu.

Tillbaks till ruta 1.




söndag 5 februari 2017

Alla dessa böcker som bara finns i min fantasi, när ska jag komma mig för att skriva dem?


Fortfarande tjurigt och gnälligt, så att jag knappt orkar lyssna på mina egna tankar. Små, korta glimtar av inspiration skymtar förbi i ögonvrån men jag hinner inte göra något åt (med) dem för nu är jag allvarligt efter med mitt dayjob. 

Jag har läst en del smarta saker på sista tiden, om mål och hur de nästan enbart leder till stress och besvikelser och det känns som en viktig insikt efter förra årets storslagna mål som allihop misslyckades. På något sätt känns det ändå fel att jag inte kunde glädjas över alla böcker jag skrev och gav ut förra året utan bara var besviken över de jag inte hann med. Så nu blir det inga fler mål. Stress och besvikelser har jag tillräckligt av, det behöver jag inte generera ytterligare.

Istället för mål är det vanor som är grejen. Vanor som man lägger sig till med, tills det i slutänden är lika naturligt att skriva ett kapitel varje dag som att borsta tänderna. Typ. Jag köper inte helt och hållet jämförelsen, eftersom jag tycker att det är lite skillnad på hur mycket jag behöver engagera mig i tandborstningen och i skrivandet. Både vad gäller tid och fokus och allt möjligt. Jag har ju knappt ro i kroppen att stå still och borsta tänderna utan använder den tiden till att springa runt och göra en massa saker som jag annars skulle ha glömt igen innan sista spottet. (Typisk mamma-grej, tror jag.)

Men jag vet ju hur ovärderligt det är att skriva ofta, att inte behöva lägga en massa tid på att försöka hitta tillbaka in i historien utan bara fortsätta där man släppte tråden sist. Jag vet ju att jag kan hinna ett kapitel på ca 20 minuter. Varför skriver jag då inte ett kapitel om dagen? De där tjugo minuterna kan jag väl ta igen på något annat? 

Om inte annat kan jag väl sluta borsta tänderna ...

söndag 29 januari 2017

Får jag inte te och en bit choklad med detsamma är det Game Over!

Nu har jag skrivit tre utkast till det här blogginlägget och sedan raderat dem. Heja, Sandra. Friskt humör. Det ... gör inte alls susen! Varför i helvete skulle det göra någon som helst skillnad?!?

Jag brukar längta efter den här stunden, den enda gången under veckan då jag stannar upp och verkligen ser mig omkring, verkligen känner efter hur jag mår. Men inte idag. Idag är jag bara en jobbig Beppe-docka och VILL INTE!!!

Jag vill inte tvingas erkänna att den här veckan inte heller blev som den var tänkt och att det här är mitt liv som rinner mig mellan fingrarna utan att något meningsfullt blev gjort. Trots att jag har varit duktig och jobbat och skött mina plikter så väntade INGEN BELÖNING i slutet av veckan och hur mycket jag än stressade den här helgen sitter jag ändå här nu och kommer på allt det där viktiga som jag har glömt eller missat helt. 

Hur är det tänkt att jag ska motivera mig själv att vara lika duktig nästa vecka, om det ska vara på det här viset? Det här vuxenlivet brister allvarligt i att leverera dopamin-kickar. Inte så konstigt då att jag aldrig når nästa level.




söndag 22 januari 2017

Dimmigt och Sim-igt

Mina två andra bloggar har jag visst råkat tappa längs vägen. Jag minns inte ens när jag bloggade på dem senast men det var knappast i år. Vad är det för mening med att blogga om sitt skrivande när man inte skriver? Tala om att gnugga salt i sår. Och klorin. Och allt annat som svider. Men den här lilla stackaren klamrar jag mig fast vid med näbbar och klor. Så länge jag bloggar åtminstone en gång i veckan så finns det liv.

Men kanske inte mycket mer än så. Jag har ett fruktansvärt motlut så här i början av året, mycket att göra och inget som blir gjort. Krukväxterna dör, julsakerna står och samlar damm, tvätten svämmar över. Och några böcker blir inte skrivna. 

Självsabotören i mig väljer att ignorera alla måsten och spela Simcity varje ledig stund. VAD SYSSLAR JAG MED?!? Jag har ju 7-8 böcker att skriva klart. Men det är kanske lite som i Simcity, ändå. Att man MÅSTE ha ett avloppsverk för 12 000 men om man bara har 37 Simpengar så får man inget avloppsverk och alla Simarna blir sura och flyttar någon annanstans. 

Precis så är det. Jag MÅSTE skriva flera böcker, men eftersom jag bara har 37 orkisar av de 12 000 som krävs för att skriva en bok så blir det ingen bok skriven. 37 orkisar räcker bara till spel och youtube. Jag orkar knappt ens sova.

Jag försöker att åtminstone varva det dumma, dumma spelandet med en god bok. För en gångs skull ligger jag före i min Goodreads-läsutmaning och även om det inte kommer att hålla i sig så njuter jag av att ha hittat den ena sköna läsupplevelsen efter den andra. This Must Be The Place, till exempel. Riktigt, riktigt bra. 

Just nu håller jag på med den danska boken Vi, de druknede av Carsten Jensen och David Nichols Us. Två böcker som kanske inte kunde vara mer olika om de ens ansträngde sig, men jag gillar dem, var och en på sitt sätt. Jag vete sjutton om jag kommer hinna genom den danska tegelstenen innan bibblan vill ha tillbaka den, men jag ska i alla fall försöka. Det går inte snabbt att läsa på danska, men det går, om jag ljudar ut vissa av meningarna.

Jag tänker så här, att om jag inte orkar skriva, så kan jag åtminstone tanka på textkontot med lite riktigt bra läsning. Vem vet, en vacker dag kanske dimman lättar, både mentalt och meteorologiskt, och orken kommer tillbaka och då kanske jag kan sätta igång och skriva igen? Vilken av alla påbörjade böcker jag ska försöka skriva klart först har jag ingen aning om. Om jag känner mig själv rätt kommer jag säkert att börja skriva på något helt annat. Dumma mig. Jag MÅSTE skriva Konrad 2 och 3. Jag MÅSTE skriva romance-2:an. Allt annat är bara tidsfördriv och slöseri med tid kanske rent av.

Fast å andra sidan är vad som helst jag skriver klart att föredra framför Simcity. Avloppsverk är trots allt världsliga saker.



söndag 15 januari 2017

Blått och kallt men ljust i alla fall


Solen tittade fram som hastigast idag och det händer ju verkligen inte varje dag så här års så vi skyndade ut för att få i oss lite frisk luft och kanske en D-vitamin eller två. Vi hamnade i Västra hamnen eftersom vissa av oss ville fånga vattenpokémon, men där fanns mest andra sorter av någon anledning. Tanken var att promenera sakta i solen och gôtta oss men det visade sig att 2 plusgrader på termometern betyder just det, väldigt nära frysdöden. 

Jag lyckades i alla fall ta ett par foton medan vi var ute. Blå och fina. Alltid något. Jag hade nästan glömt bort att mobilen hade en kamerafunktion. Men sedan förfrös jag lite fingrar och nästippar och tvingades slakta oxen och krypa in i .... 

Nej, förresten. Vi hoppade in i bilen och åkte och handlade mat istället. I affären var det varmt. Och så hade de många olika sorters glutenfritt bröd. Kanske kommer någon av de här varianterna att smaka bröd, rent av. Hittills har det enda ätliga jag hittat på glutenfria hyllan varit chocolate chip cookies. Kanske får jag äta enbart chokladkakor resten av livet. Till frukost, lunch och kvällsmat. Med ost och skinka på. Ja, varför inte?

I själva verket är det inte bröd och kakor jag gillar, utan gluten. Det vore så himla typiskt mig. Jag verkar inte ha några problem med laktos, men det är bara för att den laktosfria lättmjölksersatzen är så himla god. Suck.

De hade semlor i affären men sedan jag lyckades baka egna goda häromåret har jag lätt kunnat motstå butikssemlor. Frågan är om inte semlor också är värda några timmars ont i magen? Förmodligen. Man äter ju ändå bara semlor 4-5 månader om året ...

Om någon har tillgång till HBO (t.ex för att deras make har bestämt sig för att ta en gratis provmånad eller något) kan jag varmt rekommendera dokumentären Bright Lights. Jag är alls ingen Star Wars-fantast, har inte ens sett alla filmerna, men jag har läst några av Carrie Fishers böcker och äääääälskade filmen Postcards from the Edge där Meryl Streep och Shirley Maclaine spelar Carrie och hennes mamma Debbie Reynolds. Jag tyckte att det var en väldigt fin dokumentär, väldigt respektfullt gjord.

Jag undrar hur många böcker jag behöver skriva för att få ett hus som Carries? Stort och insynsskyddat och fullt av underbara minnessaker och kul grejer som gör en glad vart man vänder sig. Tydligen mer än tre i alla fall ...  Ja, ja. Det är väl bara att skriva på då!

söndag 8 januari 2017

Visst ja, jag skulle blogga också ...

Ja, jag tänkte väl att det var något jag hade glömt. Jag visste att det var söndag, hela dagen har jag vetat om det men ändå inte på något sätt eftersom det är studiedag på minstingens skola i morgon och vi därför får en extra söndag i morgon.

Men det är ju ingen ursäkt för att inte blogga.

Jullovet är i alla fall slut och ack vad det inte blev allt som jag hade hoppats på men det blev i alla fall. Jag har sovit hemskt dåligt, varit sjuk mer än frisk och så är det allt det där med maten som jag inte får äta. Ska fan vara gluten- och laktosfri över julen, alltså. Nu har jag inte hållit helt strikt på det, men det har ju sitt pris. (I vissa fall så himla värt det, ändå.)

Jag misstänker att resten av januari kommer att gå i jobbets tecken för jag har ganska (läs: väldigt) mycket att göra när vardagen återvänder. En bok ska översättas från början till slut och ett bokslut  ska göras och jag misstänker att jag måste göra om hela förra årets bokföring från början till slut och så har jag en himla massa börjor till olika böcker som måste få ett slut ... Ingenting vettigt har jag fått gjort de här jullovsveckorna, men de var ändå helt nödvändiga. Om jag skulle ha jobbat ovanpå alla virus och med bara glutenfritt bröd i magen ... Nä, nä, det hade slutat illa. 

Nu är jag om än inte utvilad så i alla fall inte helt sönderstressad. Jag hade en massa mentala deadlines för det egna skrivandet kring jul/nyår men nu när de är passerade kan jag släppa det helt. Nu gör det ingen skillnad med en månad hit eller dit. Ett år hit eller dit. Tidsnog blir det väl något skrivet. Men jag tänker inte stressa fram det. Det blir varken kul för mig eller läsarna. Eller den stackars glutenfria magen.

Jag bakade glutenfria scones i morse, till söndagsbrunchen, förresten. Det gör jag inte om. Fy bubblan. Då har jag hellre ont i magen. Lite magont har ingen dött av men äckliga scones kräver årligen minst 17 dödsoffer i norra hemisfären (källa: påhitt). 

Nä, jag känner mig inte helt redo att återvända till vardagen än. Jag fasar lite för den, ärligt talat. Jag tror att det kommer att bli ett jobbigt år. Alla var så glada att 2016 var över att det känns som att 2017 står och galenflinar som Jack Nicholson med en förskärare i blombuketten. Men granen är utslängd, julmustbacken är nästan tom, Pikachu har dratt av sig tomteluvan och det finns ingen återvändo, jag inser det. 

Okej, januari. Bring it on! (Lite varsamt, tack!)